Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laer l. Laar, Pieter de - Læráðr - Lærdómslistafélag - Laermans, Eugène - Laertes - Laestadianismen - Læstadianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
783
Laeråör-Laestadianismen
784
lära framställningar bambocciader (se d. o.). Hans
egna arbeten, fordom högre skattade än nu, börja
att bli rätt sällsynta i gallerierna, från hvilka de
undan för undan måst utmönstras, därför att taflor-nas
undermålning med bolus ofta dömt dem till en för tidig
undergång. Ännu träffas dock L:s taflor i ett flertal
utländska museer, men icke i Sverige, så framt icke
ett honom sedan gammalt tillskrifvet Landskap med
ryttare på Boo i Närke, hvilken tafla hittills icke
närmare undersökts, verkligen skulle vara af hans
hand. - L. utförde många etsningar af högt konstvärde.
O- G~£-
Lseräör, fnod. Se Lär a d.
Laerdömslistafélag. Se Isländska litteraturen,
sp. 967.
Laermans [lär-], Eugene, belgisk målare, f. 1864,
studerade vid akademien i Bruxelles, målar bcndelif
och särskildt fattigmanslif i ett sträft för-enkladt
kompositionssätt, som med all rätt blifvit liknadt vid
Jan Brueghel d. ä:s bondemålningar. Primitiv enkelhet
och samlad styrka röjdes redan i hans debuttafla
Begrafning (1891) med liktåget, som passerar in
genom porten i kyrkogårdsmuren. L. framställer gärna
personer i rask gång, vaga-bönder, tiggare, fyllbultar
med vacker natur som bakgrund: triptyken Emigranter
(1896, Antwerpens museum), Vägen till hvilan (1897,
museet i Bruxelles), Vandrarna (La tribu errant),
Det för-lofvade landet, Bönder (som gå till arbetet),
Den druckne, som af sin hustru och lilla dotter ledes
hem, J)en blinda och den lama, Framåt (ar-betarhopcn
med sina fanor stormar fram i en trång passage mellan
stängande murar, fram mot den uppgående solen),
De af ödet utstötta (tre vaga-bönder passera förbi
en stad, utst. 1910). L. har dock äfven behandlat
sådana motiv som Böndernas aftonpromenad, Aftonbönen
ute på hafsstranden (Dresdengalleriet), Bypolitiker,
Byn sofver, Tystnad (kyrkogård med en ensam gumma,
utst. 1910). Jfr monografi af G. Van Zype 1908.
G-g N.
Lae’rtes (grek. /Icc/pn/e), grek. myt., fader till
Odysseus (se d. o.). Af Homeros framställcs han i
Odyssén som en af ålder och sorger bruten man, som,
fjärran från människors sällskap, på landet framsläpar
ett ensligt och tungt lif, mest sysselsatt med
skötandet af sin trädgård och sin vinplantering. Efter
Odysseus’ återkomst till Ithaka förlänade honom
gudinnan Athena ånyo ungdom och krafter, så att han
t. o. m. kunde deltaga i striden mot dem af Ithakas
inbyggare, som ville hämnas de af Odysseus bestraffade
friarnas död. I sina yngre dagar hade han eröfrat
staden Nerikos och enligt Apollodoros äfven deltagit
i den kalydonska jakten och i argonauternas härfärd.
A. M. A.
Læstadianismen, en religiös riktning, som har
till upphofsman prosten Lars Levi Læstadius
(se denne), hvilken 1826 tillträdde befattningen
som kyrkoherde i Sveriges nordligaste församling,
Karesuando. Befolkningen där, hufvudsakligen lappar,
befann sig vid Læstadius’ ditkomst i ett tillstånd
af andligt mörker och sedligt förfall. Dryckenskap,
rentjufnad och ett otuktigt lefverne voro allmänna i
församlingen. Læstadius grep sig redan från början
an med ett nitiskt arbete till församlingens höjande
i kristlig upplysning och sedlig tukt. Det dröjde
dock nära två årtionden, innan några större frukter
af hans verksamhet blefvo skönjbara.
1844 genomgick Læstadius en inre kris och ändrade vid
denna tid fullständigt sitt predikosätt: han började
använda ett synnerligen realistiskt och rent af rått
språk i sina predikningar. Hans förkunnelse fick en
öfvervägande lagisk prägel. Synden målade han i de
krassaste färger för att göra den vederstygglig i
sina åhörares ögon och väcka afsky därför. Ironiens
vapen förstod han ock att svänga. Genom bilder och
liknelser, hämtade ur den alldagliga erfarenheten,
gjorde han sin framställning fängslande. Lasten och
obotfärdigheten gisslade han på det hänsynslösaste
sätt. I synnerhet vände han sig våldsamt mot
"dryckenskapsdjäfvulen". Den ton Læstadius anslog var
sådan, att hans församling förstod den. Många sade
visserligen i början: "Prästen har blifvit galen",
men folket strömmade i täta skaror till kyrkan, och
snart var en allmän och genomgripande väckelse i full
gång. 1849 transporterades Læstadius som kyrkoherde
till Pajala församling, där han fortsatte med sina
väckelsepredikningar ända till sin död (1861).
Den læstadianska väckelsen spred sig hastigt till
alla de finsktalande församlingarna i Norrbottens län
samt inåt Finland och till nordligaste Norge. Härtill
bidrog icke oväsentligt en skara lekmän af såväl den
bofasta befolkningen som af lappallmogen, hvilka
Læstadius utsände för att utbreda rörelsen. Till
en början bestod deras verksamhet i att läsa upp
Læstadius’ predikokoncept för folket. Men snart
nog började de själfva utlägga bibeln och predika
med egna ord. Den förnämste af alla læstadianska
lekmannapredikanter var Johan Raattamaa (d. 1899)
från Saivomuotka i Karesuando, som efter Læstadius’
död var rörelsens obestridt erkände ledare. Raattamaa
utformade de speciellt læstadianska lärosatserna, som
i Læstadius’ egen förkunnelse aldrig fått någon fast
formulering. Han gaf ock rörelsen en mera evangelisk
riktning. Læstadianismens nuvarande utbredning
är icke så ringa. I Sverige är den förhärskande i
alla finsktalande församlingar och bland lapparna
n. om Lule älf. Äfven i åtskilliga svensktalande
församlingar förekomma læstadianer mer eller
mindre talrikt, såsom i Neder-Kalix, Öfver-Kalix,
Öfver-Luleå, Luleå stad m. fl. Den læstadianskt
påverkade befolkningen i Sverige torde kunna beräknas
till omkr. 25,000 personer. I Finland har rörelsen
sin största utbredning (jfr Hihhuliter). Hela
norra Finland är i stort sedt læstadianskt. Men
äfven i öfriga delar af landet har denna riktning
sina anhängare ända ned till Helsingfors och Åbo. I
nordligaste Norge är læstadianismen jämväl tämligen
talrikt företrädd, särskildt i Finnmarkens och
Tromsö amt, men äfven till någon del i Nordlandens
amt. Slutligen finnes i Nord-Amerikas förenta stater
ett antal læstadianska församlingar, grundade af
invandrare från Finland och Sverige.
Læstadianerna lägga stor vikt vid sin speciella
lärouppfaltning. Det är hufvudsakligen i läran om
bikten och absolutionen samt i läran om Guds ord,
som de afvika från den allmänna kyrkoläran. Deras
säruppfattning i dessa stycken får sin förklaring
ur deras åskådning om församlingen och dess
betydelse. Församlingen, som icke är organiserad
i någon förening eller yttre sammanslutning, utan
sammanhålles genom inre andliga band, framför allt
genom gemensamhet i bekännelsen, uppfattas som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
