- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1237-1238

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larisa. 7. Eolisk stad - Larissa. Se Larisa - Laristan - Larive, Jean Mauduit de - Larivey, Pierre - Larivière, Charles Philippe de

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sannolikt det öde, som öfvergick de flesta af de
blomstrande grekiska handelsstäderna på Mindre Asiens
västra kust, nämligen att trots tappert motstånd
eröfras och kufvas först af lydierna och därefter
af perserna. Efter Kresus’ nederlag vid Sardes
546 f. Kr. skulle hans egyptiska hjälptrupper,
som öfvergått till segraren, af denne fått sig
några grekiska städer vid kusten i närheten af Kyme,
bland dem L., anvisade till boningsplatser. Xenofon,
som berättar denna episod ("Kyroupaideia", VII, 1),
tillägger, att ännu på hans tid dessa städer beboddes
af ättlingarna af de ifrågavarande egypterna. Ännu
i början af 4:e årh. f. Kr. tyckes L., som då lydde
under perserkonungens spira, ha varit starkt befäst,
då det 399 f. Kr. med framgång uthärdade en belägring
af den spartanske fältherren Thibron, hvilken för
att tvinga staden till kapitulation försökte leda
bort invånarnas dricksvatten genom en underjordisk
kanal, en krigslist, som emellertid misslyckades
till följd af lariseernas vaksamhet. Thibron måste
uppge belägringen och aftåga med oförrättadt ärende
(Xenofon, "Hellenika", III, 1, 7). Några århundraden
senare, på Strabons tid, var L:s historia redan
afslutad. Det var då öde och öfvergifvet.

Den af svenska mecenater, och bland dem i första
rummet konung Oskar II, bekostade utgräfning
af det eoliska L:s nekropol och af en del af
dess borghöjd, som egde rum 1902, under ledning
af docenten L. Kjellberg i Uppsala och director
J. Boehlau i Kassel, har ledt till mycket intressanta
resultat, som spridt nytt ljus öfver den märkliga, men
hittills åtminstone i arkeologiskt hänseende ganska
ofullständigt kända grekisk-joniska kulturen under
7:e och 6:e årh. f. Kr. De ifrågavarande fynden äro i
hufvudsak dels arkitektur- och skulpturminnesmärken,
dels keramiska föremål. Till de viktigaste af de
först nämnda höra ett mycket väl bibehållet stort
kapitäl af hvitaktig kalksten af den ålderdomliga och
sällsynta eoliska typen med spår af den ursprungliga
färgläggningen på palmetten mellan voluterna och
en till den öfre afslutningen på en eolisk kolonn
likaledes hörande bladkrans af samma material och
af en synnerligen nobel formgifning. Kapitälet
torde för alla undersökningar rörande det eoliska
kapitälets ursprung och utveckling, ett problem af
synnerligen aktuell natur, vara af grundläggande
betydelse. Bildhuggarkonsten i förening med
målarkonsten och keramiken är representerad af
en stor mängd fragmenterade målade arkaiska
terrakottareliefer, hvilka som sima- eller
epistylfriser en gång tjänat till utsmyckning af
olika monumentala byggnader och, sedan dessa på ett
eller annat sätt förstörts, användts som fyllnad
vid ett terrasseringsarbete på L:s akropol. Dessa
arkitektoniska terrakottareliefer, som framställde
såväl mytologiska scener och bilder ur de eoliska
riddarnas lif som olika ornamentmotiv, visa på
ett slående sätt den nära frändskapen mellan den
eolisk-joniska och den äldre etruskiska konsten,
hvilken tydligen hämtat sina förebilder från den
förra. I samma terrassfyllning, som innehöll den stora
mängden af figurliga och ornamentala arkitektoniska
terrakottareliefer, kom äfven en fast oräknelig
massa vasfragment i dagen från samma arkaiska
konstperiod. Dessa keramiska fynd utgöra ett mycket
viktigt material för kännedomen om de ännu ganska
outforskade äldre joniska eller östgrekiska
vas- och dekorationsstilarnas karaktär, utveckling
och sammanhang. Äfven den monokroma svarta och
gråa s. k. lydiska keramiken med delvis plastisk
ornering är bland dessa fynd rikare och präktigare
företrädd än någonsin förr. En provisorisk berättelse
om utgräfningen i L. och dess vetenskapliga
resultat har af Kjellberg offentliggjorts i
"Språkvetenskapliga sällskapets förhandlingar"
1900–03 (i "Uppsala universitets årsskrift"). En
större, rikt illustrerad arkeologisk publikation
öfver fynden förberedas af Kjellberg och Boehlau.
7. L. K.

Larissa. Se Larisa.

Laristan, landskap i Persien, bildar den sydvästra,
vattenfattiga delen af prov. Fars med hufvudstaden Lar
(se d. o.).

Larive [-ri’v], Jean M a u d u i t de, fransk
skådespelare, f. 1747, d. 1827, debuterade 1770 på
Théåtre francais, där han fick öfvertaga Lekains
tragiska hufvudrol’er. Fördunklad af Talma, tog
L. afskcd 1788. Han författade bl. a. en rätt
förtjänstfull Cours cl e (léclamation (3 bd, 1804-10).

Larivey flarivä], Pierre, fransk dramatiker, af
italiensk släkt, kanik vid kyrkan S:t Étienne i
Troycs, i hvilken stod han troligen också var född
omkr. 1540, d. omkr. 1612. L. gjorde den franska
publiken bekant med åtskilliga italienska arbeten,
hvilka han enligt tidens sed snarare bearbetade
än ordagrant öfversatte. Sådana arbeten äro:
Les facétieuses nuils de Straparcle (1572), La
philosoplrie fabiileuse af Fi-renzuola och Doni
(1577), La philosnwhie et inslitu-tion morale af
A. Piccolomini (1580), Les divers cliscours af
L. Capelloni (1595), L’hiimanité de Jésns-Christ
af P. Arettno (1604) och Les veilles af B. Arnigio
(1608?). Viktigare är emellertid, att han äfven
öfversatte tolf italienska lustspel, af hvilka nio
finnas kvar. Sex af dessa trycktes 1579, nämligen
Le laquais, öfv. af "Ragazzo" af Lodovico Dolci, La
veuve, öfvcrsatt från Niccolo Buonppartes "Ve-dova",
Les esprits (en bearbetning af Lorenzino de Medicis
"Aridosia", Plautus’ "Auli^aria" och "Mostellaria"
samt Terentius’ "Adelphi"), Le nwrfoncl’1, öfv. från
Grazzinis "Gelozia", Les ja-loux, öfv. från Gubbianis
"Gelozi", Les escolliers, öfv. från Razzis "Cccca". De
tre återstående komedierna utkommo först 1611,
Constance, ffv. från Razzis "Gostansa", Le fidéle,
öfv. från Luigi Pas-qualigos "Fedele", och Les
trnmperies, öfv. af N, Secchis "Inganni". L:s lustspel
äro utrs^tande in-trigstycken, och trots de försök
han gjort att lokalisera dem, sakna de en verkligt
nationell karaktär. Hans betydelse ligger däri,
att hans arbeten utgöra en förbindelselänk mellan
femtonhundratalets högtstående italienska komedi och
d^n franska, som först under följande sekel når sin
fulländning. Så har Moliére med fördel begagnat sig af
"L^s esprits" (den förnämsta af hans komedier) för
sin komedi "L’avare", och "Reirnard har inspirerat
sig ur samma källa i "Le retour imprévu". L. skref
sina komedier på prosa, hvilket då var en nyhnt,
som blef af betydelse för den följande tiden. Hans
språk är lifli-gare, naturligare och eger mera verklig
komisk kraft än nåffOTi samtida lustsnelsförfattaros.
J- M.

Lariviére [-rivjarl, Charles Philippe de, fransk
målare, f. 1798 i Paris, d. 1876, lärjunge af Girodet
och Gros, vann romerska prisat 1P94 ^oh blef sedan
en af de officielle målare, som på beställning af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:13 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0653.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free