Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. II. Latinska medeltidslitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ofvan nämnda Archipoëta. Bland de många och till
stor del förträfflige hymndiktarna under perioden
nämna vi först Gregorius VII:s vän Petrus
Damiani (d. 1072; "Ad perennis vitæ fontem");
Anselm af Canterbury; Alfanus, ärkebiskop
i Salerno (d. 1085); vidare den nyss omtalade
Hildebert samt Abailard (samlingen "Hymnarius"
för klostret Paraklet); den högst framstående
Bernhard af Clairvaux (rytmiska hälsningar till
frälsarens lemmar), Adam af S:t Victor (slutet af
1100-talet), "den kyrkliga diktningens Schiller" ;
Tomas af Celano (d. omkr. 1250), förf. af "Dies
iræ" (se d. o.); Bonaventura (d. 1274),
Jungfru Marias sångare; Jacobus de Benedictis
(d. 1306), förf. till "Stabat mater" (se d. o.),
samt Albcrtus Magnus ("Ave præclara maris stella")
och Tomas från Aquino ("Lauda, Sion, Salvatorem");
längre fram i tiden Konrad af Heimburg (d. 1360),
Æneas Silvius (påfven Pius II) och den
kände Tomas a Kempis(d. 1471). Många hymner äro anonyma.
Litt.: Docen, "Über die ursachen der fortdauer
der lateinischen sprache" (1815), Ronca, "Cultura
medioevale" (1892), Wattenbach, "Deutschlands
geschichtsquellen" (7:e uppl. 1904), Sackur, "Die
cluniacenser" (1894), "Monumenta Germaniæ historica",
Wattenbach, Dümmler och Ebert, "Allgemeine geschichte
der litteratur des mittelalters im abendlande zum
beginn des 11:en jahrh." (2:a uppl. 1889), Guizot,
"Histoire de la civilisation en France", Gröber,
"Grundriss der romanischen philologie" (1893),
Chevalier, "Bibliothéque liturgique" (1893) m. fl.,
Julian, "A dictionary of hymnology" (1892); om språket
framför allt Du Cange, "Glossarium ad scriptores
mediæ et infimæ latinitatis" (1678; tillökad
utg. af Favre 1883-87), vidare arbeten af W. Meyer i
"Göttingische gelehrte anzeigen" (1893) n:r 1 samt
särskildt Bider 1901 och 1905, Norden, "Die antike
kunstprosa" (1898); senast M. Manitius, "Geschichte
der lateinischen litteratur des mittelalters" (d. 1,
"Von Justinian bis zur mitte des 10:en jahrhunderts",
1911), Ph. Wackernagel, "Das deutsche kirchenlied"
(1861), A. E. Friedlander, "Den kyrkliga diktningen",
II (1908).
I Sverige var latinsk litteratur naturligtvis
sen. Den uppstod först efter kristendomens införande,
och en väsentlig del bestod i kyrkliga ritualböcker,
såsom missaler, manualer, officier, samlade i
breviarier. Svenskar och andra skandinaver började
dock snart studera i utlandet, särskildt i Paris,
och man finner flera namngifna män från Dacia
(dock väl = den skandinaviska Norden). En person
med namnet Petrus de Dacia (d. 1288)
gjorde sig särskildt känd för sitt arbete "Vita
Christinne Stumbelensis", förf. i Köln. Han blef
sedan prior för Visby dominikankloster. Äfven
omtalas från Paris en magister Boethius
(omkr. 1277) och Laurentius Olavi de Waxald (1280),
predikarmunk i Sigtuna. Hymnbildning idkades flitigt
och med framgång, i synnerhet om och till ära för
heliga personer, såsom Ansgarius, Botvid, David,
Sigfrid. Epokgörande blef den heliga Birgitta
(se d. o.). Hon efterlämnade de förnämsta
skrifter, som vår medeltid har att uppvisa, och
hennes revelationes (7 böcker jämte revelationes
extravagantes), som af henne själf nedskrefvos
och fritt öfversattes till latin af hennes andlige
rådgifvare och medarbetare Mattias samt biskop
Alfons af Jaén, men ock af henne själf genomsågos,
vittna om författarinnans fromhet och snille. Tills.
med Birgitta verkade ock de båda priorerna
Petrus Olavi från Skeninge och från Alvastra
samt mag. Mattias, hvilken själf författade flera
teologiska skrifter, särskildt "Concordantiæ", som
blef vida kändt. Birgittas lif är på latin metriskt
skildradt af Ragvald Anundsson och hennes dotters,
den heliga Katarinas, af Ulf Birgerson
(tr. 1483). I praktisk teologi skref munken
Laurentius Olavi (d. 1382). Som hymndiktare
utmärkte sig biskop Brynjulf Algotsson i Skara
(d. 1317), hvilken författade latinska hymner om
helgonen Elin af Sköfde och Eskil samt om Kristi
törnekrona. Högst framstående genom poetisk begåfning
var Birger Gregersson (d. 1388), ärkebiskop i
Uppsala. Biskopen i Linköping Nils Hermansson
(Nicolaus Hermanni), lärare för Birgittas barn,
författade flera skrifter och blef särskildt
berömd som hymndiktare (till Birgitta, "Rosa rorans
bonitatem", och Ansgar m. fl.). Se vidare sp. 1341 ff.
Litt.: Schück och Warburg, "Illustr. svensk
litteraturhistoria" (1896; 2:a uppl. 1911), Klemmings
(se d. o.) samling af medeltidshymner under titeln
"Latinska sånger" (1884-87) och flera andra skrifter,
och H. Hildebrand, "Sveriges medeltid" (1879 ff.).
Skolasticismen förlorade sig småningom, och den
kyrklig-teologiska åskådningen hade ej förmått
bibehålla ett varaktigt herravälde öfver de
till individuell frihet alltmer traktande
sinnena. Särskildt i Italien med dess minnen
från antiken dagades redan i början af 1300-talet
gryningen till en ny tid. Dante (d. 1321) står
liksom på öfvergången till denna. Efter honom följde
Petrarca (d. 1374) och Boccaccio (d. 1375),
från hvilka väckelsen utgick till de klassiska
studiernas återupplifvande - renässansen. Båda
verkade genom vältalig framställning i skrift -
Petrarca var ock lycklig latinsk skald - och genom
samlande af handskrifter, hvarjämte Petrarcas
lärjunge Johannes Ravennas meddelade grundlig
undervisning. Han efterföljdes af två framstående
lärare, Gasparinus Barzizi (d. 1431)
och Victorinus från Feltre (d. 1447). Småningom
anlände ock lärda män, flyktingar från östern,
i växande antal till Italien, där de funno en
tacksam jordmån att bearbeta, helst som furstehusen
i de stora städerna på allt sätt gynnade de nya
bildningssträfvandena. Talrika både grekiska och
latinska handskrifter medfördes och hopsamlades. Med
tiden bereddes ock möjlighet att befordra de forntida
verken till trycket. Så uppblomstrade den praktiska
humanismen, hvars idkare lifvades af stark hänförelse
för antikens skönhet och i sina skrifter ådagalade en
formfulländning, som väckte samtidens beundran. Såsom
de förnämsta namnen må anföras Fr. Poggius,
Fr. Philelphus, Laur. Valla ("Liber elegantiarum",
tr. 1470), Ang. Politianus, Chr. Landinus,
Nic. Perottus, Pomp. Lætus (d. 1498)
och dennes lärjunge M. A. Sabellicus. Sin
spets nådde den nya riktningen i "ciceronianismen",
som representeras af P. Bembo, Nizolius, Longolius,
Bonamicus, Sabinus och de tre Manutius (1490-1590),
dessa för öfrigt kända som framstående boktryckare
i Venezia, där typografien var synnerligt verksam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
