- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
609-610

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köldkongresser - Köldlaboratorium - Köldpoler - Köldsinne - Kölen, fjällrygg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

viktiga stats- och kommunalintressen numera äro
förknippade med hithörande problem, som tidigare voro
af mera speciell betydelse för vissa industriella
ändamål (ismaskiner, bryggerier m. m.).
G. H-r.

Köldlaboratorium. Se Laboratorium.

Köldpoler, jordytans kallaste trakter. Uttrycket
kommer väl däraf, att man från början ansåg dessa
trakter sammanfalla med de geografiska polerna. I
själfva verket synes också sydpolen vara en köldpol,
men däremot har norra halfklotet två skilda köldpoler,
af hvilka den ena ligger i nordöstra Sibirien vid
floden Jana. Den där belägna staden Verchojansk
(67° 34’ n. br., 133° 51’ ö. lgd från Greenw.) är den
kallaste hittills kända ort på jorden, likväl kanske
med undantag af sydpolskontinenten. Ortens höjd öfver
hafvet är blott omkr. 100 m. Temperaturen därstädes
håller sig nästan oafbrutet under kvicksilfrets
fryspunkt (-38,5° C.) under dec., jan. och febr. De
olika månadernas medeltemperaturer äro (efter
iakttagelser 1869, 1871–72 och 1883–90):
Temp. Cels. Temp. Cels. Temp. Cels.
jan. -50,0° maj + 0,8° sept. + 2,5°
febr. -46,2 juni +11,4 okt. -15,9
mars -33,6 juli +15,0 nov. -39,4
april -14,8 aug. + 9,3 dec. -48,0,


hvarur årets
medeltemperatur beräknas till -17,4°. Den lägsta
hittills kända på jorden iakttagna temperaturen
iakttogs i Verchojansk i febr. 1892 och utgjorde
-69,8° Cels. Mindre noggrann är vår kunskap om norra
halfklotets andra köldpol. Enligt Molins bearbetning
af de iakttagelser, som gjordes under Nansens färd
öfver Grönlands snöbetäckta inlandsis 1888, bör denna
köldpol sökas i det inre af Grönland. Nansens färd
skedde på en v. lgd af 41° till 50° fr. Greenw.,
en n. br. af i medeltal 64 1/3° och en höjd ö. h., som
från 30 aug. till 18 sept. öfversteg 2,000 m. Då nu
temperaturen af tager med höjden ö. h. omkr. 1/2 grad
på 100 m., måste de direkt iakttagna temperaturerna
reduceras till hafsytan för att bli jämförbara
med dem, som samtidigt iakttagits vid närbelägna
kuststationer. Vid en sådan reduktion med Godthaab
(på Grönlands västkust, vid 64° 11’ n. br., 51° 46’
v. lgd fr. Greenw.) till jämförelsepunkt beräknade
Mohn årets medeltemperatur för det inre af Grönland
på 64° n. br. till -16,3° reducerad till hafsytan
och till -26,3°, eller i rundt tal -25°, på 2,000
m. samt medeltemperaturen för jan. till omkr. -40°
och för juli till omkr. -10°. Han anser troligt,
att temperaturen därstädes till följd af den starka
värmeutstrålningen från snön under vintern väl
torde sjunka till -65° eller ännu lägre, således
till ungefär detsamma som i Verchojansk. De båda
köldpolerna ligga nästan midtemot hvarandra på
hvar sin sida om nordpolen och på samma afstånd
från denna.

Att sydpolskontinenten, Antarktis, har en köldpol, som
troligen ligger i närheten af Sydpolen, synes framgå
af Shackletons iakttagelser (E. H. Schackleton,
"The heart of the Antarctic, being the story of
the british antarctic expedition 1907–1909"*,
1909, vol. I och II), hvilka dock icke ännu äro
vetenskapligt bearbetade. 9 jan. 1908 uppnådde
Shackletons expedition 88° 23’ s. br. och 162°
ö. lgd fr. Greenwich på en höjd af 3,400 m. ö. h. 7
och 8 jan. måste expeditionen ligga stilla i tältet
på grund af sydlig storm och snöyra vid en temperatur
af -33 till -40° C. Detta var Sydpolens
högsommar. Reducerad till hafsytan, blir temperaturen
-16° till -23° C., hvarvid bör erinras, att solen
därstädes varit oafbrutet öfver horisonten i
tre månader. En sådan köld under högsommaren är
enastående och synes bevisa, att sydpolen är jordens
kallaste trakt. "
N. E-m.

Köldsinne. Se Känsel.

Kölen (no. kjölen, "vattendelare", äldre benämning
Seveberget, Plin. Sevo mons), den konventionella
geografiska benämningen på den del af skandinaviska
fjällryggen, som från Norra ishafvet sträcker sig
i Sverige ned till Dalarna och i Norge anses sluta
i trakten af Fämunsjön samt på ömse sidor om den
svensk-norska gränsen med sina bergmassor fyller
hela nordliga delen af Norge och vidsträckta trakter
af Norrland. Någon fortlöpande fjällkam finnes
icke. K. är således icke en bergskedja i vanlig
mening, utan fastmer ett långsträckt, af stora
djupa floddalar mångfaldigt sönderskuret massiv af
1,500–1,600 km. längd och 100–200 km. bredd, som,
sänkande sig mot n. och s., når sin största medelhöjd
något n. om polcirkeln och öfver hvilken höja sig
spridda större bergmassor. På norska sidan stupar
denna högslätt med branta terrasser mot hafvet,
i hvilket den utsänder en mängd söndersplittrade
bergåsar, och uppträder ånyo utanför kusten i form af
oräkneliga öar, klippor och skär, ofta med lika höga
berg som fastlandets. Inåt svenska sidan sträcka
sig från höglandet mot sydöst vidsträckta, sakta
sluttande bergåsar, som småningom minskas i höjd,
om än mångenstädes fjällen stå som en hög mur mot
skogslandet i ö.

Den del af K., som uppfyller norska Finnmarken,
är en ojämn slätt med en medelhöjd af 300 m. och
åtskilliga enstaka höjder, som nå 500 m. och
däröfver. Den anmärkningsvärdaste af dessa är
Rasta Gaisa, som nära ryska gränsen reser sig
öfver Tanaälfvens dal till en höjd af 862 m. Strax
innanför svenska gränsen, v. om Kilpisjärvi, når
fjället i Peldsa 1,448 m., men i allmänhet når det
n. om Torne älf ej öfver 700 m., ehuru n. om Torne
träsk nära norska gränsen uppstiga några jättar,
bl. a. Tuoptertjåkko, 1,642 m., och det branta,
långt nerifrån Tornedalen synliga Reukoåjve. Söder
om Torne träsk i närheten af Riksgränsbanan, som går
fram längs södra stranden på en höjd af omkr. 400
m. ö. h. (50 m. öfver vattenytan), nå några toppar
1,600 m. och däröfver, såsom Pallimtjåkko (1,765
m.) och Tjuonatjåkko (1,582 m.), men det väldigaste
massivet ligger något sydligare, Kebnekaisemassivet,
inneslutande Sveriges högsta topp, Kebnekaise,
2,123 m., och det nästan lika höga Kaskasatjåkko,
2,093 m. (se Kebnekaise). Söder om Lule älfs öfre
hufvuddal möta de många toppar, som gruppera sig
kring Sarjek-, Ålkas- och Pårtefjällen och som
innesluta Sveriges kanske mest storartade fjällvärld,
rik på stora glaciärer och svårbestigliga toppar,
bl. a. Sarjektjåkko, 2,090 m., Ålkasfjället. 2,010
m., Skuorka, 2,019 m., Pellorippe, 2,025 m., och
Tjäura, 2,042 m. Mot v. sänka sig fjällen något, och
det länge som Sveriges högsta topp utpekade Sulitelma,
beläget alldeles på riksgränsen, når endast 1,877
m. Äfven mot s. bli fjällen lägre. Bland dessa må
framhållas Kuostertjåkko, 1,694 m., s. om Pite älfs
öfre dalfåra, topparna kring Skellefte och Ume älfvars
norra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:13 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free