- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
953-954

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamé-Fleury, Jules Raymond - Lamego - Lameia - Lamek - Lamell - Lamellarmagnet - Lamellbroms - Lamellhjul - Lamellibranchiata - Lamellicornia - Lamellirostres - Lamennais l. La Mennais, Hugues Félicité Robert de

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

953

Lamé-Fleury-Lamennais

Lamé-Fleury [-flöri], J u l e s R a y m o n d,
fransk militär, författare för ungdom, f. 1797,
d. 1878, utgaf under slutet af 1820-talet till
början af 1840-talet en massa populära, i många
uppl. utgångna sammanfattningar för ungdom af den
tidens vetenskapliga forskning i flera ämnen, hvilka
blifvit öfvcr-.satta till många språk (äfven till
svenska) och därigenom utöfvade ett stort inflytande
pä flera generationer af Europas ungdom.

Lamego [-mégo], stad i portugisiska prov. Beira,
distriktet Yizéu, 5 km. s. om Douro. 9,179
inv. U900). Biskopssäte. Berättelsen
om cortes i L. 11-13, där Portugals
författning skall ha antairits, är <in dikt.
J. F. N.

LaméTa. astron., en af småplaneterna.

Lamek, namn på två af de äldste patriarkerna. Den
ene var en ättling af Kain i femte led samt fader
till Jabal, Jubal och Tubalkain. den förste smeden
(l Mos. 4). Den andre var Methusalahs son och Noaks
fader (l Mos. 5). L. L.*

Lame’1! (lat. lameflla), tunn skifva, blad;
inom botaniken benämning på de skifvor, som
utsöra underlaget för hymenict hos de däraf
s. k. skifsvamparna {Afjaricacece 1. Afjaricinecc).

Lamellärmagnet, fys. Se M a g n e t i s k t m a-.s
a s i n.

Lamellbroms, maskinb. Se Broms. sp. 2-44.

Lamellhjul, tekn. Se Friktionshjul, sp. 1434.

Lamellibranchiata Blainv., zool. Se B l ö t d j u r,
sp. 828,

Lamellieo^nia, B l a d h o r n i n g a r, cooL, grupp
af de med 5-ledade tarser utrustade skalbaggarna,
särskildt utmärkt däraf, att antennernas 3-7
sista löder äro helt korta, men i stället på inre
och främre sidan skifformigt utdragna, så att
därigenom en af flera från hvarandra utspärrbara
blad bildad antcnnklubba uppstår. Mest utpräglad
visar sig denna form hos antennklubban hos den
största hithörande familjen, Scarabceidcr, som
därför också af en del systematiker ensam räknas
bland blad-horningar. Bladhorningarnas larver äro
tjocka och klumpiga, med 3 par korta ben, som de ej
använda att gå med, utan för att skjuta sig fram
i de underjordiska gångar eller det murkna trä,
där de uppehålla sig. Medan de benbärande lederna
äro mycket korta, är bakkroppen otympligt stor,
half-cylindrisk, ofvan kullrig och med nästan
platt undersida. Dess två sista leder äro ovanligt
stora. Färgen är hvitaktig, och endast det starkare
kitiniserade hufvudet visar mörkare färg. De lefva af
multnande växtämnen eller i exkrementer, några äfven
af lefvande växtrötter, hvarigenom de kunna bli f
våra skadedjur för kulturväxterna (ollonborrar). De
fullbildade skalbaggarna föra ett mycket omväxlande
lif. Medan en del, liksom larverna, lefver i spillning
eller multnande växtämnen, lefva andra af utsipprande
träclsaft, ännu andra af trädens blad och många
slutligen af blommornas pollen och honung. Till
denna grupp, som omfattar omkr. 16,000 arter, räknas
följande familjer: Lucanidce (se d. o. och E k o x
s l ä k t e t), Passalid ce, hvars medlemmar lefva i
murken ved i tropiska skogar, samt den stora familjen
Scarabceida; (se d. o.), hvaraf i det föregående
beskrifvits underfamiljerna d y n g b a s-g a r, g u l
d b a g g a r och j ä 11 e b a g g a r (se dessa ord).
~ ^ ~ ~ G A-z.

Lamelliro’stres, zoul. Se A n d f å g l a r.

Lamennais 1. L a M e n n a i s [lamonä], H
u-gues Félicité Robert de, fransk teolog, filosof
och socialpolitisk skriftställare, 1800-talets
Tertullianus, den franska ultramontanismens fader
och en af Frankrikes mest betydande religiösa
personligheter, f. 1782 i Bretagne, d. 27 febr. 1854
i Paris. Från ungdomens tvifvel räddades han genom
läran om kyrkans gudomliga auktoritet, samlad i
påfvedömet, och han blef präst 1815. Hans stolta
själ tilltrodde sig nu kraft att påtvinga världen
sin ultramon-tana tro. Inom kort väcktes uppståndelse
i de vidaste kretsar genom L:s Essä i sur l’indi ff
c-rence en malier c de religion (4 bd, 1817-23: 10:e
uppl. 1843-44). I ett språk, hvars glans och styrka
förenade sig med skarpaste dialektik och sjudande
lidelse, drog han där i härnad mot den moderna
tidsandans tolerans och liknöjdhet i religiösa
ting. Restaurationstidehvarfvets härskande idé om
absolut underkastelse under en yttre auktoritet
häfdades af L. med ytterlig bestämdhet. L:s
slutpåstående går ut på, att katolska kyrkan är
inne-hafvare af den sanna religionen och därför
ofelbar. Den borgerliga statens auktoritet är af
lägre rang än kyrkans och måste alltså böja sig
för denna. Utan kyrkan och påfvedömet kunna ingen
stat och ingen kultur existera. Att förneka påfvens
ofelbarhet är brottslig dårskap. Gallikanismen (se
G a 11 i k a n-ska kyrkan), de franske biskoparnas
skötebarn, vore dödsfienden. Snart stod L. som det
till lif väckta kyrkliga Frankrikes andlige ledare, af
påfven hälsad med belöningar, dem han dock alla. med
stolt inre höghet försmådde. Så kom julirevolutionen
1830, och dess liberala idéer bemäktigade sig den
glödande patrioten. Frihet på alla områden, framför
allt press-, samvets- och föreningsfrihet, blef hans
lösen: och denna frihet skulle organiskt sammanfogas
med påfvens absoluta makt. För att lösa detta problem
förde han fram det kraf, som sedan ej mer skulle
tystna: skilsmässa mellan kyrka och stat - men här
i den kyrkliga frihetens och påfvemakteiis intresse
lika väl som i den demokratiska folkfrihetens. Som
organ för den "liberala ultramontar.ismen"
uppsatte lian jämte Lacordairc och Montalembert 1830
tidskr. "L’avenir", som bar devisen "Dieu et liberté"
CGud och frihet). På samma gång här försvar fördes för
alla former af andlig och borgerlig frihet, utstakade
L. med förunderlig klarsynthet de medel och vägar för
ultramontanismens segertåg, som den sedan följde. Men
den inre motsättningen var oöfverbygglig. Den
ärkcreaktionäre Gregorius XVI utslungade 1832 en
bannbulla mot de frihctsvänliga grundsatser, som
"L’avenir" villo förena med katolicismen; påtryckning
från såväl irallikaner som jesuiter och äfven,
af politiska skäl, från Österrike medverkade till
"L’avenirs" dömande. De öfriffc medarbetarna böjde
sig (se L a c o r-dairo.i. L. var träffad i hjärtat,
och en ny tvär,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:13 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free