Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lacaze-Duthfers, Félix Joseph Henry - Lacca musica - Lac-dye - Lacedæmon - Lacedonia - Lacépède, Bernard Germain Étienne de Laville de - Lacépède-öarna - Lacerna - Lacerta - Lacertidæ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lacca musica- Lacertilia
7–18
Han lämnade dessutom flera bidrag till
kännedomen om ostron och deras odling.
L-e.
Lacca mösica. Se L a c k m u s. Lac-dye [lä’k dåY]. Se
Lack-dy e. LacedäJmcn, lat. Se L a k o n i e n och
Sparta. Lacedonia [latjedänia], stad i italienska
prov. Avellino (Kampamen), på en höjd mellan Ofanto
och Carapella. 6,326 inv. (1901). Biskopssäte. Gammal
katedral; romerska termer. J-
F. N. Lacépé^e [lasepä’d], Bernard Germain Étienne
de L a v i 11 e de, grefve, fransk naturforskare,
f. 1756 i Agcn, d. 1825 i Épinay, erhöll genom
Buffon anställning i Jarclin du Roi (botaniska
trädgården) samt utsågs af denne att fortsätta
hans "Histoire naturelie’’. L. hyllade, ehuru
med modcration, revolutionens grundsatser och
var medlem af konstituerande (1789- 91) och
lagstiftande (1791-92) församlingarna och do
femhundrades råd (1795-99) samt blef slutligen
senatens president. Han var vid alla tillfällen en
trogen anhängare af Napoleon och utnämndes 1809 till
statsminister. Efter restaurationen fick han 1819 en
plats i pärs-kammaren. Sedan 1793 var han professor
vid Museum d’histoirc naturelle. Hans förnämsta
arbeten äro Histoire naturelie des qnadrupédes
oripares cl des serpents (1788-89), Hhtoire
naturelle des rep-tiles (1789), Histoire naturelle
des poissons (1798- 1803) cch Hisioire naturelle
des cctacis (1804), hvilka bilda en fortsättning
till Buffons stora natural-historia. Stilen i dessa
arbeten är elegant och bildad efter Buffons. I sin
ungdom sysselsatte L. sig med musik (han var intim
vän med Gluck), skref ett par operor, hvilka ej
blifvit gifna, samt ett arbete med titeln Poétique
de la musique (1781-85). Dessutom författade han
en omfångsrik Histoire cjé-nérale, physique et
civile de V Europé (18 bd, 1826), flera romaner
m. m. af mindre värde. Efter hans död utkommo
Histoire naturelle de Vhomme (1827), med Cuviers
"Eloge de L.", samt Les äges de la nature (1830).
(L-e.) Lacépéde-öarna [lasepä’d-], en liten efter
zoologen Lacépéde uppkallad ögrupp vid nordvästra
kusten af Australien, under 17° s. br. och 122°
ö. lgd. Guanolager. J. F- N-Lace’rna, ett slags
mantel. Se Dräkt, sp. 928. LaceYta, zool. Se
ödlesläktet. Lace’rtidae, Egentliga ödlor,
zool., bilda en familj inom ödlornas ordning bland
kräldjuren. De ha långsträckt kropp, hufvudet täckt
med plåtar, ryggen med korniga eller rutformiga och
sidorna med korniga fjäll samt buken med större,
fyrkantiga eller rundade, i tvärrader ställda plåtar;
på halsens undre sida finnes ofta ett rörligt, med
större fjäll beklädt hudveck. Stjärten är lång, rund,
al-smalnande mot spetsen och med ringformigt ordnade
fr-ill. Tänder sitta på käkbenens inre sida och ha
ihålig rot; än finnas gomtänder tillstädes, än saknas
de. Tungan är lång, tvåklufven, utsträckbar och
utan skida vid roten. Trumhinnan är synlig och
skänklarna mestadels försedda med porer. Dithörande
arter förekomma i Europa, Asien och Afrika. De vistas
mestadels på marken, bland buskar eller stenar, på
sand eller grus, samt älska solbelysta ställen. De äro
skygga, löpa snabbt och kunna äfven klättra. Deras
föda utgöres af insekter, blötdjur och maskar; de
större bemäktiga sig ock mindre ryggradsdjur. Bland
hithörande släkten må nämnas ö d l e s l ä k t c t (se
d. o.). C. R. S.* Lacertlia, ödlearta cl e kräldjur,
zool, en kräldjursordning, som skiljer sig från de
närstående ormarna därigenom, att de i regel äro
försedda med extremitcter, att underkäkshalfvorna
äro fast förenade samt att de ega urinblåsa och
trumhåla. Med afseende på den förstnämnda punkten
är dock att märka, att hos vissa ödlor äro de fria
extremiteterna mer eller mindre förkrympta eller
saknas alldeles. Således finnes det inom ödle-släktct
Lygosoma, som har en synnerligen vidsträckt utbredning
och består af mera än 160 arter, flera serier af
arter, hvilka serier börja med former utrustade
med väl utbildade lemmar och sluta med sådana, som
antingen ha starkt förkrympta eller inga lemmar alls;
d^ssa båda ytterligheter förenas ge-
Tre arter af ödlesläktet Lygosoma, som visa
olika grader af bålens förlängning och lemmarnas
förkrympning.
nom en sammanhängande rad mellanformer (se
fig.). Af de här gifna afbildningarna framgår,
att lemmarnas aftagande utbildning står i ett
omedelbart orsakssammanhang med bålens längd; när
dennas längd öfverskridit ett visst mått, förmå
lemmarna ej längre uppbära densamma, utan degraderas
till ett slags förskjutningsredskap, bli således
funktionellt mindrevärdiga eller rentaf obrukbara,
hvarför de försvagas eller försvinna. I senare fallet
får ödlan en stor habituell likhet med en orm, såsom
förhållandet är med den till Sveriges fauna hörande
ormslån (se d. o.) 1. kopparormen - trots namnet och
den yttre likheten en ödla, ej någon orm; den liksom
alla fotlösa ödlor eger i motsats till förhållandet
hos ormarna mer e^er mindre väl utbildade delar
af skuldergördel och bäcken i behåll. Kroppshudens
beskaffenhet är växlande: fjäll af olika form och
storlek, med eller utan förbeningar. Förekomsten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
