Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lange, Algot - Lange, Jakob - Lange, gammal dansk adlig ätt - Lange. 1. Jens Iversen L. - Lange. 2. Erik L. - Lange, Villum - Lange, Otto Vincent - Lange. 1. Frederik Olaus L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Mignon" och Belamy i "Villars’ dragoner" på k. operan
i Stockholm. Han var anställd där som premiäraktör och
sångare 1878-84 och vid k. scenen i Köpenhamn 1884-95
(han hade förut väckt stor uppmärksamhet i Danmark vid
sommarturnéer af svenska operans sujetter). L. egde
en omfångsrik och böjlig bas-baryton med själfull,
ädel klang; hans föredrag var intelligent och
fint artistiskt, men föreföll ej sällan något
återhållsamt, emedan han helst försmådde sådana
teatraliska verkningar, som vinnas genom röstens
forcering. Jämväl som skådespelare ådagalade han
en mindre vanlig förmåga i vidt skilda roller,
såsom Don Juan, Almaviva och Figaro i "Figaros
bröllop", Figaro och Bazile i "Barberaren i Sevilla",
Mefistofeles i "Faust" och i "Mefistofeles", Tsar
Peter i "Nordens stjärna", Nevers i "Hugenotterna",
Dulcamara i "Kärleksdrycken", Germont i "Traviata",
Kungen i "Leonora", Toreadoren i "Carmen", Daland i
"Flygande holländaren", Landtgrefven i "Tannhäuser"
och Wotan i "Valkyrian". L. uppträdde äfven ofta och
med mycken framgång som konsertsångare, särskildt
utmärkande sig i föredraget af Schumanns romanser
och gamla franska visor. Han företog konsertresor och
var i Köpenhamn en mycket anlitad sånglärare. Efter
sin afgång från scenen egnade han sig uteslutande åt
sistnämnda verksamhet, som han 1899 -1900 utöfvade
i Stockholm och därefter i Paris. Från 1887 hade
L. genom sångstudier hos Garso i Bremen samt Törsleff
och Armin (se Herrmann, G.) i Leipzig äfvensom
genom egna rön kommit till en ny uppfattning om
verkligt rationell sångundervisning och tonbildning,
framför allt syftande till en fullständig resonans. I
ämnet skref han Om sång (1898; äfven på danska) och
Om tonbildning i sång och tal (1900) och utöfvade
därmed ett icke ringa inflytande. - L. var 1876-98
gift med finska pianisten Ina Blenda Augusta Forstén,
f 1849 i Helsingfors, elev af Tausig, N. Rubinstein
och Tjajkovskij, från 1885 kammarpianist vid danska
hofvet och äfven känd som vitter författarinna, som
under märket Daniel Sten utgifvit prosaskildringarna
Bland öde bygder och skär (1884), "Sämre folk"
(1885), Berättelser från Finland (1890) m. fl.,
ganska talangfullt hållna i naturalismens maner.
E. F-t.
Lange, Jakob, dansk prelat, d. 1297,
blef 1289 domprost i Lund och uppträdde som öppen
motståndare till konung Erik Menved och hans
släkt. Han blef därför 1294 jämte ärkebiskop Jens
Grand framför själfva altaret tillfångatagen af
konungens broder Kristofer och inspärrad i hårdt
fängelse på Söborg. I okt. sattes han på fri fot och
begaf sig genast till Rom för att klaga hos påfven.
E. Ebg.
Lange, gammal dansk adlig ätt, delad i
flera grenar, utslocknade på 1700-talet. Konung Erik
Klippings kammarmästare Rane Jonsen har förr med
orätt räknats till denna ätt.
1. Jens Iversen L., d. 1482, blef 1428
magister i Erfurt och åtnjöt ett sådant rykte för
lärdom, att han 1434 var ett af danska prästerskapets
sändebud vid kyrkomötet i Basel; han var 1449 Kristian
I:s sändebud hos påfven och deltog 1450-76 i flera
förhandlingsmöten med svenskarna. Sedan 1449 var han
biskop i Aarhus och byggde ett torn och ett kapell
till domkyrkan.
2. Erik L., förstörde sin förmögenhet
genom ifriga experiment med guldmakeri, måste
sälja sina gods och 1592 lämna landet för gäld,
äktade 1602 sin trolofvade Sofie Brahe
(Tyko Brahes syster) och lefde 1613
i Prag, där han senare lär ha dött.
l o. 2. E. Ebg.
Lange, Villum, dansk professor, f. 1624,
d. 1682, studerade 1646-52 i utlandet och skref
1649 i Leiden De annis Christi, hvari han beräknade
första skapelsedagen till 30 apr. 4042 f. Kr. och
korsfästelsedagen till en torsdag. 1650 blef han
professor i matematik och var 1656-58 lärare för
prins Kristian (sedan Kristian V). I okt. 1660, sedan
arfregeringen öfverantvardats Fredrik III, kallade
denne L. att deltaga som universitetets representant i
ständernas utskott ang. rikets nya ordning; han skall
då ha uttalat sig för en fri författning och togs ej
vidare till råds. 1661 blef han medlem af Höjesteret,
men s. å. sänd till Jylland som landsdommer. I bref
till sin vän Griffenfeld tillrådde han allsköns
reformer. 1680 återkallades han till Köpenhamn och
blef ånyo professor, men synes ej ha fått annat
ämbete. E. Ebg.
Lange, Otto Vincent, norsk ämbetsman, f. 30
nov. 1797 i Jevnakers socken (Kristians amt),
d. 4 nov. 1870 i Arendal, blef student 1814 och
studerade sedermera teologi, men tog ingen akademisk
examen. 1823 blef han föreståndare för "middel-
og realskolen" i Arendal och 1834 tulltjänsteman
där. 1833-54 var han representant i stortinget för
Arendal och Grimstad samt 1854-63 statsråd och chef
för Finants- og tolddepartementet. Som medlem af
kungliga kommissionen för tullstadgans och tulltaxans
revision (1839) inlade han stora förtjänster.
O. A. Ö.
Lange. 1. Frederik Olaus L., dansk skolman, f. 21
okt. 1798. d. 11 febr. 1862, blef teol. kandidat 1825
och filos, doktor 1836. Han blef 1833 "overlærer"
(lektor) och 1841 rektor vid Vordingborgs lärda skola
och, då denna indragits 1846, docent i pedagogik vid
Köpenhamns universitet. Han utgaf Det græske sprogs
grammatik til skokrnes brug (1826; 4:e uppl. 1844;
"Grekiska språkets grammatik till skolungdomens
tjenst", 1826, 6:e uppl. 1861), Materialier til at
indöve den græske formlære (1830, 3:e uppl. 1844;
"Öfningar i grekiska formläran för begynnare", 1831,
3:e uppl. 1847), Almindelig grammatik (1838-42;
spridda stycken) och Skolen og livet (1856). Enligt
L:s uppfattning har all barnundervisning i motsats
till fackskolan samma ändamål: att förbereda
personlighetens etiska utveckling genom att utbilda de
rent mänskliga villkoren för själfuppfostran, förmågan
att tro och förmågan att tänka, hvilka områden det är
bildningens slutliga uppgift att försona. Formell och
realistisk bildning fullständiga hvarandra, därför är
det oriktigt att inrätta lärda och reala skolor, hvar
och en efter sin princip. Facklärarsystemet bekämpas,
emedan det splittrar i stället för att ena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
