- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
611-612

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kölen, fjällrygg - Kölen, socken - Kölfena - Kölfotingar - Kölhala

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillflöden, som nå 1,600–1,700 m., och Stuoravare,
1,764 m., vid Umans södra hufvudtillflöde. Inom
de föga undersökta fjälltrakterna s. därom synas de
högsta topparna ej resa sig till mer än 1,200–1,400
m. Bland de mera kända äro Anjeskutan, 1,199 m.,
och Åreskutan, 1,419 m. Söder om Åredalen utbreder
sig åter ett stort fjällområde i södra Jämtland,
hvars högsta toppar äro Storsylen, 1,762 m.,
vid norska gränsen, och Helagsfjället, 1,797 m.,
på gränsen mot Härjedalen. Där böjer fjällkedjan
af i västlig riktning in i Norge och förlorar sig
slutligen i höjd med Fämunsjön. Den sydligaste delen
inom Sverige af fjället intages af Härjedalens och det
nordligaste Dalarnas majestätiska kvartsitmassor, af
hvilka Hundshögen, det ansenligaste af Oviksfjällen,
når 1,371 m., Serffjället 1,172 m. och Sonfjället
1,272 m., samt Städjan 1,176 m. Nära den norska
gränsen fortsättas högfjällen af Fulufjäll, i
hvars norra del Härjehågna når omkr. 1,160 m., samt
Faxcfjäll (900–1,000 m.) till Görälfvens inflöde i
Fuluälfven. Som K:s sista förgrening åt s. kan man
anse Almebergens granitmassiv, som i ö. fortsattes af
Väster-Dalarnas sandstensbildningar mellan Klarälfven
och Väster-Dalälfven.

Som ofvan nämnts, är fjällkedjan genomskuren
af en mängd dalar, gående i allmänhet i riktning
n. v.–s. ö. Till följd af de bergarters beskaffenhet,
genom hvilka floderna haft att arbeta sig ned,
äro dessa dalar antingen, och vanligast, öppna
och jämsluttande eller genombrottsdalar med mer
eller mindre branta väggar. I många fall upptagas
dalgångarna delvis af långsträckta sjöar, hvilkas
uppkomst står i närmaste samband med de rubbningar i
flodloppen, som inträffade under istiden. Floddalarna
uppdämdes då flerstädes af mäktiga massor af
morän- och rullstensmaterial, hvarjämte måhända
en olikformig höjning af landet bidragit till att
förändra afloppsförhållandena. Emedan vattendelaren
ligger på 400–800 m. höjd, vanns intet aflopp mot
v., utan stora sjöar uppstodo. Dessa ligga alla på
en höjd, som varierar med endast ett eller annat
hundratal meter, och äro i regel djupast i sin västra
del, där också karaktären af klippbäcken
framträder tydligast. De största äro Torneträsk, Stora
Luleträsk, Hornavan-Uddjaur-Storavan, Storuman,
Flåsjön, Kallsjön och Storsjön. – Utom af mindre
urbergspartier, som här och där sticka upp inom
fjällens område, bestå dessa hufvudsakligen af
kvartsiter och hårda eruptiva bergarter, såsom
gabbro och diabaser, medan mjukare bergarter,
såsom glimmerskiffer och andra skiffrar, ega stor
utbredning på lägre nivåer. Utmed fjällens östra
rand ha silursystemets aflagringar, kalksten,
lerskiffer m. m., stor utbredning, upptagande
särskildt hela centrala delen af Jämtland. –
Afsevärda partier inom fjällen (tills. omkr. 400
kvkm.) äro täckta af glaciärer, de sydligaste och
mycket obetydliga inom Helags- och Sylfjällen. I
öfrigt täckas fjällen af lafvar och mossor samt
ett fåtal blomväxter, företrädesvis viden och
dvärgbjörk, laf- och videregionerna, från den eviga
snöns gräns 500 m. eller mera i vertikal riktning
nedåt, till björkregionen, där glasbjörken bildar
ett sammanhängande bestånd, i allmänhet ej mer än
50–70 m. i vertikal riktning och där fjällfloran
uppträder i sin största yppighet. Därefter uppträder
till en början granen, men snart äfven tallen,
d. v. s. barrskogsregionen, som i Jämtland har
sin öfre gräns 670–800 m. ö. h., längre norrut
naturligtvis lägre, och utgör Norrlands och öfre
Dalarnas förnämsta rikedomskälla. Tack vare den fina
bördiga sand eller lera, som afsatts under istidens
senare del, äro kulturmöjligheterna inom fjällområdets
lägre delar upptill 600–800 m. vida större, än
man vanligen föreställer sig. Hufvudnäringarna för
dessa trakters befolkning äro dock boskapsskötsel
och skogsafverkning samt i vissa trakter af
Norrbottens län bergsbruk vid de utomordentligt rika
järnmalmsförekomsterna vid Gällivare, Kirunavaara och
Luossavaara samt kopparmalmen vid Sulitelma m. fl. st.
Wbg.

Kölen, socken i Värmlands län. Se Köla.

Kölfena, skpsb. Se Fenköl.

Kölfotingar, Heteropoda, zool. Se Blötdjur,
sp. 828.

illustration placeholder
Kölhalning.

Kölhala, sjöv., att mot en brobänk, en kaj eller en
strand, som utgöres af en bergsluttning, medelst spel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:51 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free