Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. II. Latinska medeltidslitteraturen - Latinska litteraturen. Nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I all tidens nitälskan för den klassiska forntiden
blandade sig dock en viss förkärlek för de hedniska
förebilderna och deras världsuppfattning. Till följd
däraf riktade sig ock längre fram - sedan flera
påfvar på allt sätt gynnat de nya sträfvandena och
t. o. m. upprättat det vatikanska biblioteket (med
hjälp af Poggius) - den katolska reaktionen och i
hög grad jesuitismen mot den nya bildningen, hvilken
småningom försvagades i kraft och delvis (i Italien)
öfvergick till arkeologi. Enskilda, såsom M. Ant.
Muretus (d. 1585), både prosaist och skald, samt
J. Facciolati (d. 1569), bevarade dock rikedomen och
glansen i formen. Bland skalder äro särskildt värda
att nämnas cremonesaren Hier. Vida (d. 1566),
neapolitanen Sannazaro (d. 1530), vidare
M. Ant. Flaminio och Marc. Palingenius
(förf. till sedemålningcn "Zodiacus vitæ").
Att det latinska uttryckssättet genom renässansen i
litteraturen, hvilken f. ö. sträckte sig äfven till
den grekiska antiken, skulle vinna betydligt, är lätt
insedt. Latinet fortfor ock att användas som lefvande
språk för lärde och andlige, liksom bland statsmän och
vid hofven, vid underhandlingar samt i fördrag och
urkunder, till dess mot slutet af 1600-talet under
Ludvig XIV franskan fick hedersplatsen. I början
af 1700-talet började ock vid tyska universitet det
inhemska språket begagnas. Ännu vid Rastatt-freden
(1714) användes dock latinet, men småningom blef
franskan diplomatiens språk. Längst bibehöll sig
latinet i Polen, Österrike, Ungern och hos påfven samt
naturligtvis alltjämt i den katolska gudstjänsten. Vid
högskolorna försvagades dess välde endast långsamt,
och hos de lärde förblef det meddelelseorgan,
särskildt vid disputationsakter och föredrag (tal),
äfven sedan dess bruk f. ö. hade upphört.
Den latinska litteraturens historia efter humanismens
tid sammanfaller i väsentlig mån med filologien
(se Filologiens historia), och denna
utvecklade sig på olika sätt i olika länder,
I Frankrike, där den lärde G. Budé (d. 1540)
nästan kan sägas ha grundlagt filologien, uppspirade
vid slutet af 1500- och början af 1600-talet ett
filologiskt mångvetande, hvars förnämsta målsmän
voro J. J. Scaliger (d. 1609), snillrik och stark
i formen, I. Casaubonus (d. 1614) samt något senare
den mångkunnige, men föga metodiske C. Salmasius
(d. 1653). Flera genom lärdom och konstfärdighet
utmärkta typografer, som Stephani, Turnebus och
Morel, bidrogo till utgifvande af jämförelsevis
goda editioner, och tolkningen fann i Dorat (Auratus)
och Lambinus värdiga företrädare. Som sedemålare,
satirist och skald framstod den franskfödde
J. Barclay (d. 1621), förf. till "Argenis"
m. fl. Lexikografien hade en utmärkt representant
i Du Fresne,mest känd under namnet Du Cange
(d. 1688). Småningom gick likväl filologien tillbaka,
enär det franska språket och den franska ("klassiska")
litteraturen togo fart under Ludvig XIV:s herradöme,
då för öfrigt tiden icke var gynnsam för filologiskt
vetenskaplig verksamhet. - I Tyskland var fältet från
början mindre beredt för den nya riktningen. Länge
nog fingo således lärda och lärdomsälskande män
bland råhet och fortlefvande skolasticism kämpa för
att skapa de nödiga förutsättningarna för de klassiska
studiernas utveckling. Ehuru äfven mera högtstående
män, såsom de jämväl för formell färdighet kände
J. von Dalberg (biskop af Worms, d. 1503) och
statsmannen W. Pirkheimer (d. 1530), äfven
skald, sökte med ord och exempel sprida bildning
och intresse för studier samt nitiska lärare, såsom
Rud. Agricola (d. 1485) och den latinske
skalden Konr. Celtes (d. 1508), oförtrutet främjade
humanismens sak, kunde det i följd af förhållandenas
natur ej gå raskt framåt. Dock möta oss omkr. början
af 1500-talet, utom skalden Locher (Philomusus),
två framstående författarnamn, J. Reuchlin
(d. 1522) och D. Erasmus (d. 1536), båda utmärkta
genom lärdom, omdömesskärpa och förmåga att verka
i vida kretsar samt väl förtjänta om bibeltolkning
och kritik. Erasmus, på en gång filolog och stilist,
skarpsinnig och själfständig, eger särskild betydelse
som motståndare till den klassiska formalismen,
framför allt "ciceronianismen". Kraftiga förkämpar
för humanismen voro vidare vännerna - båda skalder -
U. von Hutten (d. 1523), polemisk i skrift och
handling, och H. von dem Busehe (d. 1534). Från
samma tid härrör ock stridsskriften Epistolæ
obscurorum virorum (se d. o.), som utgjorde ett
viktigt inlägg i humanisternas kamp mot dåtidens
skolastiska filosofi och munkvälde. Reformationen
tog snart de litterära krafterna i anspråk för
grundläggande af den bildning, som dess målsmän, med
Luther i spetsen, ville göra till underlag för
religiösa studier och skriftställarverksamhet. Den
klassiska bildningen, i synnerhet latinstudiet,
främjades och gynnades på allt sätt. Melanchthon
var en stark humanist, bildade omkring sig en
skola och verkade för undervisning, särskildt i
högre (latin-)skolor ("sachsiska undervisningsplanen",
med dess latin och religion, af 1528 är hans
verk). Skolorganisatörer och lärare voro
J. Camerarius, E. Hessus (god latinsk skald),
M. Neander och Hier. Wolf samt framför alla
V. Trotzendorf och den mot teologien själfständige
J. Sturm (latinist och ciceronian). Men småningom
började inom de reformerades kretsar en mera
stel dogmatism taga makten; bildningen blef något
ensidig samt tolkningen af författarna mekanisk,
och den klassiska stilen förföll. Dock finner man
enskilda med litterärt värde, såsom främst den fine
skalden Peter Lotich (d. 1660), den fulländade
latinstilisten J. Caselius (d. 1613), C. Barth,
äfven skald, Chr. Cellarius (läroboksförfattare) och
E. Spanheim. Trettioåriga krigets våldstider
voro naturligtvis högst skadliga för det litterära
lifvet. - Jesuiternas uppfostran och undervisning
gingo i annan riktning än reformatorernas; en
ypperlig latinsk skald utgick dock från deras skola,
nämligen J. Balde (d. 1668), med hvilken kan
sammanställas hans samtida polacken och katoliken
M. C. Sarbievius, lyrisk (ode-)diktare
i Horatius’ anda. - I Nederländerna dröjde det,
till följd af de oroliga tiderna, länge nog,
innan de klassiska studierna kunde med framgång
idkas. Stiftandet af universitet i Leiden (1575)
och förträffliga boktryckeriers verksamhet bidrogo
dock att småningom framkalla bättre resultat. Den
lärde kritikern J. Lipsius (d. 1606) var som
stilist mindre lycklig och väl ensidig latinvän,
men hans samtida Scaliger (se ofvan) gaf väckelse
till en mera mångsidig fri och lefvande filologisk
verksamhet. Den snillrike H. Grotius (d. 1645),
på en gång statsman och vetenskapsidkare, den grundlige
filologen och skicklige skriftställaren G. J. Vossius (d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
