Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. 1. Republikens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nådde sin höjdpunkt. - Q. Ennius (239-169), från
Rudiæ i Kalabrien, är mest berömd för sitt på
hexameter affattade nationalepos "Annales", som
behandlade Roms historia, men han bearbetade äfven
många andra områden, drama, naturfilosofi o. a.,
samt utgaf "saturæ", dikter af växlande innehåll och
form. Genom Ennius vann det grekiska inflytandet
fullständig seger inom romerska litteraturen,
för hvilken han i öfrigt genom sin mångsidighet och
språktalang blef af ofantlig betydelse. - Satiren fick
sin för all framtid bestämda karaktär genom riddaren
C. Lucilius (180-102), från den latinska kolonien
Suessa. Med humor och bitande kvickhet i förening med
varm känsla för forntida romersk dygd och storhet
kritiserade han samtidens lif i dess mångskiftande
former. Förebilder härtill funnos bl. a. i den
hellenistiska cynisk-stoiska populärfilosofien, men
Lucilius tillkommer äran att ha skapat den litterära
genre, där romarna kände sig mest själfständiga. Som
versmått använde han hufvudsakligen hexametern,
sedermera bibehållen af hans efterföljare. - b. Prosan
kom till utveckling efter poesiens uppblomstring
och språkets därmed sammanhängande utbildning
för litterära ändamål. Den hade en utprägladt
nationell och politisk läggning, men var på samma
gång tydligt påverkad af hellenistiska mönster. Det
var hufvudsakligen historiens och vältalighetens
område, som bearbetades; författarna voro vanligen
politiskt framstående personligheter Något senare
väcktes intresset för filologi och rättsvetenskap. -
De äldre romerske historieskrifvarna, annalisterna
(så benämnda, emedan de ordnade händelserna efter
löpande år, lat. annus), tecknade Roms historia
på grekiska språket, då de närmast vände sig till
bildade grekiska läsare. Mest betydande var Q. Fabius
Pictor (under 2:a puniska kriget). Den
egentlige grundläggaren af latinsk prosa var
M. Porcius Cato (234- 149), en mångsidigt
förfaren man med gammalromersk läggning och energisk
motståndare till den framträngande hellenismen. I
sitt hufvudarbcte "Origines" (af origo, "ursprung",
sål. "den romerska statens uppkomst och historiska
utveckling") behandlade han Roms och de italiska
samhällenas historia, ordnad efter innehållet i
afdelningar (sju "böcker"). Dessutom utgaf han tal,
praktiska anvisningar på olika områden m. m. samt
"De agri cultura" ("om landtbruket"), det äldsta
bevarade prosaverk på latin. Senare genomgick
historieskrifningen en betydande utveckling: den
latinska annalistiken, representerad af bl. a.
L. Calpurnius Piso Frugi (konsul 133), aflöstes
af den historiska monografien, L. Coelius
Antipaters framställning af 2:a puniska kriget,
och den pragmatiska behandlingen af samtidens
historia af Sempronius Asellio samt memoarer,
commentarii, af M. Æmilius Scaurus (omkr. 100).
- För vältaligheten voro de politiska förhållandena
synnerligen gynnsamma. Berömda talare voro Scipio
d. y., hans vän C. Lælius, framför allt den
eldige C. Gracchus, som utgaf sina tal som politiska
broschyrer, utan att ge dem den öfverarbetning, som
med tanke på litterärt fortbestånd sedermera blef
vanlig, M. Antonius, L. Licinius Crassus o. a.
- Genom Krates från Mallos blefvo romarna på 160-talet
bekanta med den pergamenska filologien i dess båda
former, den
grammatiska och den litteraturhistoriska. Den förste
romerske filologen var Ciceros lärare L. Ælius
Stilo, som tillämpade den grekiska språkvetenskapens
metoder på latinet vid tolkningen af språkets äldsta
urkunder. - Mot slutet af 2:a årh. skref M. Iunius
Brutus "De iure civili", den första latinska skrift
i dialogform; Q. Mucius Scævola (konsul 95)
utgaf den första systematiska framställning af den
romerska rätten.
Under den arkaiska perioden hade således på
jämförelsevis kort tid en omfattande litteratur
uppblomstrat. Emellertid ha endast Plautus’ och
Terentius’ lustspel samt Catos arbete om landtbruket
bevarats till vår tid, af det öfriga äro blott
fragment i behåll. Viktigast bland det, som gått
förloradt, torde vara Catos "Origines" och Lucilius’
"saturæ".
B. Tiden omkr. 88-omkr. 30 f. Kr., Sullas och Cæsars
tidehvarf, den klassiska prosans period. Ur den
förut påbörjade föreningen af främmande och inhemska
element framgick numera en organisk enhet, den
romersk-grekiska kulturen. Denna kultur liksom dess
mest påtagliga uttryck, den romerska litteraturen,
tillhörde emellertid hufvudsakligen de bildade
samhällsklasserna. Särskildt liflig var alltfort
beröringen med hellenismens kulturströmningar; ett
grekisk-latinskt bibliotek fanns i hvarje bildadt
hem. Under sådana förhållanden uppblomstrade
bokhandels- och förlagsverksamheten, bland hvars
representanter T. Pomponius Atticus, Ciceros
förtrogne vän, intog en framskjuten plats. -
a. Poesien träder under denna period tillbaka
i jämförelse med prosan. Den diktart, som under
den arkaiska perioden visat sådan lifskraft, den
dramatiska, började afstanna. Tragedier skrefvos
visserligen, dock mera som studier af förnäma
dilettanter, Q. Tullius Cicero o. a., än beräknade
för scenen, där man nöjde sig med att uppföra äldre
stycken med större ståt och prakt och med anlitande
af berömda skådespelare, Æsopus, Roscius m. fl. Vida
större lifskraft hade lustspelet, dock ej i sina äldre
former, fabula palliata och togata, utan som atellan,
fabula Atellana, hvarmcd betecknas den oskiska
farsen med stående karrikerade karaktärstyper,
som numera i latinsk dräkt blef föremål för
litterär behandling och uppfördes som slutstycke
(exodium) efter tragedierna; huvudrepresentanter
voro Pomponius och Novius. Något senare
aflöstes atellanen af mimus, som härstammade
från det grekiska Syd-Italien; den var en lösligt
hopkommen, till stor del på improvisation hvilande
karaktärsbild ur hvardagslifvet, framställd med grof
realism under liflig mimik; skådespelarna uppträdde
utan masker, och de kvinnliga rollerna utfördes af
skådespelerskor. I litteraturen representeras mimen af
riddaren D. Laberius och hans samtida P. Syrus,
under hvars namn en samling sentenser bevarats
till vår tid. - Sin säregna prägel får denna period
genom den s. k. moderna (ungromerska) skolan. Dess
medlemmar, ofta benämnda poetæ nori, sammanhållna
genom vänskapens, delvis ock härkomstens band -
flera härstammade från Italien n. om Po - bildade ett
oppositionsparti dels i politiskt hänseende, i det de
som ifriga republikaner häftig angrepo Pompejus och
Cæsar med deras anhängare, dels och framför allt i
litterärt afseende: inom vältaligheten förkastade
de den yppiga asiatiska stilen, representerad af
Hortensius o. a., och uppställde attikema,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
