Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köprili, albanesisk släkt, 1. K.-Muhammed, 2. K.-Achmed, 3. K.-Mustafa, 4. K.-Husein, 5. K.-Numan - Köprülü - Köpry su - Köpskål - Köpstad - Köpstadsmän - Köpsven - Kör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
688
Köpriilii-Kör
68-4
skapade en ny armé, som tvang de framträngande
österrikarna att draga sig tillbaka till Sava. Efter
freden i Karlowitz (1699) och sedan flera uppror i
riket kufvats, egnade han sina omsorger åt den inre
styrelsen. Han mildrade de kristnes svåra ställning,
främjade allmännyttiga arbeten och satte särskildt
gränsfästningarna i godt stånd, men motarbetades i
sina reformsträfvanden samt nedlade, missmodig och
obotligt sjuk, sitt ämbete och afled några veckor
därefter (sept. 1702). - 5. K.-N u m a n, son
till K. 3, var ståthållare på Negroponte (Eubea),
då han i juni 1710 af Achmed III utnämndes till
stor-vesir efter Ali Tschorlilis störtande. K. var
känd för sträng rättrådighet och ansågs i högre
grad än andra turkiska statsmän ega kännedom om de
politiska förhållandena bland de kristna staterna;
han skildras vidare som en man med religiös läggning,
men af något dystert lynne. Han ville hålla det
genom hans företrädare gifna löftet att föra Karl
XII hem genom Polen med turkisk eskort; han var
emellertid skarpsynt nog att inse. att ett sådant
försök skulle medföra brytning med tsar Peter, men
han ryggade ej tillbaka härför och uppträdde med
stor bestämdhet gentemot det ryska sändebudet vid
Porten. Sannolikt skulle kriget redan då ha brutit
ut, om ej till Karl XII:s skada K. redan i aug. 1710
af skedats från storvesirsvärdigheten. Orsaken till
hans fall är att söka i hans sträfvan att införa
reformer i förvaltningen; så t. ex. ville han för
statsändamål, särskildt för armén, taga i anspråk
de pcnninge-massor, som den girige sultanen hopat i
palatset. K. skall äfven ha motarbetats af sultanens
moder, och Achmed III, som mindes, att hans egen fader
störtats af K:s, skall ha fruktat, att K:s förvaltning
slutligen kunde medföra ett sultanombyte. Hans
aflägsnande från styrelsen väckte förstämning och
sorg i riket. Han återgick till Negroponte; senare
var han ståthållare i Bosnien. Han var gift med en
dotter af Mustafa II. 1-4. (V. S-g.) 5. A. S.
Köprülü [kö’-], Köprili, slav. Veles, grek. Velese,
stad i turkiska vilajetet Selanik (Saloniki),
sandjaket Monastir, på ömse sidor om floden Vardar och
vid järnvägen till Selanik. Omkr. 20,000 inv. Silkes-,
tobaks- och vinodling.
(J. F. N.)
Köpry su [kö-]. Se Eurymedon.
Köpskål l. Lidköp (af fnisl. líð, rusdryck),
dryckesgille till firande af ett afslutadt
köp. Sedvänjan att "dricka lidköp" för att bekräfta
en handel om lösegendom stadfästes af de flesta
äldre nordiska stadslagar. Enligt åtskilliga af dessa
fick köpet först därigenom rättslig kraft. Ända till
senaste tid har denna formalitet, att fira köp med
drickande, mångenstädes lefvat kvar, i synnerhet
bland allmogen.
Köpstad, handelsställe, stad. Se Borgare, sp. 1171.
Köpstadsmän. Se Borgare, sp. 1171.
Köpsven. Se Borgare, sp. 1171.
Kör [kör], Chor, Kor (af grek. choros, dans
med sång). 1. Litt. o. mus., hos forntidens greker
(och romare) ett antal personer, hvilka med sång
och dans, eller endast med dans, beledsagad af
flöjtspel, uppträdde vid de religiösa festerna
eller andra högtidliga tillfällen. Körsången och
kördansen voro tidigt och med förkärlek odlade i
synnerhet inom den doriska stammen, och alstren af
grekernas s. k. doriska lyrik, hvilken nådde sin
högsta fulländning i Pindaros’
sånger, voro alla ämnade att utföras af sjungande
och dansande körer. Dansrörelserna bidrogo därvid
väsentligen att på ett åskådligt sätt framhålla
det rytmiska i kompositionen, och den i densamma
rådande strängt symmetriska anordningen tydliggjordes
ytterligare genom körens fördelning i två halfkörer,
hvilka i växelsång utförde de hvarandra motsvarande
partierna (strof och antistrof). Sin i konstnärligt
hänseende betydelsefullaste utveckling erhöll
körsången inom det grekiska dramat, hvilket själf
hade uppvuxit ur de vid Dionysosfesterna brukliga
körerna. Sången var endast unison eller fördubblad
i oktav, och den beledsagande flöjten spelade samma
tongångar. Kören bestod i tragedien och (sannolikt)
i satyrspelet först af 12, sedan Sofokles’ tid af
15 personer, i komedien af 24. Om körens anförare
se Korag och Koryfé, om densammas bekostande
och utrustning se Koregi. Kören hade sin plats på
orchestran, dit den intågade efter prologen. I
tragediens handling ingrep kören vanligen icke
omedelbart, men beledsagade den lyriskt med liffullt
deltagande (klagan, jubel, varning, tröst o. s. v.),
anknöt därtill betraktelser af allmänt, i synnerhet
etiskt eller religiöst, innehåll och representerade
hufvudsakligen den offentliga meningen, folkets röst
gentemot den dramatiska handlingens bärare. När
kören ingrep i dialogen, reciterade korföraren i
dess namn. Komediens körsånger stodo i ett lösare
sammanhang med styckets handling, och den yngre
attiska komedien, liksom den romerska, uteslöt
alldeles kören, hvaremot den romerska tragedien
bibehöll den som någonting mera utvärtes. Jfr
Grekiska litteraturen, sp. 205-207, och Teater. –
2. Mus. a) På tangent-instrument (pianoforte, orgel)
alla de till en tangent hörande strängarna eller
piporna. Så t. ex. kallas ett piano trekörigt, om
en hammare anslår tre (likstämda) strängar. – b)
Förening af flera personer (d. v. s. flera i hvarje
stämma) till gemensamt föredrag af ett sångstycke,
antingen för mansröster (manskör; tenorer och basar)
eller fruntimmersröster (fruntimmerskör; sopraner
och altar) eller bådadera (blandad kör). Vanligast
äro fyrstämmiga körer, men äfven fem-, sex-, åtta-,
tiostämmiga o. s. v. förekomma. Stundom användes
ordet äfven om en förening af flera instrument:
blåskör, stråkkör o. s. v. – c) Ett sångstycke,
som utföres af flera personer gemensamt. –
Medeltidens körer före Hucbald (900-talct) sjöngos
liksom antikens enstämmigt, antingen unisont eller i
oktaver. Stadier i den flerstämmiga körens utveckling
äro mensuralmusiken, figuralsången, nederländarnas
polyfona a-cappella-musik, Palestrinas och de öfrige
äldre italienarnas mässor, lutherska koralen,
Bachs passioner och kantater, Händels oratorier,
Glucks operor m. m. Fruntimmersröster användes under
1500-talet i den världsliga körsången för blandade
röster (dansvisor, madrigaler o. d.), men i den
kyrkliga först på 1600-talet, emedan förut blott
gossröster fingo däri utföra öfverstämmorna. I det
nyare musikdramat tjänar kören förnämligast dramatiska
ändamål. – Sedan 1800-talet utöfvas körsången –
som förut mest idkades af betalta sångare – mycket
af dilettanter, och numera ges det knappt någon
större stad, som ej eger sina yrkes-sångföreningar
eller sitt filharmoniska sällskap. Den högre
vokalmusiken uppbäres mestadels af blandade körer (med
orkester). Under senaste halfseklet har den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
