Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksam. 1419 omtalas en Toste, som missionerat
bland lapparna, och under Gustaf Vasas tid far en
Vadstenamunk Benkt till lapparna 1526; 1559 sänder
konungen dit en missionär Mikael. Under Johan III:s
tid föres missionsverksamheten vidare, och nu få
kustsocknarnas präster göra regelbundna besök i
Lappmarken. Med Karl IX börjar en ny tid för de
svenska lappmarkerna. På vägen till Finnmarken låg
Lappland, och både i följd af striden om Ishafsväldet
och väl också af intresse i öfrigt för denna landsända
blir han det nya Lapplands organisatör, på hvars grund
de kommande släktena i det stora hela byggt. Han gör
slut på birkarlarnas ofta missbrukade välde, låter
bygga kyrkor och bestämmer deras plats, hvarigenom
vissa af de nuv. centralpunkterna där uppe stiftas
(Lycksele, Arvidsjaur, Jokkmokk). Ett beaktansvärdt
exempel på kulturlängtan hos folket själft ger den
lilla, ganska väl inrättade, men nu borttagna kyrka,
som tre lapska bröder på egen bekostnad byggde vid
Rounala ofvan nuv. Karesuando under de första åren af
1600-talet. Karl IX:s verk fortsattes under Gustaf
II Adolf. En religiös litteratur på lapskt språk
grundlägges (1619), och några lappgossar sättas i
skola hos kyrkoherden i Piteå. Genom k. br. 20 juni
1631 inrättades en lappskola i Lycksele, hvilken fick
stora förläningar af kronan och sin förste direktör
Johan Skytte; 1865 flyttades denna "Skytteanska
skola" till Tärna. 1635 upptäcktes silfverförekomsten
i Nasafjäll i Pite lappmark, och den då både där och
på andra ställen (Kvikkjokk, Svappavaara, Junosuando)
börjande bergverksrörelsen bidrager kraftigt till
dessa landsändars utveckling. Nybyggesanläggningar
uppmuntras (k. plakat 27 sept. 1673 och 3 sept. 1695),
nya kyrkor byggas, prästerna börja bo året om i
Lappmarken, och med de tillströmmande nya människorna
kommer också kulturen snabbare än förr. I Torne och
Kemi lappmarker bedrifves missionen med stor kraft
(Johannes Tornæus, Gabriel Tuderus), och äfven i
de öfriga trakterna verka mer eller mindre nitiska
präster; mycket af hedendom står dock ännu under
1600-talet kvar, ehuru lapparna säkerligen sedan
slutet af 1500-talet allmänt böjt sig för yttre
kyrklig sed och ordning. Bergverken gåfvo lapparna nya
tillfällen till förtjänst genom mängder af körslor. De
gängse historierna om den omänskliga grymhet, med
hvilken bergverken behandlade lapparna, äro säkerligen
gripna ur luften. Af de utförliga tingsprotokollen
från lappmarkerna framgår i stället otvetydigt, att
våld och orätt icke fick och kunde råda längre där
än i andra delar af Sveriges rike. Det handelstvång,
som där såsom annorstädes rådde, i det att hvarje
lappmarks invånare fingo handla endast med en bestämd
stads borgare och allt "landsköp" och "förköp" före
de bestämda marknadstiderna var strängt förbjudet,
kunde väl höja prisen på lapparnas förnödenheter
och ibland sätta dem i ett farligt beroende af
borgarna, men hindrade också tilloppet af löst folk
och befordrade en ganska sträng ordning och uppsyn
öfver hvarje individ. I samma riktning verkade den
kraftigt handhafda kyrkotukten med obligatoriska
kyrkobesök vid vissa helger etc. Krig och ekonomiskt
betryck hindrade äfven lappmarkernas framåtskridande
under de första decennierna af 1700-talet, men snart
sköt åter utvecklingen fart, och under pietismens
tidehvarf växte intresset för den lapska missionen
mer än någonsin förr, äfven
med en kraftig impuls från den norska lappmissionens
sida med Thomas von Westen i spetsen. 3 okt. 1723
utfärdades en k. förordning om "lappländarnas
flitigare undervisande i kristendomen och skolors
inrättande där i orten". Den 1739 tillsatta
direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverk (se
d. o.) utvecklade, med stöd af betydliga penningmedel,
en synnerligen vidtomfattande verksamhet, nya
församlingar uppstodo, nya skolor inrättades,
den lapska litteraturen växte, och snart fanns
det ingen väsentligare skillnad mellan lapparnas
och de dem likställde svenskarnas inre kultur;
en hop nedärfd vidskepelse stod visserligen kvar
hos lapparna, men sådan fanns i lika hög grad hos
den svenska bondbefolkningen. Man sökte främja
nykterheten genom förbud mot brännvinsinförsel
till lappmarkerna (1723, 1740 och 1743; upphäfdt
1752). Bergverksrörelsen utvecklades ytterligare
(Gällivare). Nybyggesanläggandet fortskred
kraftigare än förr (k. kung. 20 nov. 1741 och
reglem. 24 nov. 1749), men liksom förr vakade också
myndigheterna ständigt öfver att lapparna icke måtte
bli trängda af den framskridande odlingen.
I de norska och ryska lappmarkerna gick under äldre
tider utvecklingen långsammare än i de svenska. Mycket
bidrogo härtill de osäkra statsrättsliga förhållandena
vid Ishafskusten. Danskar-norrmän gjorde anspråk på
herraväldet ända bort mot Hvita hafvet och togo skatt
af lapparna genom sina fogdar. Ryssarna, som först på
1200-talet trängt fram till dessa trakter, utsträckte
småningom sitt välde eller sin pretention på välde
öfver hela kusten ända till fjälludden Lyngs-tuen
vid Lyngenfjorden och togo likaledes skatt af
lapparna. Från s. kommo de svensk-finske birkarlarna
på sina handels- och skattekräfningsresor ända till
Ishafskusten. Särskildt lapparna i nuv. Finnmarkens
amt och i de nordligaste delarna af Torne och Kemi
lappmarker blefvo på detta sätt skattskyldiga under
tre riken på en gång, och föga kunde därför återstå
för deras egen del. Ungefär från midtcn af 1200-talet
började den norska kolonisationen af Finnmarken,
och de rika fiskena ditlockade en betydlig norsk
befolkning. Den andliga kultur norrmännen medförde
(1589 funnos där 17 kyrkor) bör äfven ha öfvat
inflytande på traktens urbefolkning, men om någon
direkt mission bland lapparna hör man i dessa trakter
litet eller intet. Med inrättandet af Bergens monopol
på Finnmarkshandeln 1562 hämmades så Finnmarken
i sin utveckling för århundraden framåt. Från
rysk sida bedrefs missionen bland lapparna i äldre
tider med större kraft. 1526 och 1532 skickades på
Kolalapparnas begäran präster till dem från Novgorod,
1550 grundade Trifon klostret i Petsjenga (Peisen),
och vid samma tid anlade Feodorit ett kloster vid
Kolaälfvens mynning och undervisade lapparna på deras
eget språk. Men snart glömde munkarna bort lapparnas
andliga bästa, och ända fram mot vår tid fingo så
do ryske lapparna lefva i sin egen tankevärld,
något inmängd med ryska och karelska element. –
Genom freden i Täysina 1595 och därpå följande
gränsreglering afstodo ryssarna till svenskarna sin
beskattningsrätt öfver lapparna intill Varanger i
ö., och genom freden i Knäred 1613 afstodo också
svenskarna från öfverrngheten öfver Ishafskusten och
lapparna mellan Tysfjorden och Varanger. Till slutlig
uppgörelse mellan norrmän och ryssar kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
