Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det först 1826, då det återstående "Fællesdistriktet"
på Varangerfjordens sydsida delades och den
nuv. gränsen fastställdes. Med Thomas von Westen (se
d. o.) randades en ny tid för de norske lapparnas
upplysning. Hans död (1727) förlamade väl i mångt
och mycket det af honom påbegynta verket, men
kristendomen var dock nu befäst äfven bland dessa
lappar. Nästa kraftiga impuls till deras höjande kom
på 1820-talet från Nils Vibe Stockfleth (se d. o.),
på hvars initiativ den förnorskningspolitik, som
sedan 1774 följts gentemot lapparna, upphörde och
lapskan utbildades till kyrko- och skolspråk. Efter
1862 började emellertid det lapska språket åter
trängas tillbaka i skolan, och sedan 1880 får det
begagnas endast som hjälpspråk vid undervisningen,
hvilken skall försiggå på norska. Detta språk blir
också mer och mer kändt bland de norske lapparna,
och det har allmänt blifvit klart för dem, att
ingen större andlig eller materiell utveckling är
möjlig för dem utan kännedom om riksspråket. Till
främjande af det norska språkets utbredning är också
ett reglemente af 1902 afsedt, enligt hvilket vid
försäljning af kronojord i Finnmarken särskildt
sådana kolonister böra komma i åtanke, som begagna
norska i dagligt tal. Två små lapska tidningar
utöfva en icke alldeles obetydlig verkan på de
nordligare norska lapparna, bland hvilka en lapsk
nationalkänsla är på god väg att växa fram. Den har
bl. a. visat sig i val af en lapp till stortingsman
för östfinnmarken (socialist) fr. o. m. 1906. De
sydligare norska fjälllapparnas intressen förfäktas
af dem i en liten veckotidning "Varen Sardne" (på
norska; fr. o. m. 1910). Fjällapparnas flyttnings-
och betningsmöjligheter ha under senare tider blifvit
något inskränkta. Om laestadianismens verkan på de
nordligare norska lapparnas lif se
Læstadianismen.
De svenske lapparnas andliga utveckling har under
1800-talet fortgått på den under frihetstiden
lagda grunden (se Lappmarkens ecklesiastikverk),
och f. n. (1911) finnas 5 för lappbarn afsedda,
fasta internatskolor, bekostade af staten, samt 9
enskilda sådana förutom inemot 20 ambulatoriska
katekoter. Fjällapparnas flyttningar lägga
stora hinder i vägen för deras barns skolgång,
hvarför en mängd sådina ännu får åtnjuta blott
småskoleundervisning; förslag till det lapska
skolväsendets omordnande, utarbetadt af Luleå
domkapitel, är under ompröfning. Kyrko- och
skolspråket är svenska, där lapparna och deras
barn äro mäktiga detta språk; i Torne lappmark
är kyrkspråket finska och skolspråket svenska och
finska; i Lule och Pite lappmarker är skolspråket
ännu delvis lapska, och det predikas på lapska vid
vissa helger. Man kan i allmänhet säga, att lapparna
i Jämtlands och Västerbottens län samt nedre delen af
Pite lappmark äro fullt hemmastadda i svenska språket
och i Torne lappmark och Gällivare i finska; i öfriga
trakter (Jokkmokk och Arjepluog) blir kunskapen
i svenska alltmera allmän. En synnerligen viktig
faktor för lapparnas andliga lif i våra finsktalande
trakter har alltsedan dess uppkomst læstadianismen
(se d. o.) varit. Det forna förbudet mot införsel af
spritdrycker till lappmarkerna återupplifvades 1839
och 1848 och stod vid makt till 31 dec. 1897.
De svenska lappmarkernas kraftiga ekonomiska
utveckling under 1800-talet har varit lapparna till
gagn därigenom, att afsättningen af deras produkter
högst betydligt ökats och prisen på dem höjts, men
till skada genom de mycket ökade tillfällena till
konflikt med den jordbrukande befolkningen. Medelst
en genom lappmarkerna dragen odlingsgräns (se
Kulturgräns), som provisoriskt fastställdes för
Norrbottens län 12 aug. 1870 och för Västerbottens
24 dec. 1868, afskildes de för odling mera egnade
trakterna i ö. från de, som man med större och mindre
rätt antog, mindre odlingsbara trakterna i v., där
tillsvidare inga flera nybyggen skulle få anläggas. I
stadgan för afvittringen i lappmarkerna af 30 maj
1873 förordnades därefter, att lapparna för framtiden
egde att både sommar och vinter för bete åt sina renar
använda all skogsmark ofvan odlingsgränsen samt af de
nedom odlingsgränsen liggande delarna af lappmarkerna
de till lapparnas särskilda bruk upplåtna renbetes-
eller lappskattelanden äfvensom statens skogar. Å
andra marker blef det dem förbjudet att beta sina
renar under sommaren. Genom k. br. af 20 april 1841
hade redan förut bestämmelse utfärdals om uppmätning
och afsöndring af lapparnas skattefjällsområden
i Jämtlands län. Efter långvariga undersökningar
utfärdades 4 juni 1886 lag ang. de svenske lapparnas
rätt till renbete i Sverige och lag om renmärken,
hvilka sedan aflösts af lagar, utfärdade 1 juli
1898. Enligt nu gällande bestämmelser ha lapparna
fortfarande samma rätt till renbete, som tillerkänts
dem genom nyssnämnda afvittringsstadga. I de trakter
utom lappmarkerna och de jämtska renbetesfjällen, som
lapparna efter gammal sedvana besökt, få de likaledes
uppehålla sig med sina renar under tiden okt.–april.
I äldre tider hade de olika lappfamiljerna med
uteslutande af andra ensam nyttjanderätt till
hvar sitt af traditionella gränser inneslutet
"lappland". I de nordligaste lapptrakterna hade denna
ordning sedermera råkat i glömska, och genom 1886
års lag afskaffades den öfverallt och utbildades
de s. k. lappbyarna (se d. o.) till samfälligheter,
inom hvilkas gränser renbetet skulle vara gemensamt
för lappbyns alla delegare. I 1898 års lag har
möjlighet åter gifvits till laga fördelning af betet
inom lappbyn och återinförande af en ordning, som
säkerligen bort stärkas i st. f. afskaffas. Under
de första tiderna af nybyggesanläggningarna inom
lappmarkerna voro vidare lapparna liksom andra egare
af boskap ansvariga för den skada, som deras renar
gjorde å nybyggarnas slåttermarker m. m. liksom på
renbetet i andra lappars skatteland. Genom K. M:ts
befallningshafvandes kung. af 14 april 1796 och 13
okt. 1801 samt Kammarkollegii resol. 17 dec. 1802
bestämdes det så, att de fastboende finge själfva
stånda sin skada å bärgadt hö, om de icke hade det
förvaradt i lador eller kringgärdade stackar. Genom
senare förordningar bekräftades dessa stadganden och
utsträcktes äfven till Jämtlands läns lapptrakter samt
fastslogos ytterligare i k. bref 22 juni 1859. I nu
gällande lag stadgas bl. a., att under sommaren eller
hösten föröfvad skada å växande eller afskuren, men
ej bärgad gröda skall i trakter, där lapparna under
denna tid ega att vistas, ersättas af renegaren. Skada
å bärgadt, men ej i lada infördt hö, hvilken föröfvas
å tid, då lapparna ega med renar vistas i trakten,
behöfver icke ersättas af renegaren, såvida skadan
icke tillkommit med uppsåt eller genom vårdslöshet
vid renarnas bevakning. Öfrig höskada gäldas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
