Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lag. 4. Teol. - Lag, sjöv. - Lagaböte. Se Magnus, norska konungar 6. - Laga domstol - Lagae, Jules
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den förra betraktelsen gäller lagen, försåvidt
den framträder som frälsningsordning, med anspråk
att kunna visa människorna vägen till "lif", till
"rättfärdighet inför Gud"; kunde den verkligen detta,
då "hade Kristus fåfängt dött" (Gal. 2: 21; jfr
t. ex. Rom. 4: 14; Gal. 3–5). Här gäller därför ett
strängt antingen–eller: gärningar eller nåd (Rom. 11:
6), lagen eller Kristus (Gal. 5: 4). I den senare
betraktelsen åter är det fråga om lagens innehåll,
hvilket såsom uttryck för Guds oföränderliga, heliga
vilja också i den kristnes lif måste förverkligas:
tron gör ej lagen om intet, utan befäster lagen
(Rom. 3: 31). Dock är äfven från denna synpunkt den
kristnes ställning till lagen en helt annan än judens:
den står ej för honom som en yttre, statutarisk lag,
ett tryckande ok, utan som ett uttryck för det genom
Anden i honom verkade nya lifvet, för den "Andens
lag" (Rom. 8: 2), som i honom med fri nödvändighet
förverkligas: han står ej under lagen, men ej heller
utan lag, utan genom Kristus i lagen (1 Kor. 9:
20 f.; jfr särsk. Rom. 6). Den frälsningshistoriska
förmedlingen mellan dessa båda betraktelser har Paulus
dragit genom sin lära om lagen som ett pedagogiskt
mellanled i Guds ledning af sitt folk. Den nu genom
Kristi evangelium upprättade frälsningsvägen är ock,
såsom särskildt Abrahams exempel (Rom. 4; Gal. 4)
visar, den ursprungliga, medan lagen blott "blef
tillagd för öfverträdelsernas skull" (Gal. 3: 19; jfr
Rom. 5: 20), icke som om den skulle kunna öfvervinna
synden, utan fastmer för att "öfverträdelsen skulle
öfverflöda": för att lagen – såsom Paulus i Rom. 7 med
djup psykologisk skarpblick ur sin egen erfarenhet
utvecklar – just genom det våldsamma motstånd, som
synden mot den reser, skulle för människorna uppenbara
hela syndighotens djup och så bli en "tuktomästare
till Kristus" (Gal. 3: 24). – Fasthåller man den
synpunkt, från hvilken Paulus’ polemik mot lagen
utgår, försvinner ock i hufvudsak den motsägelse,
som synes råda mellan hans och Jesu ställning i
detta hänseende. Väl betonar Jesus på det starkaste
lagens oförgänglighet ända till "den minsta bokstaf
eller prick" (Matt. 5: 17 f.) och anknyter ock i
enskildheterna sin etiska förkunnelse helt annorlunda
än Paulus till den gammaltestamentliga lagen. Men
å ena sidan har ej heller han gjort det föregående
uppfyllandet af lagen till ett villkor för tillträdet
till "Guds rike" eller inträdet i "Faderns" gemenskap,
utan gjort den religiösa ställningen till Gud beroende
endast af den troende anslutningen till honom själf,
å andra sidan har han lika bestämdt som Paulus gifvit
uttryck åt, att hans lärjungars nya lif alltigenom
måste vara inifrån bestämdt samt till hela sin art
är något i förhållande till judendomen radikalt och
principiellt nytt (jfr särsk. Mark. 7: 15 ff.; 2:
21 f.). – Den katolska kyrkan, där insikten i den
verkliga innebörden i Paulus’ tankar redan tidigt
gick förlorad, nedsjönk alltmer till en nomistisk
ståndpunkt, som, ehuru mera utsående från helleniskt
än judiskt inflytande, principiellt är densamma som
hos de af Paulus bekämpade judaistiska riktningarna:
kristendomen en "ny lag" (jfr Kasuistik och
Nomism). – Reformationen återgick här, såsom eljest,
till den paulinska åskådningen. Antitesen lag –
evangelium är för Luther själfva hufvuduttrycket
för motsatsen mellan den romerska och den
"evangeliska" kyrkans åskådning. Och hufvudsynpunkten i
polemiken mot den lagiska uppfattningen är för Luther
som för Paulus den direkt religiösa. Luthers lära
om den kristnes "frihet från lagen" innebär därför
i första rummet, att hans "rättfärdighet inför Gud"
eller hans frälsningsvisshet ej behöfver eller får
stödjas på hans uppfyllande af lagens bud
– i hvilket fall han måste hamna antingen i
förtviflan eller i egenrättfärdighet och falsk
säkerhet
– utan allenast på evangeliet om Guds oförtjänta
förlåtelse; först i andra rummet, såsom en
konsekvens häraf, kommer tanken på den
förändring, som i etiskt hänseende inträdt i den
kristnes ställning till lagen, försåvidt som denna
ej längre för honom står som en yttre makt,
utan i och genom tron blifvit ett med hans innersta
lifsprincip. Objektivt sedt, behåller naturligtvis
lagen också för den kristne sin giltighet.
När Luther häfdar, att kristendomen ej är lag,
utan evangelium, innebär detta därför ej, att
kristendomen ej också skulle innesluta "lag", eller
att ej också "lagen" skulle behöfva förkunnas
för de kristne (jfr härom Antinomistiska
striden), men väl att kristendomen i sin
helhet måste ses ej från lagens, utan från evangelii
synpunkt: ej som en uppenbarad tros- och
sedelag, i hvilken också "evangeliet" om försoningen
genom Kristus o. s. v. ingår som ett moment, och
hvilken kräfver underkastelse på grund af sin yttre,
gudomliga auktoritet, utan som ett till människans
innersta sanningsmedvetande och frälsningsbehof
sig vändande och till hennes fria afgörande
vädjande budskap, "evangelium", om, att Gud genom
Kristus och för hans skull trots hennes synd vill
upptaga henne i sin gemenskap, hvilket emellertid
tillika just som evangeliet om syndernas förlåtelse
innebär hänvisningen till och bekräftelsen af en af
människan kränkt, men i sin gudomliga objektivitet
för henne ofrånkomlig lag, till hvars förverkligande
i fri lydnad principen och möjligheten nu genom
evangelium äro gifna. Häri ligger då tillika,
att "lagen" i betydelsen af det sedliga
lifvets högsta norm ej från evangelisk ståndpunkt
kan likställas med "dekalogen" (tio Guds bud)
eller något annat bibliskt aktstycke; dessa
kunna betraktas endast som mer eller mindre
fullödiga uttryck för den sedliga lagens innehåll,
men denna själf är här lika med människans
eget ideella gudsbestämda väsen, sådant detta
ter sig i uppenbarelsens ljus.
1. L. H. Å.* 2. Rld. 3. R. R. (D. S-t.) 4. E. Bg.
Lag fplur. lag), sjöv., begagnades förr i uttrycket
gifva Cg e) glatta laget 1. fullt lag, hvilket
betydde att samtidigt affyra alla kanonerna inom
samma batteri å ett fartygs ena sida. - Jfr Bredsida.
" L. IL*
Laqaböte. Se Magnus, norska konungar 6.
Laga domstol, jur. Se Forum, sp. 948.
Lagae [-gä], J u l e s, belgisk skulptör, f. 1862
i Rousselaere, var först träsnidare, kom 1881 till
konstakademien i Bruxellcs, var där elev af van der
Stäppen och Lambeaux och erhöll Romprisct 1PP8 för
statyn Såninfjsman. I Florens utförde han 1892 den
starkt realistiska gruppen Botgörare (två utmärglade
fångar, sammanbundna om halsen med en kedja, museet i
Gent). Från 1892 är L. bosatt i Bruxclles. Bland hans
senare arbeten märkas statyer och porträttbyster,
Far och mor (dubbelporträtt i brons), Mor och son
(marmorgrupp), Italiensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
