Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagstiftande makt - Lagstifande nationalförsamlingen - Lagstiftning - Lagstiftningsperiod - Lagstol - Lagstånden - Lagsökning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
887
Lagstiftande nationalförsamlingen-Lagsökning
stater, anses vanligen, till följd af inverkan från
Rousseau och Montesquieu, folkrepresentationcn
ensam såsom lagstiftningsorgan (se Lagstiftande
församling), och samma uppfattning ligger också
till grund för den norska grundlagens § 49. Men ej
nog med att den verkställande maktens inne-hafvare
(president, konung) äfven då kan utöfva inflytande på
lagstiftningen genom förslags-, promulga-tions- och
publikationsrätt; §§ 77-79 i den norska grundlagen
tillerkänna konungen uttryckligen sanktionsrätt i
förening med en visserligen begränsad vetorätt (=
rätt att hindra en lags utfärdande, men utan positiv
andel i lagstiftningen], och en viss vetorätt innebär
presidenternas i de nämnda republikerna rätt att till
ny behandling återförvisa af representationen beslutna
lagar. I Sverige kan emellertid äfven konungen
ensam vara lagstiftande organ, i det åtskilliga
af honom i kraft af E, F. § 89 utfärdade påbud äro
m a t e r i e 11 l a g (se Ekonomisk lagstiftning
och Lag 2, sp. 808). Å andra sidan hänföras i vissa
länder beslut, som i verkligheten äro domar eller
förvaltnings-akter, till lagstiftningen, emedan do
fattas af det lagstiftande organet (formell lag;
se Lag 2, sp. 807), hvarpå den engelska attainder-
och pri-vate-bill-lagstiftningen (se Attainder
och Bill) samt det i flertalet konstitutionella
stater - dock ej i Sverige - rådande bruket att
gifva statsregleringen lagform ("finanslag"; jfr
B u* d g e t, sp. 511) erbjuda exempel. - Numera
uppfattas vanligen lagstiftningen som den förnämsta
yttringen af statens makt, men den har ej alltid
haft så stor betydelse. På vissa håll - t. ex. hos
germanerna i äldre tider, hos romarna och i viss mån
ännu i England (jfr C o m m o n l a w) .- har den
dömande myndigheten normerats af en sedvanerätt,
som utbildas ej genom lagstiftningsbeslut, utan
genom domar, och under den oinskränkta furstemaktens
tid var regeringarnas förvaltningsmakt i allmänhet
ej begränsad af lagar. Utmärkande för den moderna
staten är däremot, ej blott att rättskipningen
alltmer bindes genom egentlig lagstiftning, utan
framför allt att genom sådan gifvas riktlinjer åt och
uppställas skrankor för förvaltningen. Härigenom har,
till följd af folkrepresentationens betydelsefulla
andel i den lagstiftande makten, i allmänhet en
politisk maktförskjutning på den verkställande maktens
bekostnad skett till förmån för representationen. En
inskränkning i folkrepresentationens lagstiftande
makt har emellertid skett, där det valberättigade
folket - t. ex. i Schweiz och den nordamerikanska
unionens särstater - erhållit ett omedelbart
inflytande på lagstiftningen genom referendum
(se d. o.). I synnerhet användes denna form vid
författningsändringar, och i viss mån utöfvar det
väljande folket vid sådana, äfven utan referendum,
en mera omedelbar lagstiftande mak; än eljest,
när nämligen folkrepresentationen för att
definitivt få utöfva sin beslutande makt angående
författningsändringar skall helt 1. delvis nyväljas
(jfr hvad Sverige angår Grundlag, sp. 410).
S. B. Lagstiftande nationalförsamlingen
1. Lagstiftande församlingen (fr. 1’assembli’e
nalionale législative), den franska riksförsamling,
som egde bestånd från l okt. 1791 till 20
sept. ^1792. Se Frankrike, sp. 1152-53, och L a g s
t i f-tandeförsamling.
Lagstiftning. Se Lag, L a g f ö r k l a r i n g och
Lagstiftande makt.
Lagstiftningsperiod 1. Legislaturperiod, den tid,
för hvilken ett lands representanter i lagstiftande
församlingen väljas. Är denna tid olika för "öfre"
och "nedre" kamrarna, räknas lagstiftningsperioden
vanligen efter varaktigheten af den senares mandat. I
Sverige är sålunda lagstiftnings-perioden treårig
(E. 0. § 13 mom. 1) och löper från l jan. året efter
det, då nya val i hela riket till Andra kammaren
förrättats, t. o. m. 31 december tredje året därefter
(R. 0. § 20). J-C.
Lagstol, no. Se L agm an d s r e t.
Lagstånden, jur., sades (i äldre svenskt lagspråk)
en fastighet (eller kanske rättare åtkomsten
till en fastighet) vara, dels då denna efter
föryttring erbjudits (medelst uppbud inför rätta,
ännu längre tillbaka jämväl genom enskildt hembud)
förre egarens fränder till inlösen, utan att dessa
under därför stadgad tid ("lagaståndstiden") begagnat
sin lösningsrätt (bördsrätt), dels ock då fastigheten
pantsatts eller utmätts för skuld och sedermera, efter
det skulden förfallit till betalning och borgenären
låtit (äfvenledes genom uppbud) erbjuda fastigheten
till inlösande, egaren icke löst densamma under
den härför utsatta tiden. Sedan åtkomsten blifvit
lagstånden, utfärdades faskebref (se d. o.). I
vårt land af-skaffades hela denna ordning 1875
(se Lagfart); i Finland gäller den fortfarande.
C. G. Bj.
Lagsökning, jur. Vissa borgenärer kunna enligt
stadgandena i 2:a kap. utsökningslagen af 10
aug. 1877, genom ett skyndsammare och enklare
förfarande än en vanlig rättegång, skaffa sig ett
utslag af exekutiv myndighet, genom hvilket gäldenären
förpliktas att betala. Detta förfarande benämnes
"lagsökning". Enligt utsökningslagen må lagsökning
användas endast i fråga om fordran, som är till
betalning förfallen och grundar sig å skuldcbref
eller annat skriftligt fordringsbevis; i fråga om
fordran, som grundar sig å växel eller check, kommer
detta förfarande icke till användning. Lagsökning
anhän-giggöres hos öfverexekutor (se d. o.) i den ort,
där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon
tid uppehåller sig. Är fordringsanspråket grundadt
på ett i fast egendom intecknadt skuldebref och
vill borgenären för betalningen hålla sig allenast
till egendomen, skall han lagsöka egaren hos
öfverexekutor i den ort, där egendomen ligger; är
fordran intecknad i fartyg och vill borgenären hålla
sig allenast till fartyget, har han att söka egaren
vid dennes personliga lagsökningsforum. Lagsökning
gö-rcs skriftligen, och vid ansökningen skall
bestyrkt afskrift af borgenärens fordringsbevis
fogas. Upptar öfverexekutor ansökningen, tecknas å
inlagan föreläggande för gäldenären att inom bestämd
tid, efter det lagsökningshandlingarna blifvit
honom del-gifna, å ansökningen skriftligen svara
vid äfventyr, om han försummar det, att målet dock
afgöres. - Fordringsägaren har att delge gäldenären
handlingarna på sätt, som för delgifvande af stämning
är stadgadt äfvensom att inge delgifningsbeviset till
öfverexekutor tillika med lagsökningshandlingarna
i original eller i bevittnad afskrift. Om gäldenärs
skriftliga svar därtill föranleder, eger öfverexekutor
låta borgenären, innan målet afgöres, få bemöta svaret
med påminnelser; eljest må ej flera skrifter än en
å hvardera sidan växlas. Hos öfverexekutor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
