Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langley, John Newport - Langlois, Jérôme Martin - Langlois, Hippolyte - Langlois, Charles Victor - Langnau - Langningsrum - Langobarder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fysiolog, f. 1852, blef 1903 professor i fysiologi
i Cambridge och utger sedan 1894 "Journal of
physiology". L. har framför allt genom sina,
i nyss nämnda tidskrift under en lång följd
af år offentliggjorda undersökningar öfver det
sympatiska nervsystemets fysiologi förvärfvat sig
en plats bland vår tids främsta fysiologer. Han
blef 1908 led. af Vet. soc. i Uppsala och
s. å. hedersled, af Svenska läkarsällskapet.
R. T-dt.
Langlois [laglwa’], Jérôme Martin, fransk målare,
f. 1779, d. 1838, var lärjunge af David och biträdde
denne i utförandet af "Leonidas" och "Napoleon på
alperna", där han målade hästen. L. vann Rompriset
1809, målade mest klassiska ämnen - däribland
Kassandra anropar Minerva mot Ajax (1817), Diana
och Endymion (1822, båda i Louvre) - samt porträtt i
Versailles, Davids porträtt (Bruxelles 1824) m. fl.
C. R. N. (G-g N.)
Langlois [laglwa’], Hippolyte, fransk militär,
kriesvetenskaplig författare, f. 1839 i Bcsancon,
vardt officer 1868, deltog som kapten i kriget
1870, utnämndes 1887 till öfverstelöjtnant, 1888
till öfverste, 1894 till brigad- och 1898 till
divisionsgeneral och chef för krigshögskolan samt
var 1901-04 befälhafvare för tjugonde armékåren i
Nancy. 1902 vardt L. medlem af conseil supérieur de
la guerre. 1906 valdes han till medlem af senaten för
Belfort. L. har varit verksam som kriesvetenskaplig
författare och skrifvit bl. a. L’artillerie de
campagne en liaison avec les autres armes (1891
-92), ett klassiskt arbete, Enseignements des
deux guerres récentes och Conséquences tactiques
du progrès de l’armement. Sedan 1907 utger han
"Revue militaire générale". L. blef led. af svenska
Krigsvet. akad. 1905 och af Franska akad. 1911.
Langlois [laglwa’], Charles Victor, fransk
historiker, f. 26 maj 1863 i Rouen, professor i
Douai och Montpellier, sedan 1888 vid Faculté des
lettres i Paris, har utöfvat ett ganska mångsidigt
författarskap. Som arkivman och bibliograf är
han känd och värderad exempelvis genom Manuel de
bibliographie historique (1904), som innehåller
icke blott en god sammanställning af "instruments
bibliographiques", utan också en, hufvudsakligen till
1800-talet koncentrerad, öfversikt öfver "histoire
et organisation des études historiques"; därjämte har
han (tills, med II. Stein) utgifvit Les archives de
l’histoire de France (I-IV, 1891-93). När han kallades
till Paris, var det också närmast för att undervisa
i historiens hjälpvetenskaper. Allmänt metodiska
frågor rörande den historiska vetenskapen har han (i
samarbete med Ch. Seignobos) behandlat i Introduction
aux études historiques (1898; jfr recension i
"Hist. tidskr.", d 22, 1902). Hans historiska
forskning i trängre mening är väsentligen förlagd till
den senare medeltiden, såväl dess politiska historia
som dess "kulturhistoria": Le régne de Philippe III
le Hardi (1887), Saint-Louis, Philippe le Bel, Les
derniers Capétiens directs, d. III, 2 i sammelverket
"Histoire de France", utg. af Lavisse, 1901). La
société francaise au XIII:e siécle (1904) och La vie
en France au moyen âge (1908), de båda sistnämnda
i hufvudsak utförande analyserande redogörelser för
några medeltida författare. Slutligen har han gjort
många och uppmärksamma de insatser i arbetet för den
högre historiska undervisningens omorganisation i
Frankrike. Ett antal af hans tal och tidskrifts-
artiklar i dessa frågor har sammanförts med andra
mindre uppsatser af blandadt historiskt innehåll
under titeln Questions d’histoire et d’enseignement
(2 vol., 1902 o. 1906; vol. I recenserad i
"Hist. tidskr.", 1902). L. representerar inom
nutida fransk historieskrifning en strängt kritisk
riktning, som för hans personliga del ibland
närmar sig skepsis. Han gör en stark, tydligen
öfverdrifven skillnad mellan äldre historieskrifning
(ända till senare hälften af 1800-talet), hvilken
han karakteriserar som konstnärligt-litterär,
emedan den färgas af tidsandan och författarnas
personliga åskådning, samt den moderna "vetenskapliga"
forskningen, inom hvilken subjektiv uppfattning trän
ges tillbaka genom den samvetsgranna pröfningen af
fakta. Försöken till en historiens filosofi kallar
han konstruktioner, och teorierna om historiska
utvecklingslagar affärdas som tankelekar. Betecknande
är hans stränga omdöme om Michelet (se d. o.), en
af den "subjektiva" historieskrifningens främsta
representanter i Frankrike. Hans egna berättande
arbeten äro i öfverensstämmelse härmed afgjordt
kritiska - så t ex. konstaterar han, att man faktiskt
ingenting känner om Filip den skönes personliga
insats i den politik, som gjort honom berömd -
men dock ingalunda färglösa. Särskildt god är hans
teckning af Ludvig den helige och dennes tidehvarf.
N. E-n.
Langnau, by i schweiziska kantonen Bern, hufvudort
i öfre Emmental och viktigaste stapelplatsen för
Emmentalosten. 3,091 inv. (1900; som kommun 8,208
inv.). Textil- och tobaksindustri. J. F. N.
Langningsrum, skpsb., ett invid en ammunitionsdurk
befintligt rum, till hvilket ammunitionen för hand
eller med mekaniska hjälpmedel langas från durken
för att från langningsrummet medelst ammunitionshiss
transporteras till kanonerna. - Å nyare fartyg
saknas ofta särskildt langningsrum, i hvilket fall
ammunitionshissen fortsätter in i durken, hvarigenom
den tidsödande och besvärliga langningen till och
omlastningen i särskildt langningsrum undvikas.
C. K. S.
Langobarder, Longobarder (lat. longobardi), ett
västgermanskt folk, som, när det först blef bekant
i historien, d. v. s. på kejsar Augustus’ tid, bodde
vid nedre Elbe, där dess namn fortlefver i Bardingau
(kring Bardewick nära staden Lüneburg). Enligt sina
fornsägner, som upptecknats af Paulus Diaconus (se
d. o.), skola langobarderna, som då kallades viniler,
utvandrat från Skandinavien (i själfva verket
förete deras lagar likheter med de skandinaviska) och
på sin vandring råkat i strid med vandalerna. Oden
hade därvid lofvat segern åt det af de två folken,
som han följande morgon först fick se, och då det på
föranstaltan af hans gemål blef vinilernas kvinnor,
som hade sitt långa hår ordnadt kring ansiktet så,
att det såg ut som skägg, hade guden frågat, hvilka
dessa långskägg (= longobarder, ty. lange bārte)
voro, och därpå gifvit det så uppkallade folket
segern som namngåfva. Under vistelsen vid nedre Elbe
besegrades langobarderna (4–5 e. Kr.) af Tiberius,
slöto sig sedermera till det af flera germanfolk
bildade förbund, för hvilket Marbod (se d. o.) stod
i spetsen, men afföllo från denne till Arminius (se
d. o.). På Tacitus’ tid (100 e. Kr.) bodde de ännu vid
nedre Elbe, vandrade sedan långsamt söderut och försökte
under kejsar Marcus Aurelius’ regering (161–180)
intränga i det romerska samt söderut och försökte under kejsar Marcus Aure-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
