Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. II. Latinska medeltidslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
doxologien). I S:t Amand i Frankrike
uppträdde Hucbald (d. omkr. 930) och i Clugny Odo
(d. 942). Senare märkes (i klostret i Reichenau)
Hermannus Contractus (d. 1054), förf. till antifonien
"Alma redemtoris mater"; Fulbert af Chartres och
konung Robert af Frankrike tillhöra ock förra hälften
af 1000-talet.
Det varade en god tid, innan förhållandena stadgade
sig efter det karolingiska väldets upplösning. Det
nu sig utbildande läns- och feodalväsendet var
icke gynnsamt för den lärda bildningen, och om
äfven i Tyskland under de sachsiske härskarna en
viss lifaktighet spordes i kulturellt hänseende,
voro i allmänhet tiderna mörka, särskildt i England
under angelsaxernas svaghetstid och nordmännens
härjningar. Likaså omedelbart efter den normandiska
eröfringen (1066), hvilken dock senare medförde
andligt inflytande från Frankrike. Den arabiska
kulturen åter verkade uppryckande i Spanien, hvars
skolor besöktes af bildningssökande västerlänningar,
och i Italien, där arabernas medicinska läror
tillgodogjordes i och genom latinska bearbetningar. I
sistnämnda land började nu ock den romerska
rättsvetenskapen studeras, och fakultetsskolor
uppstodo för att sedermera öfvergå till universitet,
särskildt i Salerno och Bologna. Af stor betydelse
blef det längre fram konstituerade universitetet i
Paris, hvarest redan förut i skolor under omtyckta
lärare studier idkats i afsevärd omfattning, och
efter hand inrättades allt flera högskolor. Samtidigt
utöfvade korstågen sitt inflytande, i det de dels
gjorde Österlandet och dess kultur mera kända i
Europa, dels ock mellan det senares folk och riken
åstadkommo förbindelser, som verkade äfven kulturellt
och litterärt, så att partikularismen gaf vika för
mera universella tendenser. Ett annat betecknande drag
är, att den kyrkliga karaktären småningom lämnade
rum för lekmannaåskådningssätt och skriftställen -
en företeelse, hvarigenom å andra sidan latinets
herravälde måste, om ock långsamt, försvagas och ge
plats åt nationell litteratur. Ännu och länge var dock
helt naturligt det latinska språket ett nödvändigt
litterärt förbindelsemedel. Det härskade också i de
stadsskolor, som under 1100-och 1200-talen i allt
större antal uppstodo som frukter af städernas och
deras borgares sträfvanden att komma i besittning
af en, om ej verkligt real, dock mindre ensidig
bildning. Från dessa skolor, hvilkas organisation var
så att säga handtverksmässig, utgingo de scholares
vagantes, som drogo omkring i länderna och meddelade
undervisning, oftast följda af talrika lärjungar eller
ämnessvenner. Lärare i stadsskolorna erhöllos från
olika håll, och ingalunda alltid af bästa slag. Många
hämtades dock från de i början af 1200-talet bildade
dominikan- och franciskanmunkordnarna. I det hela
voro förvisso dessa icke just till fromma för en
mera allsidig eller litterär verksamhet, enär de
gärna höllo sig inom det andlig-skolastiska området,
men deras undervisning stod jämförelsevis lätt till
buds, och de hade åtminstone försökt att ge ett slags
pedagogisk form åt sina läroböcker (doctrinale).
Under tiden från senare hälften af 1000-talet fick
skolastiken allt större betydelse och trädde i
närmaste förbindelse - vänlig eller fientlig - med
teologien. Särskildt kända äro Anselm af Canterbury
(d. 1109), Vilhelm af Champeaux, Abailard (d. 1142),
Petrus Lombardus (d.
1164), Alanus (äfven känd som skald) och mystikern
Hugo af S:t Victor (d. 1151). Men den hade att
genomgå olika skeden med växlande uppfattning. Under
storhetstiden (på 1200- och en del af 1300-talet)
slöt den sin filosofi till trosläran (så Albertus
Magnus, d. 1280, och Tomas från Aquino, d. 1274),
hvarefter särskildt Joh. Duns Scotus (d. 1308)
förberedde upplösningen. Själfständig var Johan
från Salisbury (d. sannolikt 1180), som studerat
under Abailard och var känd som biograf och god
latinare. För djup lärdom och äfven statsmannainsikter
var bekant Ægidius a Columuis l. Romanus
(d. 1316). Hymndiktningen uppblomstrade ock allt mera
under perioden. Den latinska litteraturen under denna
omfattar ett betydande antal skrifter i olika ämnen,
och språket är i stort sedt öfverlägset den förra
tidens, särskildt genom lättare tillgodogörande af
antikens framställningssätt. Bland mängden af skrifter
må här framhållas endast några mera typiska. Sådana
äro på det teologiska området arbeten af Abailard och
hans lärjungar, af Anselm, af Tomas från Aquino och
Hugo af S:t Victor samt af Bernhard af Clairvaux
(d. 1153) m. fl. Vidare må omförmälas den samling
af legender, som utgafs af dominikanmunken Jacobus
de Voragine (på 1200-talet), "Legenda aurea". En
annan samling från den tiden är Cæsarius’
från Heisterbach "Dialogus miraculorum
et visionum", antagligen, likasom andra dylika,
beräknad på att lämna exempel till predikningar
och tjäna till uppbyggelse; moraliserande och
religiöst mystisk är samlingen Gesta romanorum
(se d. o.) från 1200-1300-talet. "Disciplina
clericalis" af Petrus Alphonsus (f. 1062)
var afsedd för prästerna. Lucidarius (se
d. o.) hade till upphofsman Honorius från Autun (på
1100-talet). De anekdotböcker, som tillskrifvits
Walter Mapes (d. omkr. 1209) och Gervasius af
Tilbury (d. omkr. 1235), voro ämnade att underhålla
och roa. Den förre ansågs länge ha författat "Mihi
est propositum in taberna mori", men den hör till
Archipoëta (se d. o.). Historieskrifningen
bestod i krönikartade framställningar af mera lokal
betydelse och i arbeten efter klassiskt mönster. Vi
erinra här om den för norden viktiga Adam af Bremen
(omkr. 1070), Otto af Freising (d. 1158) och Frutolf
von Bamberg samt om dansken Saxo Grammaticus och
Helmold på 1100-talet ("Chronica slavorum") jämte
J. Victoriensis (d. 1347). Äfven brefskrifning
idkades flitigt, och i Italien lärdes en s. k. ars
dictaminis (stillära) i och genom handböcker. Ett
encyklopediskt arbete var "Speculum maius" af Vincent
de Beauvais (d. omkr. 1264), hvilket bl. a. innehöll
kompilationer och utdrag från latinska författare. I
poesien märkes hjältedikten "Alexandreis" (1171-78)
af Walther de Châtillon; vidare "Ligurinus" (om
Fredrik I) af Gunther från Pairis. I elegiskt
versmått försökte sig, med Ovidius som förebild,
skaldeskolorna i Orleans och Tours (på 1000- och
1100-talen), bland hvilkas representanter Hildebert
från Lavardin (d. 1134) och Mathieu de Vendôme
må namngifvas. Lyriken framträder särskildt
i Carmina burana (se d. o,); en representant för
"vaganternas" diktning var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
