- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
941-942

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamb, Charles - Lamb. 1. William L. - Lamb. 2. Frederick James L. - Lamb. 3. Caroline L.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stilen, John Woodvil. inkännande vann han först med
Taks founded on the plays of Shakespeare (2 bd, 1807;
"Shakespearsagor" 1851; ny uppl. 1882), till hvilka
Mary bidrog, samt Specimens of english dramatic
poets who lived about the time of Shakespeare

(2 bd, 1808), med korta, kritiska anmärkningar af
högt värde. L. skref först essayer i Leigh Hunts
kvartalstidskrift "The reflector" (bl. a. de berömda
om Shaksperes tragedier och Hogarths genius), men
hans egentliga ryktbarhet härrör från de i "London
magazine" införda Essays of Elia (1820-23),
hvilka ställde honom i jämnhöjd med Montaignc och
Addison. Flera af Shaksperes samtida återuppväcktes
genom L:s essayer. L. hade så innerligt försänkt
sig i studiet af de engelske dramatikerna från
1500-talet och prosaförfattarna under 1600-talet,
att hans egen stil fått en genomgående fornartad
prägel. Likafullt var han sig själf, ursprunglig i
sitt humoristiska löje liksom i sitt hjärtgripande
patos. Hans paradoxer och sällsamma kvickhetslekar
framspringa ur en underström af öm sympati samt den
finaste känsla för sanning, natur och enkelhet. Också
har en man sällan varit så älskad af sin samtid. L:s
Letters utgåfvos 1837, 1886 och 1888. Se vidare
Fitzgerald, "Life, letters and writings of L." 16 bd,
1870-76, ny uppl. 1895), Talfourd, "Final memorials
of L." (1848) samt arbeten ai Procter 11866),
Fitzgerald (s. å.), Cradock (1867), Hazlitt (1874),
Ainger (1882), Derocquigny (1904) och Lucas (1905).
J. M.

Lamb [lä’m]. 1. William L., viscount Melbourne,
engelsk statsman, f. 15 mars 1779 på Melbourne
hall i Derbyshire, d. 24 nov. 1848 på Brocket hall
i Derbyshire, blef efter universitetsstudier i
Cambridge och Glasgow advokat 1804, men öfvergick
till den politiska banan, då han 1805 valdes till
medlem af underhuset, där han, följande sin familjs
traditioner, slöt sig till whigpartiet. Han föll
igenom vid valen 1812, men valdes ånyo 1816 och satt
sedan i underhuset till 1828, då han ärfde faderns
titel och plats i öfverhuset. L. visade vid flera
tillfällen själfständighet gentemot partitvång,
först i radikal riktning, sedermera som anhängare
af Canning och dennes vän Huskisson. Han inträdde
som förste sekreterare för Irland i Cannings ministär
(april 1827) och satt kvar under Goderich samt en kort
tid under Wellington, tills denne bröt med Huskisson
och de öfrige "canningiterna" (maj 1828). L. ingick
sedan som inrikesminister i Greys
ministär (nov. 1830), understödde parlamentsreformen,
som han då fann oundviklig, och inlade stora
förtjänster om ordningens hjälpliga upprätthållande
utan nervösa kraftåtgärder under den stormiga tid,
då reformen behandlades af parlamentet. När Greys
ministär föll sönder på den irländska frågan,
blef L. dennes efterträdare som premiärminister
(juli 1834). Han nödgades af konungen att afgå
i nov. s. å., sedan lordkansleren Broughams
excentriskt själfsäkra uppträdande och den
populäre lord Althorps öfverflyttning från
ledarskapet i underhuset till sin ärfda plats i
öfverhuset ytterligare rubbat ministärens redan
förut svaga ställning. Efter Peels afgång blef
L. ånyo premiärminister i april 1835 och kvarstod
trots upprepade motgångar till sept. 1841. Med stor
skicklighet och allmänt erkänd takt ledde han den unga
drottning Viktorias konstitutionella uppfostran under
hennes första regeringsår. - L. var ej synnerligen
framstående hvarken som talare eller statsman och
saknade särskildt initiativlust - "hvarför icke
låta det vara?" (let it alone) citeras som hans
älsklingsuttryck -, men han egde mycken takt och
människokännedom och lyckades genom sin personliga
popularitet i det längsta utjämna motsatserna inom
sitt parti. 1805 gifte han sig med Caroline Ponsonby(se L. 3). L:s korrespondens, "Lord Melbourne:s
papers", utgafs 1889 af L. Sanders. Jfr Torrens,
"Memoirs of the right honourable William, second
viscount of Melbourne" (2 bd, 1877; ny uppl. 1890),
W. E. Gladstone, "Lord Melbourne’s governrnent" (i
"Nineteenth century", jan. 1890), och H. Dunckléy,
"Lord Melbourne"’(1892).

2. Frederick James L., broder till L. 1, f.
1782, d. 1853, egnade sig åt diplomatien,
var 1815-20 engelsk minister i München, 1825-
27 i Madrid, skickades 1827 till Portugal som
ambassadör och var 1831-41 ambassadör i
Wien. Han blef 1839 peer med titeln lord Beauvale
och ärfde 1848 broderns titel viscount
Melbourne. Deras syster, Emily Lamb, var gift med
lord Palmerston.

3. Caroline L., hustru till L.1, engelsk
författarinna, född Ponsonby, dotter till earlen
af Bessborough, f. 1785, d. 1828, blef vid tjugu
års ålder gift. Hennes egentliga ryktbarhet härrör
från hennes förhållande till Byron. Då hon efter
dennes återkomst från Orienten 1811 först gjorde
hans bekantskap, antecknade hon i sin dagbok, att
han var galen, elak och farlig, men kort därefter
blef hon någon tid hans älskarinna och gjorde sig
intet besvär att dölja det. Hennes svärmor, lady
Melbourne, ville isolera honom från sonhustrun och
gynnade därför Byrons bekantskap med en släkting
Anna Isabella Milbanke, som verkligen också
senare till bådas olycka blef Byrons maka.
Då Byron på hösten 1812 bröt med Caroline
Lamb, betedde denna sig som vansinnig,
gjorde låtsade själfmordsförsök med pennknif
och glasskärfvor samt visade andra drag af
excentricitet. Hon hämnade sig sedan på
Byron dels genom att taga ledningen i den hemska
ryktesspridningen om hans förhållande till
systern, dels genom att efter hans skilsmässa utgifva
romanen Glenarvon, där hon skildrar Byron i
de bjärtaste färger och bl. a. meddelar ett par
något förändrade bref, som han skulle ha skrifvit
till henne. Byron skref till Moore om denna roman,
att den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:35:32 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free