Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Västerbotten och Jämtland same, plur. sameh (af obekant
härledning), längst i s. äfven almotje, plur. almotj
(= "människor"); det ofta anförda ordet sabmelac
betyder "lapsk", ej "lapp". Deras äldsta nordiska
namn torde vara finnar (eg. "kringströfvare"), som
i formen finner, sing. fin, ännu användes som namn
på dem i Norge. Det svenska (och i något senare tid
äfven norska) lapp är ett möjligen med birkarlarna
inkommet, urgammalt finskt lånord. Finska lappalainen,
plur. lappalaiset, "lapp", betyder eg. "en i Lappi
(kanske = ödemarken i n.) hemmahörande person". Rysk
namnform är lopárj, plur. loparí.
Utbredning. F. n. träffar man lappar i Ryssland på
Kolahalföns östra och norra kust fr. o. m. Sosnovets
(vid polcirkeln), i halföns inre delar samt vid och
v. om sjön Imandra; i Finland i Enare, Utsjoki och
Enontekis samt som i senare tid inflyttade vallhjon i
Sodankylä och Kittilä och några andra socknar kring
polcirkeln; i Norge bo de mer eller mindre spridda
öfver hela Finnmarkens och Tromsö amt, äfven ute
på öarna, i Nordlands amt hufvudsakligen i Ofoten
och här och där i de inre delarna af Tysfjorden
och Folden samt i Saltdalens, Ranens och Vefsens
fjälltrakter (i Helgeland till en del äfven längre
ut mot hafvet), i Trondhjemsamten hufvudsakligen i
de inre fjälltrakterna ända till s. om Röros, på
några ställen i de norra delarna af Hedemarkens
amt och slutligen, för det mesta som vallhjon
hos renegande bönder, ända nere i Valdres och
på Hardangervidden. I Sverige träffas fjällappar
på sommaren i alla fjälltrakter ända t. o. m. den
nordligaste delen af Idre socken i Dalarna; lapparna
n. om Torne träsk äfvensom en del Västerbottenslappar
befinna sig i Norge öfver sommaren. På vintern
uppehålla sig fjällapparna i skogstrakterna nedom
fjällen, hvarvid en del Torne- och Lulelappar äfven
gå något nedanför Lappmarksgränsen. Pite lappmarks
fjällappar komma vanligen ej utanför Arjepluogs
socken. Västerbottens fjällappar och lapparna
från Frostviken, Jämtlands nordligaste socken,
gå ofta ända ned till kusten på sträckan Umeå-Sundsvall,
ibland ändå längre mot s. De sydligare
Jämtlandslapparna samt Härjedalens och Idre lappar
komma ej ens på vintern utanför fjällens omedelbara
grannskap. Hela året om i skogstrakterna vistas de
s. k. skogslapparna, som numera i ringa antal och
vanligen i egenskap af renegande bönder träffas mer
eller mindre långt innanför Lappmarksgränsen ända
till Malå och Sorsele i s., på ett par ställen äfven
utanför densamma (i Norrbottens län). Lappar, som
alldeles öfvergifvit nomadlifvet och blifvit bofasta,
träffas dessutom här och där öfver hela det område,
där lappar pläga flytta. Slutligen bör anmärkas,
att det särskildt inom Lule lappmark finnes många
bondbyar, där befolkningen jämte svenska talar äfven
lapska sinsemellan, men likväl sedan länge tillbaka
anses tillhöra den svenska nationaliteten. – I forna
tider var lapparnas utbredning en helt annan än den
nuvarande. De äldre hypoteserna om deras utvandring
från Altai etc. ha visserligen visat sig sakna
alla stöd, men säkert är dock, att de kommit till
Skandinaviska halfön från ö. och att de i äldre tider
träffades mycket längre i s. och s. ö. i Finland och
Ryssland än nu. De äldsta uppgifter om lapparnas
utbredning i dessa trakter, som man af historiska
källor erhåller, gå tillbaka till 1300-talet,
då lappar omtalas som boende vid Onegasjön. Äfven
vissa ortnamn häntyda på lappar som namngifvande i
dessa trakter. I Finland träffas de så långt i s. som
i trakten af nuv. S:t Michel ännu i skattelängder
från 1551 och 1554; i norra Savolaks försvinna de
fullständigt först omkr. 1650, och i ortnamnen kan man
ännu finna deras spår långt nedåt Ladoga. I Kuusamo,
rätt ö. om Torneå, funnos lappar, nu förfinskade, ännu
i midten af 1700-talet och väl åtskilligt senare. 1890
voro ett par gamla gubbar längst uppe i n. i Sodankylä
(68°) ännu ej fullt förfinskade, utan talade den
gamla lapska Sodankylädialekten. I Kittilä har
den inhemska lappdialekten likaledes bibehållit sig
ända fram emot våra dagar. Alla nuv. lappar i dessa
trakter ha emellertid i sen tid, fr. o. m. 1870-talet,
inflyttat från Enontekis och Koutokeino.
Sedan huru lång tid tillbaka lappar vistats i dessa
och sydligare finska trakter och i angränsande delar
af Ryssland, är ännu okändt. Genom hela detta finska
område ända upp till Enare och Ishafsstranden har
man funnit ganska talrika spår af en stenålder,
hvars alster visa stor öfverensstämmelse med
stenåldersfynden i sydligare delar af Finland, men om
denna stenålder kan sättas i förbindelse med lapparna,
är ovisst. I alla händelser böra lapparna ha bott
där vid den tid, då de af sina finska grannar upptogo
sitt nuv., finsk-ugriska, språk i st. f. sitt gamla,
af okänd beskaffenhet varande idiom. För ett par tusen
år sedan måste nämligen, enligt hvad språkvetenskapen
visar, lapparnas språk ha varit identiskt med någon
form af de dåv. finnarnas språk. I antropologiskt
afseende äro emellertid de två folken så skarpt skilda
från hvarandra, att de icke kunnat differentieras ur
samma rot på endast ett par årtusenden. Man tvingas
då till den slutsatsen, att lapparna en gång under
ständig beröring med en härskande finsk folkstam
upptagit dennas språk. – Vid hvilken tid lapparna
började invandra på Skandinaviska halfön, är likaledes
okändt. Att de emellertid vistades i dess nordligaste
delar redan långt före den s. k. urnordiska tidens
slut (hvilket sättes till omkr. 800 år e. Kr.),
visas af den stora mängden urnordiska lånord
i deras språk, som tyda på en långvarig och
synnerligen intim beröring med skandinaver redan
vid denna tid. Åtminstone ett af dessa lån (viekko,
"2 pund") går med visshet tillbaka till senast tiden
omkr. Kristi födelse. Lånord och ortnamn visa också,
att lappar redan under urnordisk tid kommit till
norska Ishafskusten. Fr. o. m. Kvänangenfjorden
mot ö. hade de enligt språkvetenskapens vittnesbörd
kommit ned till kusten, redan innan nordborna börjat
utsträcka sina färder dit, och det är väl troligt,
att de lefvat där redan långt före den urnordiska
tiden. Till trakten af Vindelälfven i Västerbottens
lappmarker kommo lapparna, först sedan nordborna
börjat färdas där och gifvit älfven dess namn,
hvilket namn sedan, men först e. Kr., upptagits af
lapparna. Till närheten af Vefsen kommo lapparna,
att döma af det från nordborna lånade namnet på
denna trakt, ännu i urnordisk tid, och af språkliga
skäl är det icke heller otroligt, att de under samma
tid hunnit ända ned till Ströms vattudal. Längre
mot s. synas de emellertid ha trängt först efter
medeltidens slut. I mellersta Jämtlands fjälltrakter
på båda sidor om nuv. riksgränsen visa de sig först
på 1500-talet. Omkr. midten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
