Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köln, 2. Stad - Köln, 3. Fordom ärkebiskopsstift (kurfurstendöme) - Kölna - Kölnische zeitung - Kölnisk vikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellan de olika partierna inom själfva staden,
nämligen mellan adelssläkterna inbördes samt mellan
dessa och skråna. De sistnämnda stridigheterna
slutade först 1396, då skråna i ett blodigt uppror
tillkämpade sig en fullständig seger och fördrefvo
alla sina motståndare ur staden. Trots alla inre och
yttre strider utvecklade K. en glans och makt, som
tillförsäkrade det rangen af en bland Tyska rikets
första städer. Borgerskapets rikedom växte, handeln,
särskildt med England, nådde rik blomstring, och K:s
konst frambragte alster, som ännu utgöra stadsbornas
stolthet. Stadens vikt och mått begagnades långt
utom Tysklands gränser. Efter 1500-talet inträdde en
tillbakagång, sedan den hanseatiska handeln förlorat
sitt forna omfång. Jämte handelns aftagande bidrogo
sjukdomar, inre oroligheter samt krigsolyckor att
bringa den stolta Rhenstaden på förfall. Därtill
kom myndigheternas religiösa ofördragsamhet, som ej
tillät judar och gjorde det svårt för protestanter
att bosätta sig i staden, emedan denna satte en ära
i att gälla som en "trogen dotter af den romerska
kyrkan". Staden behöll emellertid sina privilegier
som fri riksstad, tills den intogs af fransmännen
(1794), hvilka upphäfde såväl dessa privilegier som
stadens universitet (öppnadt 1389), målarakademi och
kloster. Genom freden i Lunéville (1801) förenades
staden med Frankrike, och dess handel tillintetgjordes
fullständigt under de följande krigsåren. Först
sedan K. 1815 kommit under Preussens välde, började
det genom handel och industri ånyo uppblomstra och
mångdubblade under 1800-talets lopp sin folkmängd.
– Litt.: Ennen, "Geschichte der stadt K." (5 bd,
1863-80); Chroniken der deutschen städte, bd 12-14:
"Köln" (1875-77); Lau, "Entwickelung der kommunalen
verfassung und verwaltung der stadt K. bis 1396"
(1898), Ennen och Eckerts, "Quellen zur geschichte
der stadt K." (6 bd, 1860-79); Mitteilungen aus
dem stadtarchiv von K. (1882 ff.); Publikationen
der gesellschaft fur rheinische geschichtskunde,
däribland: Höhlbaum och Lau, "Das buch Weinsberg,
Kölner denkwürdigkeiten aus dem 16. jahrhundert"
(4 bd, 1886-98), och Stein, "Akten zur geschichte
der verfassung und verwaltung der stadt K. im 14. und
15. jahrhundert" (2 bd, 1893-95).
3. Fordom ärkebiskopsstift (kurfurstendöme) i
Kur-renska kretsen, bestod af två områden på vänstra
Rhenstranden – mellan hertigdömena Jülich och Berg
samt ärkebiskopsstiftet Trier –, jämte grefskapet
Recklinghausen och hertigdömet Westfalen, med en
sammanlagd areal af omkr. 6,600 kvkm. Ärkebiskopen
var den tredje andlige kurfursten i Tyska riket och
Heliga romerska rikets ärkekansler uti Italien, från
1200-talet äfven påflig legat. Som förste biskop i
K. namnes en Maternus, i början af 300-talet. Genom
Karl den store upphöjdes K. 785 till ärkebiskopsstift,
som omfattade biskopsstiften Bremen (till 864),
Münster, Minden (till 1648), Osnabrück, Utrecht (till
1559) och Liège. Till de förnämste ärkebiskoparna af
K. höra Bruno (953-965), Anno den helige
(1056-75), Rainald von Dassel (1159-67) samt Filip
von Heinsberg (1167-91), hvilken 1180, då Henrik Lejonet förklarades i akt, förvärfvade en del af Westfalen och Engern
med titeln hertig af dessa länder. De långa striderna med staden hade, som
ofvan nämnts, till följd biskopsresidensets förläggande
till Bonn (1288). Herman af Wied (1515-46) var en
anhängare af reformationen och afsattes därför,
liksom senare Gebhard Truchsess von Waldburg
(1577-83) af samma skäl. Därefter besattes
biskopsstolen med bajerska prinsar till 1761 och
1785 med en österrikisk ärkehertig, hvarpå stiftet
1801 genom freden i Lunéville sekulariserades, och
dess område på vänstra Rhenstranden afträddes till
Frankrike, besittningarna på flodens högra strand
till större delen till Nassau-Usingen, hertigdömet
Westfalen till Hessen-Darmstadt och grefskapet
Recklinghausen till hertigen af Arenberg (1811 till
storhertigen af Berg). I första Parisfreden (1814)
och på Wienkongressen förvärfvade Preussen
hela det forna ärkestiftets område. Ett nytt
ärkebiskopsstift upprättades 1821 af större delen
af det gamlas besittningar, och under detsamma lyda
biskopsstiften Trier, Münster och Paderborn. – Litt.:
Mering och Reischert, "Die bischöfe und erzbischöfe
von K." (2 bd, 1842-44), Ennen, "Frankreich und der
Niederrhein" (2 bd, 1855-56), Podlech, "Geschichte
der erzdiözese K." (1879), och Binterim och Mooren,
"Die alte und neue erzdiözese K." (4 bd, 1828-31;
ny uppl. af A. Mooren, 2 bd, 1892-93).
1. o. 2. (J. F. N. L. W:son M. G. W-k.) 3. (G. W-k.)
Kölna, torkhus för lin, sädesmältning m. m. -
Kölning. Se Öl.
Kölnische zeitung [kö- tsa’jton], tysk tidning,
som utges i Köln såväl dagligen (18 ggr i veckan)
som i en veckoupplaga. Tidningens ursprung föres
tillbaka till de gamla posttidningarna, ur hvilka
1762 "Kaiserliche Reichs-Ober-Post-Amts-Zeitung zu
Cölln" utvecklade sig, hvilken under skiftande namn
egde bestånd till 1809, då Napoleon I undertryckte
den. 1814 började den ånyo komma ut. Af dess ledare
förtjäna särskildt nämnas Joseph du Mont (1831-61)
och August Neven du Mont (1880-96). Tidningen
har egen telefon- och telegrafförbindelse med
Berlin. Den har i allmänhet nationalliberal
färg. Genom sin aktualitet och innehållsrikedom
samt intima förbindelse med de afgörande politiska
kretsarna i Berlin har tidningen erhållit en ledande
ställning och vidsträckt spridning. Se arbeten af du
Mont Schauberg (1880) och Dieu-donné (1903).
Kölnisk vikt [kö-], myntvikt, som under medeltiden
och senare begagnades i Köln och som på grund af
de vidsträckta handelsförbindelser, som denna stad
egde, kom till användning i hela Tyskland och äfven
i Skandinavien. Enheten var den s. k. kölniska
marken, hvilken liksom hvarje annan vikt var af
mycket växlande storlek. Inom de tyska staterna
funnos, enligt Grote, i förra hälften af 1800-talet
icke mindre än 12 olika kölniska marker, och samme
förf. uppräknar i sina "Münzstudien n:o 7" (1862)
35 olika bestämmelser af kölniska marken, växlande
mellan 234,068 gr. (Augsburg 1694) och 231,156
gr. Flera af dessa olika markstorheter existerade
ännu för icke länge sedan bredvid hvarandra, såsom
den nordtyska (233,8555 gr.), den hamburg-danska
(233,8549 gr.) samt den norska (233,995 gr.); andra
äro fordom gällande likarvikter, såsom den leipzigska
till 1829 (233,607 gr.), den kölniska marklikaren
från 1705 (233,8123 gr.), Danzigs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
