Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 769-770 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laddbrygga - Laddevin - Laddflaskan - Laddhål - Laddning, 1. Krigsv. - Laddning, 2. Fys.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

769 Laddevin——Laddning 70

skrufmekanism (se Kanon, sp. 780) försedda
artilleripjäser, hvarpå projektil och laddning
inskjutas i loppet, Den tjänar till att skydda
skrufhålets gängor från slitning och fästes, sedan
mekanismen öppnats, medelst en tapp vid en på eldrörets
bakplan befintlig hylsa.
G. af Wdt.

Laddevin, en norsk spritdryck, tillverkad af
färgadt brännvin och essenser med tillsats af någon
sekunda vinsort. Den är billig och mycket
berusande.
G. H–r.

Laddflaskan l. Leidenflaskan, äfven
benämnd Kleistska flaskan, fys., är en i
flaskform gjord kondensator för elektriciteten (se
Elektricitet och Elektroskop). En vid,
cylindrisk flaska af väl isolerande glas belägges såväl
in- som utvändigt med stanniol, utom på den
delen, som närmast omger mynningen; där öfverdrages
glaset nämligen med ett lager af isolerande
lackfernissa. Från det inre af flaskan utgår en
metallstång genom öppningen och slutar i en kula. Denna
stång står i metallisk förbindelse med den inre
beläggningen, men är fullständigt isolerad från den
yttre och tillräckligt skild därifrån genom fernisslagret,
för att elektriciteten ej skall kunna öfvergå
mellan de båda beläggningarna. I små flaskor med
trång hals ersättes den inre stanniolbeläggningen
med ett tjockt lager järn- eller mässingsfilspån.
Ändamålet med denna apparat är att uppsamla
elektricitet i vida större mängd än som kan ske
direkt på konduktorn i en elektricitetsmaskin eller
annan elektricitetskälla. För detta ändamål håller

Laddflaska med urladdare.

man flaskan i handen eller sätter dess yttre
beläggning i god ledande förbindelse med jorden
genom en tråd eller kedja af metall och närmar kulan
intill konduktorn, under det skifvan i
elektricitetsmaskinen kringvrides. Allteftersom elektriciteten
uppväckes, öfvergår den till flaskans inre beläggning
och sönderdelar den neutrala elektriciteten i
yttre beläggningen, hvarvid den liknämniga
elektriciteten däri bortgår till jorden, medan den
oliknämniga kvarstannar vid glasets yta samt där
kvarhålles eller bindes af elektriciteten i flaskans inre
och åter i sin ordning binder en stor del af denna.
Denna process kan fortsättas till en viss gräns, då
flaskan ej kan upptaga mera elektricitet från
konduktorn. Den elektricitetsmängd, som på detta sätt
kan uppsamlas i en laddflaska, är större, ju större
yta flaskan har och ju tunnare glaset är, som
isolerar de båda beläggningarna från hvarandra. Man
får dock ej taga glaset alltför tunt, emedan man i
sådant fall riskerar, att elektriciteten skall
urladda sig genom glaset och slå hål däri. Som
den bundna elektriciteten ej har någon sträfvan
att sprida sig i luften, kan en laddad flaska
förvaras under lång tid utan någon märkbar
elektricitetsförlust. – Med denna kondensator kunna
kraftiga elektriska verkningar framkallas, när man
urladdar densamma. Detta sker därigenom, att man
sätter de båda beläggningarna i ledande förbindelse
med hvarandra. Fattar man t. ex. en laddad flaska med
högra handen och närmar den vänstra intill kulan,
så hoppar en gnista öfver mellan kulan och handen,
redan innan man hunnit vidröra den. Fortsättes
därefter närmandet, får man efter hand flera,
allt svagare gnistor; först när beröring inträdt,
är urladdningen fullbordad. Är flaskan stor och
fullständigt laddad, kan slaget bli rätt smärtsamt,
och en förening af flera laddflaskor till ett
s. k. elektriskt batteri (se Batteri 3) kan ge slag,
som äro outhärdliga eller t. o. m. lifsfarliga. Man
använder därför vid urladdning af leidenflaskor
vanligen en s. k. urladdare (se fig.), som består
af två något böjda metalltrådar, förenade med ett
gångjärn. Trådarna sluta i kulor och äro försedda
med isolerande handtag. Laddflaskan uppfanns 1745
af tysken v. Kleist samt något senare af holländaren
Cunæus, en lärjunge till Musschenbroek i Leiden. I
början bestod apparaten af en glasflaska utan
några beläggningar, fylld med någon vätska, såsom
vatten, kvicksilfver eller sprit, och i hvilken
en metalltråd var insatt. Först senare tillades, i
England, stanniolbeläggningarna, den yttre af Bevis,
den inre af Watson. R. R.*

Laddhål, artill. Se Kanon, sp. 779.

Laddning. 1. Krigsv., dels den krutmängd
(drifladdning), som behofves för att drifva
en projektil ur ett eldvapen, dels den mängd
sprängämne (sprängladdning), som inrymmes i en
artilleriprojektil, torped, mina e. d. och hvaraf dess
verkan i främsta rummet beror. – Drifladdningens
storlek (se Laddningsförhållande)
beror af projektilens vikt, vapnets och krutets
beskaffenhet m. m. Eldvapnen laddades till en
början med löst liggande krut, som infördes med en
s. k. laddskyffel. Som laddandet på detta sätt gick
långsamt, började man i slutet af 1500-talet använda
karduser. Kardusen har ända till enhetspatronens
(se d. o.) införande i slutet af 1800-talet vanligen
varit skild från projektilen; dock använde Gustaf II
Adolf för att öka eldhastigheten vid lätta kanoner
ett slags patroner, s. k. geschwindta skott, vid
hvilka kardusen, innesluten i en hylsa af trä,
skinn eller pergament, var förenad med projektilen,
så att båda kunde samtidigt införas i loppet. Dessa
kunna liksom de under senare delen af 1800-talet
till några af de första bakladdningsgevärcn använda
papperspatronerna betraktas som föregångare till
enhetspatronen, hvilken fordrar hylsa af metall samt
i olikhet med de äldre patronerna äfven innesluter
antändningsmedlet. - Sprängladdningarna utgjordes
fordom af svartkrut, vanligen finkornigt. Numera
användes hellre s. k. brisanta sprängämnen, hvilka
verka kraftigare. Vid artilleri-projektiler utgör
sprängladdningen vanligen 10–20 proc. af projektilens
vikt. Jfr Detonator, Granat och Sprängämnen.

2. Fys., uppsamlandet af elektricitet på en kropp;
äfven själfva den elektricitetsmängd.(se. d. o.), som

15 b. 25

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>