- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
623-624

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kön - Köngämä - König, Nils - König, Kasper - König, svensk adlig ätt - König, 1. Kristian K.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

623

Köngämä-Könlg

62-1

litetsblandning, som i regel föregår
individförökningen vid den könliga fortplantningen,
innesluter i sig en möjlighet till artvariation,
till artens evolution mot nya former; och just i denna
möjlighet torde den könliga fortplantningens innersta
mening vara att söka. Vid den könliga fortplantningen
hos vissa protozoer (flagellater) finner man
vidare, att de med hvarandra sammansmältande,
"kopulerande", diuren äro olika stora, i det att
några djur i de kolonier, som dessa djur bilda,
växa ut till stora, orörliga individer (oosporer),
under det att andra genom fortsatt delning ge upphof
till små och ytterst lifliga, rörliga zoosporer
L spermatozoider. Det är spermatozoiderna,
som uppsöka och "befrukta", d. v. s. intränga
i och sammansmälta med de orörliga oosporerna,
ej tvärtom. Dessa fortplantningsförhållanden
hos de nämnda encelliga djuren återspegla på ett
slående sätt den könliga fortplantningen hos de
flercelliga djuren, metazoerna. Den ojämförligt
större mängden celler i ett flercelligt djurs
kropp specialiserar sig under den individuella,
under den "ontogenetiska" utvecklingens gång i
vissa gifna riktningar, t. ex. till bindväfsceller,
körtelceller, nervceller, muskelceller o. s. v. Om
dessa celler genom delning föröka sig, ge de upphof
blott till celler af identisk natur. Det finnes
dock inom de flercelliga djurens kroppar vissa gifna
organ, de s. k. könskörtlarna, hvilkas celler icke
specialisera sig under utvecklingens gång i någon
liknande riktning som nyssnämnda celler, utan bevara
en ursprunglig, universell karaktär. Om dessa celler
förökas, uppstår ej någon viss väfnad eller något
visst organ, utan en helt ny individ med artens
säregna karaktär utvecklas. Sådana celler kallas
"könsceller". Liksom hos ofvan nämnda flagellater
vissa encelliga djur växa ut till oosporer, som
befruktas af rörliga och till omfånget vida mindre
djur, spermatozoiderna, så utveckla sig de flercelliga
djurens könsceller hos en del individer till stora,
orörliga "äggceller", hvilka befruktas af små,
rörliga "sper-matozoer", som komma till stånd hos
andra individer af samma art. I äggcellerna intränga
således spermatozoer, som sammansmälta med de förra
till en tredje ny cell, en "befruktad äggcell", ett
ovospermium. Genom den oaflåtliga delningen af denna
cell, som i själfva verket utgör den nya individen,
utvecklas efter hand alla organ och väfnader, som
sammansätta denna senare, och med artens typiska
karaktärer. Att befruktningens -innersta väsen, såsom
ofvan framhållits, måste vara en kvalitetsblandning,
framgår på ett ojäfaktigt sätt ur erfarenheten om
bastardbildningar. Om nämligen artolika könsceller
sammansmälta med hvarandra, uppstår genom den
efterföljande ontogenetiska utvecklingen en ny
individ, som hvarken företer moderns eller faderns
artegenskaper enbart, utan en biandtyp af båda
föräldrarna. - Vissa flercelliga djurformer äro
"samkönade", hermafroditer. Hos de högre och högsta
flercelliga djuren är dock en äkta herrn af roditism
sällsynt. - De individer, inom hvilkas könskörtlar
(testiklar) spermatozoer utvecklas, kallas hanliga;
de åter, hvilkas könskörtlar (ovarier) innesluta
äggceller, kallas honliga.

Ur det förhållandet, att spermatozoerna äro de
"befruktande", de aflande könscellerna, under det
att äggcellerna tjäna som individframbringande
cell-clcment, ha under den historiska utvecklingens
gång

hos de flercelliga djurindividerna efter hand
utvecklats fortplantningen tjänande biorgan, såsom
kopu-lationsorgan (penis) hos de hanliga individerna
och organ för näring och vidare utveckling af
de nya individerna, såsom äggledare, lifmoder,
bröstkörtlar> hos de honliga. De två skilda "könen"
framträda allt skarpare skilda från hvarandra. Denna
"könsskillnad" är emellertid ej allenast märkbar
med hänsyn till de speciella fortplantningsorganen,
utan äfven de flesta öfriga kroppens organ få så
utmärkande egendomligheter, att individens allmänna
utseende och många dess lifsyttringar - äfven i
viss mån de psykiska - antyda eller direkt visa
köns-karaktärer. Exempelvis: olika utveckling af
allmänna kroppsformen, olika färg och beskaffenhet
af huden och dess bihang, framträdandet af vissa
instinkter, lynnen, sinnesstämningar, arbetsriktningar
o. s. v.; - alla dessa skiljaktigheter dock innerst
svarande mot den olika roll i den ontogenetiska
regenerationens, i individfortplantningens intresse
de olika könen ha att fylla (jfr Fortplantning).
E. Hgn.

Köngämä [körngä-]. Se M u o n i o.

Kö nig [ko-], Nils (hans namn skrifves äfven Konning
och K en i c i u s), biskop, f. i Kalmar (året ej
bekant), d. 1458 i Söderköping, var kyrkoherde där och
succentor vid Linköpings domkyrka,. då han 1441 valdes
till Linköpings stifts styresman. Jämte biskoparna i
Strängnäs och Växjö protesterade-han under unionsmötet
i Kalmar midsommartiden 1444 mot danske ärkebiskopen
Tuves braskande uppträdande, hvilket tycktes innebära
anspråk på ett lundaärkebiskopens fortfarande primat
öfver hela Norden. Vid mötet i Halmstad 1450 var
han en af de svenske fullmäktige, men hade ingen
del i den vid samma tillfälle ingångna hemliga
öfverenskommel-sen mot konung Karls förfoganderätt
öfver länen. Tvärtom synes han ha varit den biskop,
som, efter att ha fått kännedom om anslaget, bröt sitt
afgifna tysthetslöfte och yppade saken för Karl. Visst
är, att han allt framgent troget stod på Karls
sida. 1452 erhöll han Stegeborg i förläning, emedan
han låtit sitt folk biträda östgötabönderna under Erik
Nipertz att mota danskarna å Holaveden. (E. M. R.)

König [kö-], K asp er. Se Lilliecrona, svensk
adlig ätt.

König [ko-], svensk adlig ätt, härstammande från
växelhandlaren i Stockholm Henrik König-(f. 1642
i Bremen, d. 1720 som svensk kommissarie i
Hamburg), hvilken för sina förtjänster om Sveriges
sjöfartsintressen adlades 1714 med bibehållande af
sitt namn. Ätten lefver ännu.

1. Kristian K., ämbetsman, lärd, son af växelhandlaren
Henrik K. (se ofvan), f. 4 mars 1678 i Stockholm,
d. 6 mars 1762, tillbragte en stor del af sin ungdom
under studieresor utomlands (sedan 1702 en tid i
Leiden) samt blef 1712 kommissarie i Kommerskollegium
och 1714 sekreterare i Kanslikollegium. 1723-47
var han lagman i Västmanland och Dalarna, från
hvilken lagsaga dock Kopparbergs län var afsöndradt
1731-35. K. var en mycket boksynt och kunnig man,
känd genom sina af trycket utgifna Lärclom,söfningar
(11 bd, 1745-52). Han verkställde en latinsk’öfv. af
1734 års lag, Codex legum suecicarum (1743). Som
sökande till den ekonomiska professuren i Uppsala
utgaf han en disputation, De cura principis circa

Ord, som saknas under K, torde sökas under C.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free