Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Roche, Karl von - La Rochefoucauld. 1. François de L. - La Rochefoucauld. 2. Louis Alexandre de L.-Larocheguyon - La Rochefoucauld. 4. Sosthènes, grefve de L., hertig de Bisaccia - La Rochejaquelein. 1. Henri du Verger, grefve de L. - La Rochejaquelein. 2. Louis du Verger, markis de L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1241
La Rochefoucauld-La Rochejaquelein
1242
upphöjdes 1873 i adligt stånd. Jfr Mautner, ;:Ivarl
L. E." (1873).
La Rochefoucauld [rå J f oka], en vidt utgrenad
iransk adelssläkt från Poitou med gamla anor. .-
1. F r a n 90 i s d e L., hertig,
skriftställare, f. 1613? d. 1680, bar i yngre ar
till sin faders död
titeln prins af M a r-s i 11 a c. Han intrigerade
med drottning Anna och hertiginnan af Chevreuse
mot kardinal Richelieu och lefdc några år förvisad
från hofvet, dit han 1642 fick återvända. Genom sitt
kärleksförhållande till den ränkfulla hertiginnan de
Longueville indrogs han därefter i Frondens uppror,
hvarunder han allvarsamt sårades i striden vid
Porte S:t Antoine (1652). Senare vann han Ludvig
XIV:s ynnest och var en tid ståthållare i Poitou. På
äldre dagar var L. intim vän med m:me de Sevigné,
m:me de La Fayette (se denna) m. fl. tongifvande
kvinnor, och hans hus blef en af de förnämsta
samlingsplatserna för det blomstrande litterära
sällskaps-lifvet i Frankrike. I hans till franska
litteraturens mästerverk räknade Mémoires sur la
régcnce d’Anne d’Aulriche (1662) och Reflexions
ou sentences et maximes morales (1665) framträda
med omedelbar åskådlighet tidehvarfvets och hans
egna utmärkande karaktärsdrag, det förfinade
ränksmideriet och den belefvade lättfärdigheten. I
det senare arbetet, vanligen kalladt "Maximes",
af hvilket han själf .utgaf fem olika upplagor,
kommer han med sina iakttagelser oupphörligt till
den slutsats, att egoismen är grunden för allt
mänskligt handlande. Hans Oeuvres compléles hafva
utgifvits flcrfaldiga gånger, bl. a. af Gilbert och
Gourdault i serien "Grands écrivains de la France"
(3 bd, 1868-81). Jfr biografier af Bourdeau (1895)
och Hénion (1896). -
2. Louis Alexandre de L.-Larochc-s;uyon,
hertig, f. 1743, blef 1782 medlem
af franska vetenskapsakademien och var vid
revolutionens utbrott 1789 ett af adelns ombud i
états gé-néraux. Han slöt sig till tredje ståndet,
men ogillade de mest framträdande radikala
omstörtnings-sträfvandena. 1792 lämnade han Paris,
men fängslades och dog i Gisors 14 sept. s. å. till
följd af en skada, som vållats honom, då pöbcln
öfvcrföll hans vagn med stenkastning. - 3. F r a n
c o i s A l e x-andre Frédéric de L. -Liancourt,
hertig, den föregåendes kusin, f. 1747, d.
1827, i yngre år militär, upprättade å sitt
gods Liancourt vid Clermont-en-Beauvaisis en
mönsterfarm och en slöjdskola, valdes 1789 till
medlem af états généraux och var senare president i
konstituerande nationalförsamlingen. Han tillhörde
Feuillantklubben, flydde efter händelserna 10 aug.
1792 till England, gjorde därifrån bl. a.
en resa till Nord-Amerika, återvände 1799 till
Frankrike och blef 1814 pär. Han utöfvado
en mångsidig verksamhet för filantropiska
och nationalekonomiska idéer samt nitälskade
särskildt för ko-koppympningens, växelundervisningens
och sparkassors införande äfvensom för
afskaffande af slafhandcln och af lotterier. 1821 blef
han medlem af franska vetenskapsakademien. Hau skref
Voyage dans les filals-unis d’Amérique fait en 17 y
ö-97 (5 bd, 1800) m. m. En af hans söner, Frédéric G
a é t a n, markis de L. (f. 1779, d. 1663), utgaf 1825
hans Oeuvres compléles och be-skrcf 1827 hans lif. Jfr
Drcyfus, "Un philantrope d’autrei’ois" (1903). -
4. Sosthénes, grefve de L., hertig de B i s a c c i a,
f. 1825, d. 1908, den föregåendes yngre sonson, deltog
1871-98 som klcrikal legitimistisk deputerad i det
politiska lifvet, var 1873-74 Frankrikes ambassadör
i London samt väckte i juni 1874 utan framgång ett
förslag om monarkiens återställande. 1887 ärfde
L. efter sin barnlöse broder äfven titeln hertig de
D o u d e a u-v i 11 e.
La Rochejaquelein [råjjaklä7], fransk adlig släkt
från Poitou. - 1. Henri du Verger, grefve de L.,
anförare i Vendéckriget, f. 1772, officer vid
konungens konstitutionella garde 1791, slöt sig 1793
till den antirepublikanska resningen i Vendée och
visade många prof på lysande tapperhet. Den 19 okt.,
två dagar efter vcndéernas nederlag vid Cholet,
vardt han, trots sin ungdom, utsedd till deras
öfverbefälhafvare. Med den på högra Loire-stranden
åter ordnade hufvudarmén segrade han 26-27 okt. öfver
konventets trupper vid Laval, förmåddes därefter
genom utsikten till förening med väntade engelska
landstigningstrupper att tåga åt nordväst ända till
kusten, men misslyckades i ett anfall på Granville
14 nov. och vände om. Under återmarschen vann han
flere smärre drabbningar, hejdades vid Ångers (4-5
dec.) och led 12 dec. ett fullständigt nederlag vid
Le Mans. Han leddo därefter i början af år 1794 det
lilla kriget i trakten af Cholet, men nedsköts s. å. i
närheten af Xouaillé af en republikansk soldat, i det
ögonblick denne skulle gifva sig fången. - 2. Louis du
Verger, markis de L., den föregåendes broder, f. 1777,
emigrerade efter revolutionens utbrott med sin fader,
återkom 1801 till Frankrike, var en af de förste,
som erkände bourbonerna, 1814, och utnämndes samma
år till maré-chal de camp. Under de "hundra dagarna"
sökte han anordna en rojalistisk resning i Yendée
och landsteg med engelsk hjälp vid S:t G ilks, m
en. stupade under en träffning 4 juni 1815. I sitt
äktenskap med Marie Louise Victoire de Don-n i ss an
(f. 1772, d. 1857), hvilken förut varit gift med en
af rojalisternas anförare i Vendéekriget, markis de
Lcscure, och som i sina Mémoires (1815: äfven i senare
tid utgifna) skildrat sitt deltagande i detta krigs
faror, egde han två söner. Den äldre, Henri Auguste
George du Verger, markis de L., f. 1805, d. 1867,
deltog 1830 i oro-lighcterna i Vendée samt var en
af ledarna för den demokratiska legitimistgruppen
under Ludvig Filip och under republiken af år 1848,
men blef efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
