Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lange. 4. Frederik L. - Lange. 5. Sven L. - Lange. 1. Johann Peter L. - Lange. 2. Friedrich Albert L. - Lange. 1. Ludwig L. - Lange. 2. Emil L. - Lange. 3. Julius L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
doktorsgraden med afh. Arvelighedens indflydelse
i sindssygdomme och skref senare De vigtigste
sindssygdomsgrupper (1895), De sindssyge og
invaliderne (d. v. s. de andligt abnorme, 1898),
Slægter. Iagttagelser fra en sindssygsanstalt
(1904) samt en biografi öfver morbrodern,
F. Paludan-Müller (1899). 5. Sven L., son till
L. 2, dansk författare, f. 22 juni 1868 i Köpenhamn,
student 1887, har varit bosatt i Paris 1893-95, i
München, där han en tid redigerade "Simplicissimus",
och 1895 -99 i Italien. L. har skrifvit novellerna
Engelche (1893), Sommerleg (1902) och Barnet (1908)
samt en roman, Hjærlets gærninger (1900), men är
inest känd som dramatisk författare genom En martyr
(1896), Kærlighedens narre (1897), Iris eller den
usaarbare frue (1898), Storm (s. å.). De stille stuer
(1902), En forbryder (s. å.), Kvinde-lykke (1903),
De umyndiges röst (1906), En digters kærlighed
(1907), Samson og Delila (1908) och en dramatisering
af J. Knudsens "Den gamle præst". L. är en säregen,
intellektuell, nervös författare, som med förkärlek
uppsöker fjärran liggande ämnen ur det modorna
lifvet. Kvick och dialektisk, har L. gjort mycket
skickligt byggda teaterstycken och kunniga kritiska
uppsatser. 1-2. E- Ebg. 3. G-g N.
Lange. 1. Johann Peter L.,
tysk reformert teolog, f. 1802, d. 1884,
studerade i Bonn, där han i synnerhet påverkades
af C. I. Nitzsch och Lücke, kallades 1841 till
teol. professor i Zürich samt 1854 i samma egenskap
till Bonn. L., som till sin teologiska ståndpunkt är
att räkna till den s. k. förmedlingsteologien, utgaf
utom en mängd vetenskapliga skrifter äfven prediko-
och diktsamlingar. Bland hans arbeten äro följande
de viktigaste: Das leben Jesu (3 bd, 1844-47),
Christliche dogmatik (3 bd, 1849-52; ny uppl. 1870)
och Das apostolische zeitalter (2 bd, 1853-54). Mest
bekant har L. dock blifvit som utgifvare (1856-76)
af det stora samlingsverket "Teologisch-homiletisches
bibelwerk".
2. Friedrich Albert L., den föregåendes son,
filosof och social författare, f. 1828 vid Solingen,
d. 1875 i Marburg, tillbragte sin första ungdom
i Zürich och rönte inflytande af den schweiziska
frihetsandan. 1855 blef han privatdocent i filosofi
i Bonn samt var 1858-62 gymnasielärare i Duisburg
och sedermera sekreterare vid handelskammaren där,
under det att han deltog i oppositionen mot Bismarcks
inrikespolitik och de tyska arbetarföreningarnas
organisationssträfvanden. Ett led däri utgjorde
hans märkliga skrift Die arbeiterfrage (1865, 5:e
uppl. 1894), hvari han sätter den sociala frågan i
samband med darwinismen, nämligen på så sätt, att han
ser människans högre bestämmelse i ett personligt
bekämpande af den "kamp för tillvaron", till
hvilken de naturliga drifterna ensamma skulle leda
henne. L:s filosofiska hufvudarbete är Geschichte
des materialismus (1866; 7:e uppl. i 2 bd,
1902), som numera allmänt erkännes som ett af
den nyare tyska filosofiens klassiska arbeten,
och nästan samtidigt utgaf han en ny skrift i
den sociala frågan, J. St. Mills ansichten über
die soziale frage und die angebliche umwälzung
der sozialwissenschaft durch Carey (1866). Men i
Duisburg blef han alltmer isolerad och förföljd af
pressprocesser, hvarför han 1866 öfverflyttade till
Winthertur som delegare i tidningen "Landboten". 1870
utnämndes han till professor i Zürich och 1872 i
Marburg. Postumt utkom hans Logische studien (1877;
2:a uppl. 1894). - L:s arbete om materialismen är ej
blott en historisk framställning, utan på samma gång
en kritik, såsom ock angifves genom undertiteln:
"Kritik seiner bedeutung in der gegenwart". Det
är genom att fullt genomföra materialismen som
L. söker uppvisa dess otillräcklighet som universell
princip, ehuru han förfäktar dess oumbärlighet som
naturvetenskaplig förklaringsmetod. Vid medvetandet
måste emellertid materialismen göra halt, liksom det
å andra sidan är oberättigadt att i den kroppsliga
processen införa några som helst psykiska element,
som skulle rubba den obrutna mekaniska kedjan af
orsaker och verkningar. Ytterst är dock äfven det
kroppsliga vårt medvetandes innehåll och dess lagar
medvetandets former. Härvid ansluter sig L. till
Kants formella idealism. Metafysiken betecknar han
som "begreppsdiktning" utan allt vetenskapligt värde,
men dess idéer tillerkänner han ett häraf oberoende
moraliskt värde. Först genom att den spekulativa
fantasien bygger börats idealvärld öfver den sinnliga
erfarenheten kan det hela sammanslutas till en
lifsåskådning, som tillfredsställer våra djupaste
andliga behof, och därvid tillmäter han religionens
symboler en oumbärlig betydelse, ehuru han ej erkänner
deras dogmer som teoretiska lärosatser. - L. är en
af grundläggarna af den nutida nykantianismen. Om
hans filosofi har M. Heinze skrifvit i
"Vierteljahrsschrift für wiss. philos.’ 1877 och
Vaihinger i "Hartmann, Dühring und Lange" (1876);
en biografi öfver L. har utgifvits af Ellissen (1891).
1. P-F. (E. BR.) 2. S-e.
Lange. 1. Ludwig L., tysk arkitekt, f. 1808
i Darmstadt, d. 1868 i München, en bland de
bättre efterföljarna af Gärtners romantiska
arkitckturriktning, vistades i Grekland 1834-38
och var från 1847 professor vid akademien
i München. Han utgaf åtskilliga populära
bildverk öfver byggnadskonst, men få af hans
byggnadsutkast blefvo utförda. Hans bästa verk
äro museet i Leinzig (1856-57) och arkeologiska
museet i Aten (1866). L. var äfven arkitektur- och
landskapsmålare. - 2. Emil L., son och lärjunge till
den föregående, tysk arkitekt, f. 1841 i Darmstadt,
studerade i München och Paris, blef 1868 professor vid
konstskolan i München och 1875 dess direktör. Han har
utfört monumentala byggnader i München, bl. a.
konstslöjdskolan och industriskolan. I förening med
J. Bühlmann har han utgifvit det värderade arbetet
Die anwendung des sgraffito für fasadendekoration
(1867). - 3. Julius L., broder till L. l, tysk målare,
f. 1817 i Darmstadt, d. 1878 i München, studerade
under Schirmer i Dusseldorf och var sedermera bosatt
i München och någon tid i Milano. Han blef hofmålare
hos Ludvig II. Hans specialitet var alpnaturen. L. är
representerad af tre alplandskap i nya pinakoteket,
München. 1-3. (G-g N.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
