Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskapslagar - Landskapslins - Landskapsmåleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. Noreen", 1904), P. J. Jörgensen, "Forelæsninger
over den danske retshistorie" (1905 ff.). – Bland
öfversättningar af landskapslagarna till främmande
språk må nämnas Beauchet, "Loi de Vestrogothie"
(1874) och "Loi d’Upland. Livre de procédure"
(i "Nouvelle revue historique de droit français
et étranger", 1908), samt Bergin, "The law of the
Westgoths according to the manuscript of Aeskil". –
Se f. ö. R. Geete, "Fornsvensk bibliografi" (1903,
i "Saml. utg. af Sv. fornskriftsällsk.").
K. G. Wn.
Landskapslins 1. Landskapsobjektiv, fotogr., ett
fotografiskt objektiv, som består af två sammankittade
linser af krön- och flintglas. Landskapslinsen
tillhör de s. k. enkla objektiven och har till följd
af sin prisbillighet rätt stor användning; den är fri
från fokusdifferens3 men har sfärisk aberration och
distorsion. För att den skall kunna ge tillräcklig
skärpa, fordras tämligen stark afbländning, hvarför
ljusstyrkan blir liten. Se F o-tografi, sp. 995,
fig. 8. J. Htzg.
Landskapsmåleri, den art af måleri, som har till
uppgift att framställa den vegetativa och oorganiska
naturen (luft, växtvärld, berg, vattendrag etc.),
med eller utan spår af mänsklig verksamhet (byggnader
etc.). Landskapet uppträder först sent som ensamt
och själfständigt ämne för konsten. Den egyptiska
och assyriska konsten antyder endast sceneriet för
de skildrade händelserna, låt vara stundom genom
naturalistiska detaljer. Grekerna ersatte merendels
det landskapliga elementet genom personifikationer
af berg, floder, himlakroppar o. s. v. Först under
hellenistisk-romersk tid möta vi ett utvcckladt
landskapsmåleri, användt för dekorativa syften. De
ståtligaste exemplen äro de s. k. Odyssélandskapen
i Vatikancns bibliotek, kustbilder med grottor
och fantastiska klippor med sagoscener ur den
homeriska dikten som staffage. Af spillror efter
denna hellenistiska landskapskonst sammansätter
den bysantinska konsten sina bakgrunder för heliga
och profana händelser, i mosaiker och minicrade
handskrifter. Vissa antika former, t. ex. klipporna,
öfvergå till stereotypa uttryckssätt, öfverdrifvas,
förvanskas och lämnas i arf till den senare
medeltidens måleri. Perspektivet behandlas med
konventionellt godtycke, gärna så, att bakom
uttryckes genom ofvanför, att sncdt inåtgå-ende
linjer och slingrande vägar få ge illusion af djup
så godt som möjligt. Så länge måleriet ej gjorde
anspråk på plastisk illusion, var detta tänkbart,
men då man ville ge figurerna verkan af fristående
kroppar, blef det nödvändigt att äfven skapa ett
rum för deras existens. Detta är G i o t-t o s
största insats i landskapets utvecklingshistoria
(1300-talets början). De närmaste efterföljarna
i Italien under 1300-talet skjuta dock detta
fmfvud-problem å sido för att i stället söka fånga
mångfalden af naturföreteelser i målad bild. Först
M a s a c c i o tar upp rummets och perspektivets
grundfrågor och besvarar dem i stora hufvuddrag. För
hans florentinska och umbriska efterföljare återfå
detaljerna sitt intresse, hvartill under inverkan
från Nederländerna kommer ett stegradt studium af
ljus och luft. Piero della Francesca upptar dessa
frågor till en originell och betydelsefull lösning,
och i det venezianska måleriet från århundradets slut
bli färgklang och belysning bärare af landskapets
poetiska stämning. Hos Giovanni
B e 11 i n i, Giorgione och den unge T i z i a n får
landskapet för första gången i konstens historia den
subjektivt lyriska karaktär, som ensam kunde ge det
rätt till en själfständig tillvaro som konstart sida
om sida med figurmåleriet. En helt skild utveckling
genomgår landskapet i Nederländerna. Under slutet
af 1300-talet blir det föremål för en ingående
och kärleksfull skildring i det fransk-burgundiska
miniatyrmåleriet och flyttar under 1400-talets början
in i altartaflornas bakgrunder. Bröderna van Eycks
Gent-altare uppvisar rika och känsligt skildrade
landskap, i perspektiv och komposition delvis
medeltida, men i utveckladt natursinne och atmosfärisk
hållning föregångare till 1600-talets holländska
måleri och till 1800-talet. Till deras verkan bidrog
i hög grad det nytillämpade färgbehandlingssätt,
hvilket icke fullt riktigt kallats oljemåleri och
som gaf tonerna större ljus och lyskraft än den gamla
temperan. 1400-talets nederländska skola räknar flera
betydande landskapsskildrarc, bland hvilka må nämnas
H. van der Go,es och D. Bouts, båda holländare till
börden. Dygnets och årets tider göras i deras verk
till föremål för framgångsrika studier, liksom dessa
landskapets växlingar ingående skildras i bönböckernas
månadsminiatyrer. Vid 1500-talets början påverkas
det nederländska landskapet från Italien, särskildt
Venezia och Lionardo da Vin-cis lombardiska skola, och
börjar arbeta sig fram till en själfständig plats. De
borgerliga boningsrummen smyckas med kabinett-taflor
i breddformat, där landskapsskildringen spelar
hufvudrollcn, ehuru merendels ännu motiverad genom
ett bibliskt staffage. Detta bibehålles här och där
af P. Brueghel d. ä., en af föregångsmännen för ett
profant och verklighetskärt landskapsmåleri med ämne
från hemlandet i skiftande årstidsdräkt. En plats
för sig i landskapsmåleriets historia intaga de
tyske målarna från 1500-talets början, Griinewald,
Diirer, C r a n a c h och A 11 do r f f e r, än
bisarrt romantiska, än idylliskt intima. 1600-talet
är landskapsskildringens klassiska sekel. Konstarten
är nu fullt frigjord och likberättigad med hvarje
annan gren af måleriet. Intensivast odlas den
i Holland, hvars natur skildras med outtröttlig
mångsidighet: slätter och dyner, haf och kanaler,
parker, städer och skogiga gränsmarker, i stilla
solsken och bistert stormväder, men merendels i
plötsligt halfsolsljus. Mästarnamnen äro nära nog
tallösa: J. van G o y en, J. och S. van Euysdael,
Hobbema, J. van Meer van Del f t och först och sist
Rembrandt äro bland de yppersta. Kännetecknande för
dessa holländska landskap äro den låga horisonten och
den dryga del af bildytan luften intar, frånvaron af
storståtlig komposition och idealt staffage, litet
format och grundligt utförande. Med fullt fog kan det
påstås, att landskapet i modern mening upptäcktes i
1600-talets Holland. Jämte denna konst med inhemska
motiv blomstrar äfven i do holländska städerna eller
hos deras till Italien utvandrade söner ett måleri af
romantisk-poetisk karaktär hyllande den sydländska
naturen och den antika ruinvärlden: J. Bot h, K. du
Jard in m. fl. Sina största representanter erhöll dock
denna riktning i det samtida Frankrike: N. Poussin,
G. D u g h e t och framför allt Cl. L o r r a i
n. P°i-verkad af don känslige tyske målaren A. Els-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
