Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Landthushållningens teori, landthushållningsläran,
omfattar dels läran om landtbrukets teknik:
jordbruks- och husdjurslära samt trädgårdsskötsels-
och skogsbrukslärorna, hvilka i väsentlig mån
äro tillämpad naturvetenskap, dels läran om
jordbruksekonomi, som står i nära samband med
nationalekonomien.
Då samhällslifvets utveckling står i det närmaste
sammanhang med och delvis beror af landtbrukets
framsteg, nå dettas anor hos de flesta civiliserade
folk upp till förhistorisk tid. Redan i äldsta tid
drefs ett jämförelsevis högt stående landtbruk i
Kina, Mesopotamien, Palestina och Egypten, hvilket
land hade storartade bevattningsanläggningar och
länge var Roms kornbod. I de europeiska länderna
synes landtbruk, möjligen infördt från dessa äldre
kulturländer i Asien och Afrika, ha förefuniits redan
under stenåldern, då korn, hvete och lin odlades samt
häst, nöt, får och svin höllos som husdjur. Någon
högre utveckling synes jordbruket knappt nått hos
grekerna, men dess mer hos romarna, som under sin
storhetstid höllo detta yrke högt i ära och hade en
ganska rik jordbrukslitteratur. Denna jordbrukets
höga ståndpunkt gick emellertid åter förlorad, ty
med rikets förfall följde äfven jordbrukets. Den
odlade jorden samlades i stora gods, latifundier,
å hvilka jordens odling, som ej längre blef
fria mäns, utan slafvars göra, försummades och
i stor utsträckning nedlades. Folkvandringarna
och därmed följande krigiska förhållanden bidrogo
ytterligare till alla fredliga yrkens tillbakagång,
och förrän ett ordnadt statsskick och säkrare
rättsförhållanden börjat göra sig gällande, kunde
inga bestående förbättringar inträda. Karl den
store, själf sitt väldiga rikes störste jordegare,
egnade visserligen landtbruket stort intresse,
genomförde en mönstergill hushållning i förvaltningen
af sina gods och sökte genom lagstiftning befordra
landthushållningen, men till följd af de ständiga
krigen samt bondeståndets undertryckande under
feodalväsendet och kyrkan var hvarje varaktigt
framåtskridande omöjligt. Äfven det blomstrande
landtbruk, som under morernas välde rådde i Spanien,
förföll åter efter deras fördrifvande. I norra Italien
inträdde dock med renässansen en blomstring äfven i
afseende på landets odling, och från senare delen af
medeltiden härröra dess ännu i vår tid oöfverträffade
bevattningsanläggningar. Ett undantag från det
allmänna förfallet gjorde äfven Nederländerna, där
det idoga och af länsväsendet mindre berörda folkets
förkärlek för jordbruk framkallade en för sin tid
högt utvecklad landthushållning med tyngdpunkten
förlagd till boskapsskötseln, och från Nederländerna
fick äfven det närbelägna England röna en inverkan,
som i väsentlig mån legat till grund för detta
lands under nyare tiden så framstående utveckling
på detta område. På andra ställen fortfor förfallet
ännu långt in i den nyare tiden. De ständiga krigen,
i synnerhet det trettioåriga, utarmade landsbygden och
hindrade hvarje framsteg, och först sedan de under
föregående tidsskede uppkomna missförhållandena,
främst bondeståndets undertryckande och jordens
långt drifna splittring, blifvit undanröjda, kunde
reformarbetet med framgång påbörjas. Detta inleddes
under 1700-talet i de tyska länderna af en följd
af kraftiga regenter, främst Fredrik II i Preussen
samt Maria Teresia och Josef II i Österrike, hvilka
egnade mycket intresse åt landtbruket såväl genom direkta
åtgärder för jordens uppodling och införande
af förbättringar i landthushållningen som genom
lagstiftningsåtgärder för undanröjande af hinder
för denna närings utveckling. Under deras tid
lättades eller afskaffades böndernas hofveri-
och skatteplikt under adelsgodsen, genom skifte
befordrades de splittrade egornas sammanförande till
samlade egendomar, de tyska adelsgodsens kreditväsen
ordnades genom upprättande af hypoteksföreningar
o. s. v. Furstarna verkade äfven som jordegare
för landtbrukets höjande, i det att de på sina
gårdar införde en noggrant ordnad förvaltning, som
blef mönster för de enskilde och framkallade en rik
landtbrukslitteratur på kameralistisk grund. Äfven i
Danmark blef böndernas frigörelse (1788) inledningen
till en period af framåtskridande, som alltjämt
fortgått och fört Danmark fram i främsta ledet bland
vår tids jordbruksidkande nationer. I Frankrike har
framåtskridandet i jordbruket inträdt, först sedan den
stora revolutionen bortsopat de sista kvarlefvorna
af feodalismen samt fred och ordnade förhållanden
åter inträdt efter revolutionskrigen. Landtbrukets
utveckling gynnades också af den förändring
i den nationalekonomiska uppfattningen, som
gjorde sig gällande under 1700-talet. Under det
merkantilistiska systemet (1600- och 1700-talen),
som främst gynnade handel och industri, hämmades
landtbruket genom en mängd band till handelns
förmån, och det understöd, som lämnades detsamma,
gick vanligen ut på att befordra frambringande af
inhemskt råmaterial för industrien och handtverket
(ull, lin, färgväxter) och göra landet oberoende
af utländsk införsel. Enligt den fysiokratiska
åskådningen (senare hälften af 1700-talet) borde
däremot landtbruket, såsom den förnämsta källan
till folkens rikedom, på alla sätt uppmuntras samt
befrias från alla band, som hämmade dess utveckling. –
Särdeles gynnsam för landtbrukets utveckling var
också den framgångsrika naturvetenskapliga forskning,
som vidtog från midten af 1700-talet och som, delvis
direkt riktad på landthushållningen, lade en fast
grund för dennas teori och direkt gagnade densamma
genom upptäckter och rön, som funno tillämpning
på landtbruk och kreatursskötsel. Under det att
England fortfarande och långt in på 1800-talet hade
högsta anseendet för ett framstående praktiskt
jordbruk – det var ursprungslandet för radsådd,
hästhackning, täckdikning och ångplöjning –
och för sina kreatursraser, som i snart sagdt
alla länder funno användning för de inhemska
rasernas förbättring, så kom Tyskland att alltmer
afgörande intaga främsta platsen i afseende på
naturvetenskaplig forskning, tillämpad på jordbruk och
kreatursskötsel. A. Thaer, som i sitt epokgörande
arbete "Grundsätze der rationellen landwirtschaft"
(1809–10) och andra skrifter framställde en
afslutad landthushållningslära, grundad på det
engelska och tyska landtbrukets erfarenheter och
den tidens naturvetenskapliga teorier, räknas
med full rätt som grundläggare af det rationella
landtbruket. Detta har sedan utvecklats under stark
inverkan af naturvetenskapligt forskningsarbete,
som i hög grad befordrats genom verksamheten vid en
mängd försöksanstalter och kontrollstationer (se
Frökontroll, Kemiska stationer och Landtbrukskemi),
vid hvilket arbete Tyskland intagit en ledande
ställning. Under inverkan af denna vetenskapliga
forskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
