Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Læstadianerna - Læstadius. 1. Lars Levi L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"de troendes" (d. v. s. læstadianernas) samfund. Den
enskilda människan kan icke komma i någon gemenskap
med Gud utan församlingens förmedling. Inför henne
måste synderna biktas och genom henne förlåtelse
meddelas. Församlingen ensam har makten att lösa och
binda, att förlåta synder och behålla dem. Kristus har
afstått från det omedelbara utöfvandet af denna makt
och öfverlåtit den åt sin församling enligt Matt. 18:
18 m. fl. ställen i nya testamentet. Ingen kan gå
direkt till Gud med sin syndabekännelse eller af
honom omedelbart få förlåtelse. Krafvet på offentlig
bikt ingår alltså i lärouppfattningen. Emellertid
har detta kraf småningom modifierats därhän, att
predikanterna eller andra rättrogna læstadianer
kunna å församlingens vägnar mottaga bikt och meddela
absolution. Men förbi denna trånga port slipper ingen
in i Guds rike. I regel uppställes ock det villkor,
att botgöraren skall, så vidt det står i hans makt,
godtgöra, hvad han brutit mot andra människor,
eller åtminstone bedja dem om förlåtelse. Genom
församlingen är det vidare, som Guds ord göres
lefvande och kraftigt. Bibeln är visserligen
Guds uppenbarade ord och det enda rättesnöret för
tron. Men det skrifna ordet är i sig själft en död
bokstaf, som blir lefvande först genom den muntliga
utläggningen i församlingen. Genom ordets läsande
kan ingen komma till tro och ny födelse, ty "tron
är af predikan". Det är blott genom den muntliga
förkunnelsen, som den Helige ande verkar nytt lif. Men
för den, som genom församlingen mottagit Guds ande,
är äfven läsningen af Guds ord betydelsefull för
det andliga lifvets näring. Äfven i några andra
punkter skiljer sig læstadianismen från kyrkans
uppfattning. Sålunda förnekas dopets pånyttfödande
kraft, och bönen förklaras fruktlös, då den bedes af
opånyttfödda. De fleste læstadianer anse, att vi nu
lefva i det tusenåriga rikets tid o. s. v. Men dessa
punkter betonas icke så starkt som de förutnämnda
skiljelärorna. Læstadianernas bönesammankomster
hållas vanligen i bondpörtena. På några ställen
äro särskilda bönhus uppförda. Deras predikanter
ha ingen boklig utbildning. De äro bönder eller
arbetare, som mellan predikoresorna vanligen arbeta
i sitt yrke. På sina predikoresor fara de minst två,
oftast flera tillsammans, men aldrig en och en. De
åtnjuta ingen lön, utan erhålla frivilliga gåfvor
samt uppehälle under resorna. Då de komma till en
by, stanna de där och hålla sammankomster minst en
vecka i sträck eller därutöfver. I samlingslokalen
placera de sig i rad bakom ett bord och predika
i tur och ordning. Vid predikan intaga de alltid
sittande ställning. En egendomlig företeelse
för læstadianismen äro de s. k. "liikutuksia"
(rörelser). Dessa bestå i våldsamma känsloutbrott,
som taga sig uttryck i ljudliga snyftningar och rop,
i hoppande och handklappningar samt i omfamningar och
vaggande kroppsrörelser m. m. Sådana känsloutbrott
äro vanligast hos kvinnorna och inträda i synnerhet,
då predikanten i målande färger och med beslöjad
röst skildrar Kristi lidande eller den eviga
salighetens härlighet. Vid nattvardsgångar pläga
äfven liikutuksia förekomma, ehuru numera sparsammare
än förut. Læstadianerna lägga stor vikt vid yttre
flärdlöshet och enkelhet i klädedräkt. Allt, som
kan få sken af prål, fördöma de som syndigt. De
tåla t. ex. icke gärna, att en kvinna går klädd i
hatt eller
att någon bär gyllne klockkedja och guldringar
etc. Læstadianerna själfva utmärka sig genom sträng
enkelhet och de uppriktige bland dem äfven genom
fromhet, redbarhet och nykterhet. Till kyrkan och
prästerskapet intaga de en visserligen kritisk,
men dock i grunden vänskaplig hållning. De besöka
kyrkans gudstjänster, taga nattvarden i kyrkan
och låta döpa sina barn af prästen. De betrakta
sig som rätta medlemmar af kyrkan och vilja icke
vidkännas benämningen sekt. I prästen se de dock
mindre själasörjaren än den kyrklige ämbetsmannen,
som har den yttre förvaltningen af nådemedlen om hand.
Inom læstadianismen ha på senare tider schismer
börjat uppstå. Så länge Raattamaa lefde, lyckades
han hålla rörelsen någorlunda samman. Men efter
hans död inträdde genast söndring. Inom Gällivare
och Jukkasjärvi socknar fanns ett parti, som hängde
fast vid den ursprungliga, exklusivt dömande och
lagiska læstadianismen. Efter Raattamaas död vågade
målsmännen för detta parti öppet framträda. De
fördömde den mera evangeliska riktning, som
småningom vunnit insteg i rörelsen, och 1901
kom det till formlig brytning. Vid denna spelade
jämväl maktfrågan mellan predikanterna in som en
väsentlig faktor. Det strängare lagiska partiet
kallas gemenligen västlæstadianism. Detta har
sin hufvudsakliga utbredning inom vissa delar af
Gällivare och Jukkasjärvi församlingar. I motsats
häremot benämnas de öfrige östlæstadianer. Äfven
bland læstadianerna i Finland råder en schism,
som är af något äldre datum. Där finnes en
riktning, som kallar sig "Den nya väckelsen"
(fi. Uusi heräys). Denna erkänner icke den allmänna
læstadianismen, sådan den historiskt utvecklat sig,
som en rätt kristendom och äkta læstadianism. Under
det de gamle læstadianerna lägga nästan all vikt
på syndaförlåtelsen, betona de nyväckte jämväl
helgelselifvet, och de erkänna ingen læstadian för
en rätt kristen, med mindre han genomgått en ny
väckelse. Försök att åstadkomma försoning mellan
de båda partierna ha gjorts, men hittills utan
resultat. Äfven i Norge och Amerika ha dyningarna af
de svenska och finska schismerna gjort sig märkbara.
O. B.
Læstadius. 1. Lars Levi L., väckelsepredikant,
botanist, f. 10 jan. 1800 i Arjepluog, d. 21
febr. 1861 i Pajala, blef student i Uppsala 1820,
prästvigdes 1825 och förordnades att förestå
missionärtjänsten, en tid äfven pastoralvården,
i Arjepluog, utnämndes s. å. till pastor i
Karesuando och tillträdde kyrkoherdebeställningen
1826, men förflyttades 1849 till Pajala. L. var en
mycket framstående kännare af norra Skandinaviens
fanerogamer. För studium af dessa och deras utbredning
företog han omfattande resor i samtliga svenska
lappmarker och angränsande delar af Norge samt öfre
Norrland 1819–21, 1824–31 och i Torne lappmark äfven
senare. 1822 reste han i sällskap med dåv. botanices
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
