Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köstlin. 1. Christian Reinhold K. - Köstlin, 2. Karl Reinhold von K. - Köstlin, 3. Julius K. - Köstlin, 4. Heinrich Adolf K. - Köszeg - Köthen - Kött - Köttanrikningskur - Köttballarna - Köttbaser - Köttbesiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K., tysk jurist och novellförfattare, f. 1813
i Tübingen, d. där 1856 som ord. professor i
kriminalrätt vid universitetet, utgaf Die lehre
vom mord und todtschlag (1838), Neue revision der
grundbegriffe des strafrechts (2 bd, 1844-45),
Der wendepunkt des deutschen strafverfahrens im
neunzehnten jahrhundert etc. (1849), System des
deutschen strafrechts (bd l, 1854) m. fl. skrifter, i
hvilka han sökte fota straffrätten på mera filosofiska
principer. K. utgaf äfven, under pseudonymen
C. Reinhold, Gesammelte erzählungen und novellen (3
bd, 1847 -48), Gedichte (1853) och några dramer. -
K:s hustru, Josephine K., född Lang (f. 1815,
d. 1880), var en framstående viskomponist.
2. Karl Reinhold von K., den föregåendes
brorson, tysk estetiker och teolog, f. 1819 i
Tübingen, d. 1894, egnade sig under Baur åt teologiska
studier, men öfvergaf senare teologien för
estetiken, därtill förmådd af Vischer. K. blef 1857
e. o. samt 1863 ord. professor i estetik och
konsthistoria vid sin födelsestads universitet.
Han utgaf bl. a. Der lehrbegriff des evangeliums
und der briefe Johannes’ (1843), Der ursprung und
die composition der synoptischen evangelien
(1853), Goethes Faust, seine kritiker und ausleger
(1860), Aesthelik (2 bd, 1863-69), ett värderikt
arbete, som i synnerhet gjort K:s namn kändt, Hegel
in philosophischer, politischer und nationaler
beziehung (1870) och Der ring der nibelungen (1877).
I Vischers stora estetik har K. författat afdelningen
om musiken.
3. Julius K., den föregåendes kusin,
tysk protestantisk teolog, f. 1826 i Stuttgart, d.
1902 i Halle, blef 1855 e. o. professor i Göttingen
samt ord. professor 1860 i Breslau och 1870 i Halle.
K., som i teologiskt hänseende representerade en mildt
förmedlande ståndpunkt, vann sin största
ryktbarhet som den moderna Lutherforskningens
främste föregångsman. Bland hans skrifter
märkas Die schottische kirche (1852), Luthers
lehre von der kirche (1853; 2:a uppl.
1868), Das wesen der kirche (1854; 2:a
uppl. 1872), Der glaube, sein wesen, grund
und gegenstand (1859), Der glaube und seine
bedeutung für erkenntniss, leben und kirche
(1895), Luthers theologie (2 bd, 1863:
2:a uppl. 1901), Martin Luther. Sein leben
und seine schriften (2 bd, 1875; 5:e
uppl., utg. af Kawerau, 1903), det populärt
hållna arbetet Luthers leben (1882; 9:e uppl. 1891;
"Luthers lefnad", 1883-84) och Christliche
ethik (1899). K. redigerade från 1873 till sin död
tidskr. "Theologische studien und kritiken".
Jfr J. Köstlin, "Autobiographie" (1891).
4. Heinrich Adolf K., son till K. l,
tysk teolog och musikskriftställare, f. 1846 i
Tübingen, d. 1907 i Kannstatt, studerade både musik
och teologi, deltog som fältpredikant i kriget 1870,
blef därefter seminarielärare, diakon och
(1891) superintendent i Darmstadt samt var
1895-1900 teologie professor i Giessen. K. höll
musikhistoriska föreläsningar, stiftade och ledde ett
trestadsförbund för kyrkosång (1875, sedermera
utvidgadt till en evangelisk kyrkosångförening
för Württemberg), dirigerade oratorier, verkade
såsom anmälare af musiklitteratur samt utgaf en
kortfattad Geschichte der musik (1875; 6:e uppl.
1910), en populär musikestetik Die tonkunst (1879),
Die deutsche tonkunst (1908) m. fl. skrifter.
3. (E. Bg.) 4. A. L.*
Köszeg [kö’säg]. Se Güns.
Köthen [kö-], kretsstad i hertigdömet Anhalt, till
1853 hufvudstad i hertigdömet Anhalt-Köthen och
residens för den 1847 utgångna linjen Anhalt-K., vid
en biflod till Mulde. 22,978 inv. (1905). K. består af
en äldre och en yngre stadsdel samt 4 förstäder och
har två slott, af hvilka det forna residensslottet,
i gamla staden, har åtskilliga vetenskapliga samlingar
och ett bibliotek med omkr. 20,000 bd. Staden har
gymnasium, realskola, folkskollärarseminarium,
teknisk skola, järngjuterier och maskinverkstäder
samt åtskilliga andra industriella anläggningar. I
K. verkade homeopatiens upphofsman Hahnenumn.
(J. F. N.)
Kött. 1. Ett slaktadt djurs muskelmassa. Se
Födoämnen, Kokkonsten, Köttbesiktning, Köttextrakt,
Köttförgiftning och Muskler. - 2. Bot. Ordet "kött"
nyttjas äfven om vissa mer eller mindre mjuka,
saftiga, af vanligen mera löst sammanhängande
parenkymceller bildade växtdelar, t. ex. fruktköttet
hos stenfrukter, äppelfrukter o. s. v. Blad och
andra växtdelar, som äro tjocka och saftrika
(suckulenta), kallas "köttiga", t. ex. bladen
hos Sedum, Sempervivum, Mesembryanthemum m. fl. -
3. Teol. (hebr. basar, grek. sarks). I det bibliska
språkbruket betecknar kött i gamla testamentet alla
kroppsliga varelser och särskildt människan med
hennes vanmakt och förgänglighet, i motsats till
den oförgänglige Guden; i nya testamentet är kött
ett uttryck för dels kroppslighet, dels (i motsats
till Guds heliga ande) människans hela natur med sin
sedliga svaghet, härrörande däraf, att själen till
följd af synden har ett endast ofullkomligt herravälde
öfver kroppen och dennas lägre, sinnliga böjelser.
2. O. T. S. (G L-m.)
Köttanrikningskur, med. Se Diet, sp. 370.
Köttballarna, veter. Se Hof, sp. 894.
Köttbaser, gemensamt namn på de i musklerna
förekommande kväfvehaltiga extraktivämnena krealin,
hypoxantin (äfven benämndt sarkin), xantin, karnin
m. fl., hvilka dock knappast kunna anses som verkliga
baser i kemisk mening. Jfr Purin. S. J-n.
Köttbesiktning, sakkunnig undersökning af köttvaror
för ådagaläggande af deras användbarhet till
människoföda, afser hufvudsakligen att skydda
människor mot de faror till hälsa och lif, som kunna
vara förenade med förtärandet af kött eller däraf
beredda födoämnen. Vid undersökning af köttvaror måste
tagas i beaktande en mångfald hos desamma förekommande
förändringar, uppkomna dels däraf, att de djur, från
hvilka varorna härröra, lidit af vissa sjukdomar,
dels däraf, att köttvarorna förvarats eller behandlats
på ett otjänligt sätt. Som skadligt till människoföda
anses sålunda både kött och fett i såväl rått som kokt
tillstånd efter själf döda djur, äfvensom efter djur,
som lidit af mjältbrand, frasbrand, vattuskräck, rots,
blodförgiftning (septikemi och pyemi), metastatiska
kraft-, sarkom- och melanosarkomsvulster samt af
rödsjuka, svinpest, svinsjuka, gulsot och förgiftning
i höggradiga fall; otjänligt till människoföda anses
också kött (men ej fett, som nedsmälts vid 100°
C.) efter djur, som lidit af betydande yttre och inre
skador, då djuret ej tillräckligt snart nedslaktats,
af trikiner, nöt- eller svindynt, om de äro talrikt
för handen, af generaliserad aktinomykos, af höggradig
tuberkulos samt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
