Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lallerstedt, Erik Julius - Lalli - Lally. 1. Thomas Arthur - Lally. 2. Trophime Gérard, markis de L.-Tollendal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
925
Lalli-Lally
926-
liffulla, ibland mycket kraftiga konturer - exempelvis
i Bergslagshuset och ännu mera i Tryggs hus med dess
våldsamt upptornade, dominerande hörnparti - dessutom
lugna stora ytor och sparsam dekorering. L. blef
arkitekt i öfverintendentsämbetet 1893, uppehöll
på förordnande professuren i arkitektur vid
Konstakademien 1897-98 och vid Tekniska högskolan
från 1905 till 1907, då han blef ord. professor
där. Sodan 1904 är han led. af Konstakademien.
G-g N. Lalli, biskop Henrik den heliges (se Henrik,
sp. 428) i folksången omtalade mördare. Då biskop
Henrik under sin verksamhet för den kristna trons
utbredande i sydvästra Finland anlände till L:s gård,
var denne icke själf hemma, och hans hustru, Kerttu,
vägrade biskopen den förplägning han begärde. Den
helige Henrik lät då sin tjänare taga öl, bröd,
hö och hafre samt reste vidare. När L. kom hem,
berättade hustrun, hvad som händt, men föregaf falskt,
att Henrik icke betalat förplägningen. Då begaf sig
L. ut för att hämnas och upphann biskopen vid Kjulo
träsk. Biskopen, som såg allt motstånd fåfängt, redde
sig lugnt till döden och föll för ett hugg af L:s
yxa. Sedan L. verkställt den brottsliga handlingen,
tog han den helige biskopens mössa, satte den på
sitt hufvud, återvände hem och yfdes öfver sitt
dåd, sägande bildligt, att han fällt en björn. Men
då han ville borttaga mössan från hufvudet, hängde
huden och köttet fast därvid, hvarför han på samma
gång bortryckte dessa från hufvudskålen. Därefter
fick han intet lugn för samvetskval och dränkte sig
slutligen i Kjulo träsk. Sången om biskop Henrik och
Lalli härstammar från den senare katolska tiden.
M. G. S. Lally [lalli]. 1. Thomas Arthur, grefve
de L., baron de T o 11 e n d a l, fransk krigare
af irländsk börd, f. 1702 i Romans i Dauphiné, var
son till en irländsk jakobit, sir Gerard 0’Lally,
som kommit till Frankrike med Jakob II. L. tjänade
sedan 1721 i franska armén, utmärkte sig i polska
successions-kriget mot österrikarna vid Kehl och
Philipps-burg (1734) och framför allt i österrikiska
successionskriget (1740 -48), vid Dettingen (1743)
och Fontenoy (1745), där han som öfverste för ett
irländskt regemente genom an^ fall i engelsmännens
flank afgjorde slaget och på själfva valplatsen af
Ludvig XV utnämndes till brigadgeneral. Han åtföljde
1745 pretendenten Karl Edvard vid invasionen i
Skottland och var dennes adjutant i slaget vid
Falkirk (jan. 1746), återvände sedan till franska
hären i Nederländerna under marskalken af Sachsen
och befordrades 1748 till maréchal de camp. Då
.krig mellan Frankrike och England 1756 utbröt, fick
L. ledningen af en fransk expedition med uppgift att
förjaga engelsmännen från södra Indien. Han landsteg
i Pondichéri i april 1758 med fullmakt som kunglig
kommissarie för Frankrikes kolonier i Indien och
högste befälhafvare öfver dess där-
varande stridskrafter, men han lyckades hvarkenr
som Dupleix, förvärf va de inf öddes förtroende
eller vinna några varaktiga framgångar. Han eröfrade
emellertid (2 juni s. å.) Fort S:t David, men kunde
ej förmå amiral D’Aché att deltaga i ett planeradt
omedelbart angrepp på Madras, misslyckades själf
v-id en expedition mot Tanjore (juni-aug.) och hader
trots mycken personlig tapperhet och energi, lika
liten framgång med sitt stora anfall mot Madras, som
han fruktlöst belägrade dec. 1758-febr. 1759. Till
sist besegrades han af sir Eyre Coote i slaget
vid Wandiwath (22 jan. 1760), hvilket tryggade
engelsmännens herravälde i Deccan. Med beundransvärd
tapperhct försvarade L. sedan Pondichéri under en
långvarig belägring, men nödgades 16 jan. 1761
kapitulera, fördes som krigsfånge till England,
fick enligt egen önskan på hedersord återvända till
Frankrike för att inför domstol möta de grundlösa
anklagelser för förrädisk pliktförsummelse, som
hansfiender framställt mot honom, dömdes efter en
säll-spordt partisk rättegång till döden (6 maj
1766) och af rättades (9 maj s. å.). Domen upphäfdes
visserligen af Ludvig XV 1778, men parlamentet i Eouen
förklarade 1784 ånyo L. skyldig, och förnyade försök
af L:s son att vid franska domstolar vinna upprättelse
åt faderns minne ledde ej till framgång. Litt.:
Hamont, "La fin d’un empire fran£ais aux Indes sous
Louis XV; Lally-Tollendal" (1887) och Malleson,
"History of the french in India" (1893). 2. Trophime
Gerard, markis de L.-T ollen d al, den föregåendes
legitimerade son, politiker och skriftställare, f. 5
mars 1751 i Paris, d. där 11 mars 1830, fick först på
faderns dödsdagkännedom om sin börd och gjorde sig som
ung man bemärkt genom sina ihärdiga ansträngningar
att skaffa dennes minne behörig upprättelse. Som
medlem af konstituerande nationalförsamlingen sökte
L. 1789 förgäfves medla mellan högadelns anspråk
och tredje ståndets fordringar samt förordade i
detta syfte ett tvåkammarsystem med en af konungen
på folkets förslag utsedd senat. Efter upploppet
i Versailles. (5-6 okt. 1789) flydde han öfver
Schweiz till England, kom 1792 tillbaka, undgick
med nöd septembermorden s. å. och återvände sedan
till England, erbjöd sig därifrån att tjänstgöra
som Ludvig-XVIII :s försvarsadvokat under processen
mot konungen och återvände 1799 till Frankrike,
där han lefde i tillbakadragenhet i Bordeaux till
restaurationen 1814. Ludvig XVIII utnämnde honom
1815 till pär af Frankrike, och 1816 blef han medlem
af Franska akad. Som politiker efter restaurationen
intog han en moderatliberal monarkisk hållning och
sysslade f. ö. med författarskap och filantropisk
verksamhet, särskildt fångvårdens humanisering. Bland
L:s skrifter märkas De j ense des émigrés fran-cais
adressée au peuple francais (1794; ny uppl., i 2 bd,
1825) och Essay sur la vie de Th. Wentucorth,. comte
de Strafford (1795; 2:a uppl. 1814). Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
