- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1331-1332

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. II. Latinska medeltidslitteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skriftställarverksamhet idkades emellertid på
flera håll. Så i det spansk-västgotiska riket, där
Isidorus af Sevilla (d. 636) förmedlade
klassisk och kyrklig lärdom åt folket. I Frankrike
förekom historieskrifning, såsom Gregorius’
af Tours
(d. 594) "Historia francorum" och den
senare, under Fredegars namn kända "Historia
francorum". Redan på 500-talet hade till lycka
för det litterära lifvet benediktinorden börjat
afskrifva äldre arbeten, särskildt i klostret Monte
Cassino i Italien, liksom i de efteråt inrättade
i Luxeuil, Bobbio och S:t Gallen. På Irland hade
bland andra missionärer Columba d. y. (d. 615)
verkat för kristendomens utbredande, och där samt i
Britannien uppspirade, gynnadt af missionsarbetet,
ett visst bildningssträfvande, bland hvars främjare
må nämnas Aldhelm af Malmesbury (d. 709),
bekant som både skald och prosaförfattare, samt
munken Beda Venerabilis (d. 735), polyhistor
och historisk skriftställare. Från Irland och
Britannien utgingo verksamma missionärer. En sådan
var Winfrid l. Bonifatius (d. 755), som blef
Tysklands apostel och där inrättade kloster. Från
samma håll kommo män, hvilka i hög grad främjade
odlingens sak, såsom i det karolingiska riket (den
"karolingiska renässansen"). Karl den store (d. 814)
ifrade själf för kultur och litterärt lif, och vid
sitt hof stiftade han en skola, hvarjämte dylika
uppstodo, väl i följd af kejsarens inflytande, på
flera ställen, i Tours, Fulda, Korvey m. fl. st.,
där gamla arbeten flitigt afskrefvos. Studierna höllo
sig dock inom en trängre krets, och företrädesvis
var det de andlige, som egnade sig åt kunskapers
förvärfvande och spridande. Bland mera betydande namn
förtjäna att ihågkommas främst Alkuin (d. 804),
af angelsaxisk härkomst och en tid ledare af skolan
i York; vidare Einhard (d. 840), historieskrifvare,
liksom den förre vän till Karl; äfven Paulus Diaconus
l. Warnfrid (d. på 790-talet), historisk
författare och skald, samt liturgikern Amalar
(d. omkr. 850). Redan tidigt hade i Metz biskop
Krodegang (d. 766) grundlagt en stiftsskola,
som blef mönster för andra sådana. Tiderna efter
Karls död blefvo mindre gynnsamma. Under svaga
härskare och orofyllda förhållanden trängdes
kulturen i det småningom sönderfallande riket
tillbaka af inbrytande barbari. Dock bibehöllo
sig studier och bildningsintressen, om ock mera
ensidigt, i åtskilliga stifts- och klosterskolor, där
afskrifter samlades och särskildt kyrkliga författare
lästes. I Tyskand verkade Rabanus Maurus i
Fulda (d. 856) för ordnad undervisning, författade
vägledande skrifter och utbildade lärjungar, bland
hvilka den förnämste var Walafrid Strabo,
bibeltolkare och skald. Märklig var ock Hinkmar
(d. 882), en tid i Aachen, sedan ärkebiskop i Reims,
statsman samt författare i teologi och politik. Senare
visade sig Bruno (d. 965), ärkebiskop i Köln, och
den mångsidigt lärde Gerbert (påfve under namnet
Sylvester II, d. 1003) verksamma för bildning och
skolundervisning. I England främjades studierna
kraftigt af Alfred den store (d. 901). Själf
kunskapsrik och äfven skriftställare (särskildt
öfversättare), gynnade han på allt sätt kulturen,
återuppbyggde under våldsåren förstörda kloster och
inrättade skolor. Som allmänt omdöme om litteraturen
till senare delen af 1000-talet
kan man uttala,
dels att den mest utgick

från och riktade sig till det andliga ståndet, dels
ock att den i det hela höll sig och verkade inom det
ena eller andra rikets gränser. I produktionen hade
det religiösa elementet gifvetvis öfverhanden. Den
riktade sig i väsentlig mån på framställning
af och polemik om dogmer samt på kyrkorätt,
predikningar och uppbyggelseskrifter, såsom vitæ,
passiones, miracula, visiones etc. Vidare förekommo
krönikeskrifning- t. ex. af biskop Thietmar
i Merseburg (d. 1019) – och biografi
t. ex. Einhards "Vita Caroli Magni" och den för
Norden viktiga "Vita Ansgarii" af ärkebiskop
Rimbert (d. 888) – samt epistolografi (Albarus
från Cordoba och Lupus af Ferrières på 800-talet
samt Gerbert på 900-talet). En särställning intog
den nu begynnande skolastiken, såsom hvars främste
målsman kan räknas Erigena (d. omkr. 880),
hvilken sökte häfda tankefriheten och bland
annat i skriften "De divisione naturæ" tolkade
bibeln allegoriskt. Prosan företedde under den
nu ifrågavarande tiden en viss svaghet i språk och
stil, medan å andra sidan, särskildt i lagtexter och
predikningar, man kan skönja ett bestämdt sträfvande
efter satsafrundning och rytmisk kadens. Poesien var
en svag efterbildning af den klassiska, och dikterna
framträda ofta som skolöfningar utan själfständigt
innehåll. Tillfällighetsdikter förekommo ej sällan,
såsom vid karolingiska hofven, och versifierade
inskrifter (tituli) anbragtes i kyrkorna och
användes ofta. Allegoriska och moraliska, äfven
satiriska kväden författades ock, i anslutning till
antika mönster; så af Milo från S:t Amand (d. 871)
"Carmen de sobrietate" och senare (omkr. 1046)
"Sermones" af Amarcius. Rätt vanliga voro ett slags
episka dikter, ofta till firande af hjältar eller
stormän. Så af Angilbert om Karl den store,
af E. Nigellus om Ludvig den fromme, af
Ekkehart I (d. 973) om Walther af Akvitanien,
af nunnan Roswitha (omkr. 968) om Otto I (hvaremot
de henne tillskrifna dramerna synas höra till en
senare tid) och af Widukind (omkr. 967) i
"Res gestæ Saxonicæ". Särskildt började nu kyrklig
hymndiktning (se Hymn och Hymnolog) att
idkas. Flera redan nämnda skriftställare gjorde sig
ock kända som hymnförfattare; så ock Beda i England,
hvarest särskildt hymner diktades i anslutning till
den där tidigt införda gregorianska kyrkosången;
på Irland och i Skottland var hymndiktning starkt
i bruk (i Dublin liber hymnorum). I Spanien hade
man de s. k. Mozarabiska hymnerna (utg. i Dreves’
"Analecta hymnica"). Under Karl den store framträdde
Alkuin, Paulus Diaconus (hymn på Joh. döparens dag:
"Ut queant laxis" etc.); biskop Teodulf af Orléans
("Gloria, laus et honor" etc.) och Paulinus af
Aquileja
(d. 804). Vidare utmärkte sig Rabanus Maurus
och V. Strabo (se ofvan) samt Gottschalk ("O Deus,
miseri miserere"), Florus af Lyon, Lupus af Ferrières
m. fl. Mest verkade man i S:t Gallens kloster,
där Romanus från Italien skall under Karl den
stores tid ha varit lärare i kyrkosång (särskildt
antifonier), och efter honom Iso och skotten
Marcellus. Den förnämste var dock Notker Balbulus
(d. 912), hvilken blef skapare af de s. k. sekvenserna
(se d. o.); äfven Ratpert (d. 890) och Tuotilo
(d. omkr. 915) tillhörde S:t Gallens skola; den senare
utbildade de s. k. troperna (former för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:52:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbo/0702.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free