Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lampertico, Fedele - Lampetia - Lampett - Lampi. Se Lampis - Lampi, Johann Baptist L. - Lampis - Lampmikroskopet - Lampong. 1. Nederländskt residentskap - Lampong. 2. Folk på Sumatra - Lamporo, grefve af. Se Boncompagni di Mombello - Lamprecht, kallad Der pfaffe - Lamprecht, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
975
Lampertico-Lamprecht
976
LampeYtico, Fedele, italiensk nationalekonom,
f. 1833 i Viccnza, d. där 1906, blef 1855 juris
doktor i Padua, deltog i upprorsrörelser mot det
österrikiska väldet och dömdes för högförräderi,
men undgick genom flykt domens verkställighet. 1866
blef L. medlem af deputeradekammaren och 1873
senator. Vän och anhängare af Messedaglia (se
d. o.), ut-öfvade L. som nationalekonom en betydande
författarverksamhet, utmärkt af såväl analytiskt
skarpsinne som vidsträckta kunskaper. Vid sidan af
ett antal monografier och inlägg i dagens frågor
utgöres hans förnämsta arbete af den bredt anlagda
handboken Economia dei popoli e degli stall (5 bd,
1874-84). Lärjunge af den engelska klassiska skolan
inom nationalekonomien och f. ö. konservativ i såväl
politiska som religiösa frågor, mottog L. dock vissa
inflytelser från den tyska "katedersocialismen". När
Ferrara (se d. o.) 1874 anklagade en del af Italiens
nationalekonomer som "germanister, socialister
och den italienska ungdomens fördärfvare",
sammankallade L. jämte Luzzatti (se d. o.) och
Scialoja en nationalekonomisk kongress i Milano;
vid denna framhäfde han just nödvändigheten af
att inom nationalekonomien återinföra en strängt
och opartiskt vetenskaplig metod, som ställde den
klassiska skolans positiva lärosatser i belysning
af den tyska kritikens senaste resultat. Se Rumor,
"Vita e opere di L." (1907).
Lampetia, astron., en af småplaneterna.
Lampertt (efter franskt mönster bildad diminutiv-form
af fr. lampe), ljushållare (för ett eller flera ljus),
afsedd att fästas i en vägg eller spegelram.
La’mpi. Se L a m p i s.
La’mpi, Johann Baptist L. d. ä., österrikisk målare,
f. 1751 i Tyrolen, d. 1830 i Wien, började sina
studier för fadern, som var bymålare, fortsatte dem
i Verona, var som porträttmålare verksam i Wien,
Warschau och Ryssland, målade bl. a. ett ståtligt
ceremoniporträtt af kejsarinnan Katarina 11 (1793,
Vinterpalatset i Petersburg; porträttet visar i ögonen
fallande likheter i hållning och målnings-sätt med
Roslins stora porträtt af kejsarinnan), flera grupper
af grefvinnan Potocka med dotter och med anhöriga,
själfporlrält (museet i Innsbruck) m. m. L. blef
professor i Wien, adlad 1798 och hedersborgare där
1799. - Äfven hans son Johann B a p t i s t L. d. y.,
f. 1775, d. 1873, var porträttmålare, verksam i Polen,
Ryssland och Wien. G-g N.
La’mpis (fi. Lampi), socken af Hollola
härad och Hauho domsaga, Tavastehus län,
Finland. Areal 519 kvkm. Befolkningen, finsk,
7,173 pers. (1908). Imperiellt pastorat
af 2:a kl., Borgå stift, Hollola prosteri.
A. G. F.
Lampmikrosköpet, fys., konstrueradt af Adams
1771, liknar solmikroskopet, men skiljer sig från
detta därigenom, att belysningen sker medelst
en lampa, hvars låga står i brännpunkten af
en konvex lins. Sedan ljusstrålarna passerat
denna, falla de på en konkav spegel, hvarifrån de
reflekteras mot föremålet, som skall förstoras. Det
s. k. hydro-oxygengasmikroskopet, hvari belysningen
åstadkom-mes med det drummondska kalkljuset (se
D r u inni ön d, T h.), är ett lampmikroskop.
E. R.*
tampong. 1. Nederländskt residentskap, omfattande
sydöstra delen af Sumatra. 29,366 kvkm. 156,518
inv. (1905), 146 européer, östra delen är ett skogrikt
och fruktbart alluvialland, de västra och södra äro
fyllda af berg (Gunnung Semangka 2,262
m.). Residenten bor i Telok-Betong
(omkr. 3,000 inv.). - 2. (L a m p u h u,
Lam p un er). Folk på Sumatra (se d. o.).
1. J. F. N.
Lamporo [-para], grefve af. Se Boncom-pagni di M o
m b e 11 o.
Lamprecht, kallad Der p f a f f e, tysk skald från
trakten kring Köln, hvilken omkr. 1130 skref en dikt
om Alexander den store (utg. 1837 af Massman n efter
en senare, 1849 af Diemer efter en äldre handskrift;
kritisk uppl. 1884 af Kinzel, öfv. till modern tyska
1898 af Ottmann). Jfr A l e x a n d e r-sagan.
Lamprecht, Karl, tysk häfdatecknare, f. 25 febr. 1856
i Jessen (nära Wittenberg), blef 1881 filos, doktor
i Bonn samt professor i historia 1890 i Marburg
och 1891 i Leipzig. Därjämte leder han sedan 1894
utgifningen af det Heeren-Ukertska samlingsverket
"Geschichte der europäischen staaten", af L. 1901
förändradt till en "Allgemeine staaten-geschichte" med
särskilda afdelningar för europeisk och utomeuropeisk
historia samt tysk lokalhistoria. 1909 upprättades af
L. ett "Institut für kultur-und universalgeschichte"
vid Leipzigs universitet. - L:s vetenskapliga
författarverksamhet började med en studie öfver
Frankrikes ekonomiska lif på 1000-talet (1879)
och det konsthistoriska arbetet Initialornamentik
des VIII. bis XIII. jahrhunderts (1882); han
öfvergick därpå till en sammanfattande, på material
hufvudsakligen från Moseltrakterna byggd framställning
af tyskt medeltida ekonomiskt, socialt, rättsligt
och politiskt lif i Deutsches wirtschaftsleben
im mittelalter (4 bd, 1886). De nya metodiska
regler L. särskildt i det sistnämnda arbetet sökt
tillämpa kommo till fullt genomförd användning i hans
hufvudarbete, en stort anlagd Deutsche geschichle
(12 bd, 1891-1909, flera delar i nya uppl., med
tilläggsband Zur jüngsten deutschen vergangenheit,
3 bd, 1901-03). Där har han sökt med den politiska
historien förknippa den s. k. kulturhistoriens olika
grenar, särskildt de ekonomiska och "socialpsykiska"
elementen i utvecklingen, och sammanfatta alla
dessa kulturelement under vissa, för en hel
kulturperiod karakteristiska begrepp (symbolism,
typism, konventionalism, individualism, subjektivism),
som han anser vara alster af en lagbunden, hos hvarje
mänskligt samhälle lik-artadt påvisbar utveckling. Det
är sålunda kulturtillstånden i deras inbördes
sammanhang L. vill studera, och han har i en mängd
polemiska skrifter häftigt tagit till orda mot nästan
all tidigare historieskrifning såsom individualistisk,
teleologisk och hufvudsakligen "konstnärligt
framställande". Mot den har L. framhållit sin
egen metod såsom inriktad på kausalsammanhangets
utredande och strängt vetenskaplig. L:s idéer, hvilka
förete åtskilliga intressanta beröringspunkter
med Gömtes positivism och socialdemokraternas
speciella historiska åskådning, framkallade på
1890-talet en synnerligen liflig metodoloofisk
polemik hufvudsakligen bland tyska forskare. Bland
L:s många inlägg i denna strid märkas Alte und neue
richtungen in der geschichte-wissenschaft (1896),
Was ist kulturgeschichle? (i "Deutsche zeitschrift
für geschichtswissenschaft", 1896-97) och Die
kulturhistorische methode (1899). Bland de polemiska
inläggen på motsidan märkas sådana af F. Rachfahl,
M. Lenz, H. Oncken, G. v. Below, E. Bernheim och
H. Rickert. En af utför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
