- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
811-812

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lag. 2. Jur. - Lag. 3. Fys. - Lag. 4. Teol.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef allmän. Lagrätten kan äfven vara universell
eller partikulär; i förra fallet gäller den för
staten i dess helhet, i det senare blott för viss
del däraf. Vidare kan skiljas mellan materiell
lagrätt och formell lagrätt; den förras normer
kallas saknormer och utgöra grunden för ett gifvet
förhållandes rättsbestämdhet, den senares normer
bestämma sättet för rättsbestämnings verkställande
och äro dels normer rörande förfarandet härvid
(procederenormer), dels normer rörande hvilken lag
därvid skall tillämpas (kollisionsnormer). Slutligen
kan lagen vara individuell, d. v. s. anknytas till ett
konkret förhållande, hvilket den reglerar; exempel
på dylik individuell lag äro bl. a. dispenser. En
viss likhet härmed har den norm, som bildas genom
rättshandel mellan eller af enskilda subjekt eller
genom stadgebeslut af särskildt bildade subjekt,
såvidt i båda fallen normen affattats skriftligen;
äfven här är det ett konkret förhållande, som
ordnas, men normen betecknas icke gärna som lag,
enär dess källa icke omedelbart är staten,
utan vederbörande privata subjekt själfva,
hvilka genom en statlig, kompetensgrundande norm
erhållit sekundär rättsbildningsmakt för egna
förhållanden. Däremot kan som lag betecknas den
skrifna rätt, som stiftas af underordnade statliga
organ med delegerad, primär rättsbildningsmakt,
t. ex. K. M:ts befallningshafvande i länen, de
kommunala och korporativa myndigheterna m. fl.;
dock är uttrycket lag icke heller här vanligt, utan
pläga hit hörande författningar benämnas stadgar,
reglementen, föreskrifter o. d.

Den svenska lagrätten i mera egentlig mening omfattar
tre hufvuddelar, nämligen den konstitutionella rätten
l. grundlagsrätten, den allmänna lagen med därtill
hörande författningar samt den icke kodifierade
specialrätten. Grundlagsrätten består af de fyra
grundlagarna (se Grundlag) med därtill sig anslutande
s. k. konstitutionella lagar och stadgar (vallagen
m. m.) samt af lagstiftningen rörande svenskt
statsborgarskap. Den allmänna lagen grupperas omkring
Sveriges rikes lag af 1734 och kyrkolagen af 1686,
af hvilka den förra är den ojämförligt viktigaste
(se Balk och Lagbok), till hvilken anslutit sig
nyare, ofta synnerligen vidlyftiga lagar rörande
särskilda ämnen. Den icke kodifierade specialrätten
innesluter hvad med ett gemensamt namn kan betecknas
som administrativrätt, nämligen dels författningar,
som falla inom den speciella, i 1734 års lag och dit
hörande författningar ej reglerade, privaträtten,
dels finans-, förvaltnings- och kommunallagar.

3. Fys., hvarje sats, genom hvilken någon relation
uttryckes mellan två eller flera fysikaliska
storheter. Kännedomen om denna relation vinnes genom
experimentella undersökningar eller genom matematiska
beräkningar. Vissa fysikaliska företeelser kunna
studeras endast kvalitativt, d. v. s. man kan finna
endast allmänna relationer mellan de i fenomenet
ingående storheterna, i hvilket fall naturligtvis
lagen äfven kommer att innehålla endast kvalitativa
bestämningar. Som exempel på en sådan lag kan
anföras den s. k. Stokes lag, enligt hvilken det
fluorescerande ljuset alltid har mindre brytbarhet
än det ljus, hvaraf det uppväckes. Närmare bestämdt
blir detta samband, när experimenten, som då utgöras
af mätningar och vägningar, ge kvantitativa relationer
mellan storheterna i problemet, i
hvilken händelse lagen, som utgör resultatet
af experimenten, kan framställas i en matematisk
formel. En fysikalisk lag af detta slag är t. ex. den
s. k. mariotteska lagen, enligt hvilken
det tryck en gas utöfvar är omvändt proportionellt
mot dess volym. (De fysikaliska lagarna benämnas
ofta – liksom de båda nu nämnda – efter de
vetenskapsmän, som först funnit eller definitivt
formulerat dem.) Ehuru dessa och liknande, genom
induktion funna lagar ha den största betydelse
för vetenskapen, få de dock icke i sträng mening
anses som allmänt giltiga naturlagar. De ha
nämligen mestadels gällande kraft endast inom ett
begränsadt område af fenomen och bli alltmera osäkra,
ju mera man aflägsnar sig därifrån. Så vet man,
att mariotteska lagen icke är strängt riktig för
någon gas, men dock tillräckligt exakt, så länge
gasen icke är nära kondensationspunkten. Äfven
från Stokes lag ha undantag påvisats. Omkr. tio
år efter lagens uppställande visade Lommel,
att det verkligen finns kroppar, för hvilka denna
lag ej är giltig. – Till fysikens uppgift hör icke
endast att finna de mer eller mindre generella
lagar, som framgå af experimenten, utan äfven att
ange deras orsaker. Detta kan ske, endast genom
att man antar vissa enklare hypoteser och från dem
som utgångspunkter på deduktiv väg härleder de
fysikaliska lagarna. Det för någon större eller
mindre del af fysiken, vanligen med matematikens
eller mekanikens tillhjälp, sålunda uppförda system af
deduktioner, genom hvilket dithörande lagar härledas,
benämner man teori. I denna bemärkelse talar man
om Maxwells elektromagnetiska ljusteori, Arrhenius’
dissociationsteori o. s. v. Emedan hvarje fysikalisk
teori är grundad på någon eller några hypoteser,
följer, att riktigheten af de fysikaliska lagarna
eg. ej kan på teoretisk väg bevisas, hvilket också
vore obehöfligt. Deduktionen afser fastmer att
ådagalägga hypotesens riktighet genom att visa,
att dess antagande med nödvändighet leder till de
lagar och regler, hvilka framgått som resultat af den
experimentella undersökningen och hvilka följaktligen
oberoende af all dcduktion ha den grad af visshet,
som tillkommer hvarje åskådning.

4. Teol., den sammanfattande beteckningen för
uppenbarelsens innehåll, försåvidt Gud däri framträder
som fordrande och normerande vilja – i motsats till
evangelium: uppenbarelsens innehåll, för så vidt Gud
däri betygar sig som den förbarmande och förlåtande
kärleksviljan. I denna sin inbördes relation äro de
båda begreppen urspr. utpräglade af Paulus. Särskildt
i sin strid för kristendomens själfständighet gentemot
judendomen och judaiserande kristna riktningar har
han understundom åt förhållandet mellan lagen, som hos
honom mestadels betecknar hela den gammaltestamentliga
uppenbarelsen, och evangelium, i hvilket det för
kristendomen principiellt nya får sitt uttryck,
gett en så skarpt antitetisk tillspetsning, att de
te sig som hvarandra uteslutande motsatser: "Kristus
är lagens ände" (Rom. 10: 4; jfr särsk. Rom. 7: 6
och Gal. 5: 1 ff.). Å andra sidan betraktar Paulus
lagen som en verklig uppenbarelse af Guds vilja
och därför som hafvande oförgänglig giltighet. Den
skenbara motsägelsen mellan dessa satser försvinner
emellertid i det väsentliga, om man ger akt på de
olika synpunkter, från hvilka de utgå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:11:37 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0436.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free