- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1267-1268

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larvmördare - Larvätare - Larvödare - Laryngala ljud - Laryngektomi - Laryngism - Laryngit

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1267

Larvätare-Laryngit

1268

den nästan fyrkantiga omkretsen af täckvingarna,
som äro ansenligt bredare än mellankroppen (skelett
af en larvödare meddelas i art. Insekter, fig. l,
sp. 709). Hithörande arter vistas jämte sina larver
i träd, där de klättra förträffligt, i samband med
hvilket lefnadssätt de bibehållit i väl u+veckladt
skick de eljest inom familjen ofta förkrympta
flygvingarna. De lefva af fjärillarver och kunna
därför vid massförökning af för skogen skadliga
fjärilar göra stor nytta. I Sverige ha träffats
4 arter, af hvilka blott en, den 15-18 mm. långa,
kopparbruna C.

Larvmördaren Calosoma inquisitor, förekommer
så sycophanta. långt norr ut som i Uppland.

Störst bland våra arter är den ända till 30 mm. långa
C. sycophanta (se fig.), som är metallglänsande
svartblå, med vackert guldgröna täckvingar,
ofta på sidorna skiftande i kop-parrödt. Den
har ej träffats norr om Västergötland.
G- A-z. Larvätare, zool., Crotophaga (af
grek. krofton, fästing, "flått", och fagéi’n, äta),
ett till fam. gökar (Cuculidce), ordn. Cuculiformes
hörande släkte, hvilket har näbben kortare än
hufvudet, starkt sammantryckt och försedd med skarp
rygg, korta vingar, lång stjärt och tämligen höga
ben. Dithörande arter lefva af insekter, larver,
maskar, frön och frukter, hålla sig ofta i flock
och förfölja nötkreaturen för att bortplocka på dem
lefvande parasiter. Flera honor bygga sig ett stort
gemensamt näste. Den mest kända arten är svarta a n
i n (C. ani), som blir 35 cm. lång, är svart till
färgen, med blåskimrande vingar och stjärt, samt
förekommer fr. o. m. södra delen af Nord-Amerika,
på Antillerna och större delen af Syd-Amerika. Fågeln
kan röra sig med tämligen stor lätthet på marken och
äfven klänga i träden. C. E. S.* Larvödare, zool. Se
Larvmördare. Laryngäla ljud, numera ofta och bättre
kallade Glottala ljud 1. Eöstbandsljud, språkv.,
sådana ljud, vid hvilkas frambringande ljudspringans
(lat. glottis) i struphufvudet (grek. la’rynx]
verksamhet är det för artikulationen väsentliga
och karakteristiska. Af laryngala ljud uppträda
eg. endast två som oftare förekommande språkljud. Det
ena är en explosiva (se Explosiva ljud), nämligen
det knäppande ljud, som uppstår, då luften med en
lindrig stöt utsläppes genom den förut tillslutna
ljudspringan i struphufvudet. Detta är hebreiskans
aleph, tyskans fester vokalansatz, som utan särskildt
tecken användes före hvarje ett ord begynnande vokal,
och danskarnas stödtone; förstärkt höres detta ljud
vid stånkande. Det andra är en frikativa (se F r
i k a t i v a ljud), nämligen det svaga hväsljud,
som uppstår vid utandnings-strömmens gnidning mot
kanterna af den öppna, men tämligen sammandragna
ljudspringan. Detta är hvad som allmänt betecknas med
h, hvilket emellertid kan ha en ganska olika timbre
alltefter munhålans olika form vid luftströmmens
passerande, hvadan alltså t. ex. h i kombinationerna
aha, ehe, ihi, oho, uhu o. s. v. betecknar ljud,
som äro för örat ganska tydligt skilda. - Till de
laryngala ljuden ha förr ofta räknats de f a u k a l a
(äfven, men sämre, kallade faryngala) ljud (se F a u-

kala). - Jfr Noreen, "Vårt
språk", I, 370 ff., 378, 384.
Ad. N-n.

Laryngektomi (af grek. la’rynx, struphufvud, och
ektomi, bortskärande), med., operation, genom hvilken
ett på grund af svulstbildning eller på annat sätt
förstördt struphufvud aflägsnas. J-
Å.

Laryngi’sm (af grek. la’rynx, struphufvud)
1. Laryngitis stridulus, med., krami i glottis eller
stämbanden i struphufvudet hos späda barn (intill
andra lefnadsåret). Jfr Laryngospasm.

Laryngit (lat. laryngitis-, af grek. la’rynx,
struphufvud), med., inflammation i struphufvudet. Den
vanligaste inflammationen i struphufvudet är den
enkla katarrala, den s. k. strupkatarren Denna
är i de flesta fall en s. k. infektionssjukdom,
ehuru dess virus ingalunda är specifikt, utan kan
utgöras af alla de mikroorganismer, hvilkas första
angreppspunkt på den mänskliga organismen utgöres
af de s. k. öfre luftvägarna. Vid en del af de
väl kända infektionerna, såsom epidemisk influensa
och mässling, blir sålunda struphufvudet, i likhet
med näsan och svalget angripet redan vid sjukdomens
början. Förutom infektioner kunna äfven retande (för
slemhinnornas epitel toxiska) gaser, såsom klor, jod,
brom, ammoniak, flyktiga syror och syreanhydrider
samt rökfylld luft, orsaka en laryngit. Slutligen
kunna ock överansträngningar af stämman framkalla
retningstillstånd i strupen. Hos späda barn uppträder
den akuta sjukdomsformen lätt som en ansvällning i
strupen under stämbanden, hvarigenom den för andningen
nödvändiga springan emellan dessa blir förträngd,
och oroande symtom af kväfning framkallas. Detta
tillstånd, p s e u d o-k r u p p, bör ej förväxlas med
verklig, difteritisk krupp (se d. o.), vid hvilken
difterimembraner (se Difteri) förtränga öppningen
mellan stämbanden. Kronisk laryngit kan ofta uppträda
som en följd af en vanskött eller ofta upprepad
akut katarr, men den framkallas ock därigenom,
att strupen ofta utsattes för de redan nämnda
gasformiga ämnena eller genom öfveransträngning af
stämbanden. Detta senare förklarar, hvarför sångare,
aktörer, predikanter, lärare m. fl. speciellt hotas
af denna sjukdom. De sjukliga förändringarna inom
struphufvudet vid laryngiten äro olikartade. Vid
den enkla akuta katarren inskränka sig dessa
vanligen till en diffus rodnad (blodinjektion)
i strupens slemhinna, spec. öfver stämbanden,
hvartill vid häftiga sjukdomsformer äfven kunna
komma smärre, i stämbanden liksom insprängda,
fibrinösa utgjutningar. Den kroniska katarren åter
är mindre karakteriserad genom någon missfärgning
af strupens slemhinna än genom förtjockningar i
vissa delar eller allmän för-tunning (atrofi) af
densamma. Dessutom förekommer ofta partiell förlamning
(pares) af strupens (stämbandens) muskulatur. De
vanligaste tecknen till strupkatarr äro sveda och
stickningar i strupen med retning till hosta, heshet
och slembildning. Ofta, särskildt vid början af den
akuta katarren eller vid de mycket kroniska formerna
af sjukdomen, är slem-afsöndringen mycket sparsam,
och endast torrhosta förekommer. Hvad behandlingen
angår, bör först och främst det sjuka organet hvila
och den sjuke ej använda stämman. Genom narkotiska
medel (morfin, opium etc.) söker man minska den
plågsamma retningen i strupen och hostan; genom
lokalt applicerade, s. k. adstringerande medel (lapis
o. d.) kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:30:51 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free