Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. Nyare tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1649), Dan. och Nicol. Heinsius, i
synnerhet den senare (d. 1681), textutgifvare (af
Elzevir-upplagorna), skald, handskriftsgranskare och
kritiker, höjde de klassiska studiernas anseende
och lockade till dem många idkare. Det var dock
hufvudsakligen latinet, som fann intresse och
bearbetning, hvarjämte sträfvan att efterbilda
antiken mest framgångsrikt riktade sig på poesien,
medan prosastilen företedde en viss svaghet. Den
holländska latinist-skolan grundlades förnämligast
genom Heinsius’ vän J. F. Gronovius (d. 1671),
som dock mest egnade sig åt prosan. Hans lärjunge
J. G. Græevius (d. 1703) röjde mera smak
och formsinne, men visade en viss benägenhet att
af mindre strängt vetenskapligt åstadkomna texter
hopa noter, hvilken snart tog öfverhanden t. ex. hos
P. Burmann d. ä. (d. 1741). En motvikt däremot
bildade de historiske kritikerna Perizonius och
P. Wesseling samt senare de förträfflige uttolkarna
C. A. Duker och F. Oudendorp. Skalder framträdde
i stort antal. Som sådana må nämnas framför alla
den tidigare Joannes Secundus från Haag (i början
af 1500-talet); senare Jac. de Wall samt J. Dousa
(J. van der Does, d. 1604), de redan nämnde Grotius
samt D. och N. Heinsius, den fine J. Broukhusius
(Broekhuizen, d. 1707), och längre fram
H. de Bosch (d. 1811) samt L. van Santen
(d. 1798). – I England ställdes undervisningen tidigt
på grundvalen af klassiska studier, men filologi i
egentlig mening uppblomstrade icke; man studerade
mer för sin utbildning i och genom antiken än i
vetenskapligt syfte. I poesien framstodo Th. Morus
(d. 1535); vidare skotten Buchanan (d. 1582) genom sin
latinska parafrasering af psalmerna och den lycklige
epigramförfattaren J. Owen (Audoënus, d. 1623) samt
J. Milton, äfven utmärkt prosaist på latin. Längre
fram uppstod en filologisk mästare, den principstarke,
om ock djärfve R. Bentley (d. 1742), hvilken genom sin
kritiska metod (särskildt ang. Horatius) liksom visade
en ny väg för filologien. En annan berömd kritiker,
särskildt för grekiskan, var Porson (d. 1808). Han,
liksom Elmsey, utgick mer än Bentley från
iakttagelser och sammanställningar. Af Bentley åter
påverkades holländarna, såsom hellenisten Hemsterhuis
samt efter denne Ruhnken och Wyttenbach.
Vid 1700-talets ingång voro inom
Tyskland de klassiska studierna icke i något
blomstringstillstånd. Tolkningen af författarna hade
blifvit något torr och mekanisk. Cortte (d. 1731) var
icke mannen att föra verkligt framåt. Starkare voro
J. M. Heusinger (d. 1751), grammatiker och skolman,
samt hans samtida K. G. Schwarz, god uttolkare
och antikforskare. Större betydelse fingo dock
J. M. Gesner (d. 1761) och J. A. Ernesti (d. 1781),
hvilka verkade som kommentatorer och korrekta
skriftställare. Omkr. den tiden uppstod emellertid
en litterär rörelse, som tog stark hänsyn till den
klassiska tidens skapelser på olika områden. Skalderna
hänfördes af och bildade sig med hjälp af antikens
ideal, och Lessing och Winckelmann
främjade genom sina sträfvanden och skrifter en
mer allsidig uppfattning af antiken i litteratur och
konst, medan å andra sidan filantropinerna angrepo
klassiciteten, såsom icke egnad att bereda praktiskt
gagn i och för uppfostran. Nu
uppträdde C. G. Heyne (d. 1812), hvilken gaf
filologien en mer allsidig, dock framför allt
estetisk prägel och sökte tillgodose dess allmänna
inflytande på bildningen. Genom hans verksamhet
uppstod en skola af lärjungar, som arbetade i ledarens
riktning. Den "heyneska skolan" förmådde dock ej på
ett enhetligt sätt bestämma filologiens begrepp och
uppgift. Epokgörande härutinnan blef F. A. Wolfs
(d. 1824) uppträdande. Han bestämde den klassiska
filologien eller "die altertums-wissenschaft"
som vetenskapen om antiken, d. v. s. om de
grekiska och romerska nationaliteterna i hela deras
omfattning. Samma lära hyllade den berömde professorn
i Berlin (sedan 1811) A. Böckh och efter honom
Haase samt senare F. Ritschl, och den grundlige
kännaren af forntiden B. G. Niebuhr (d. 1831) gaf nytt
lif åt den historiskkritiska forskningen. Men ej nog
härmed. Ungefär samtidigt uppträdde den jämförande
språkforskningen, vare sig som indoeuropeisk eller
mera allmän. Så F. Böpp (1816 om sanskrit) och
efter honom A. F. Pott samt tyskforskaren
J. Grimm och dansken Rask, hvarjämte
W. von Humboldt (d. 1835) i inledningen till arbetet öfver
Kawispråket utredde de mänskliga språkens olikheter
och betydelse. Det är klart, att allt detta måste få
ett bestämmande inflytande på den klassiska filologien
och fullständigt göra slut på hvad som kunde finnas
kvar af den gamla humanismens tendenser att framställa
en ny latinsk litteratur med antik formfulländning.
Filologien bedrefs i olika riktningar, men
blef tillika inom de särskilda områdena
fördjupad. Tidigare verkade den i arkeologien
betydande F. G. Weleker (d. 1868) och
textutgifvaren, äfvensom metrikern m. m.
G. Hermann (d. 1848) samt den mångsidige kritikern
K. Lachmann (d. 1851). Lärjunge af båda var den,
bland annat i klassisk arkeologi, framstående O. Jahn
(d. 1869). Inflytelserik blef dansken J. N. Madvig
(d. 1886), hvilken först i och genom sin edition af
Ciceros "De finibus" (1839) utöfvade skarp kritik
mot den rådande metoden i textkritik och tolkning
samt sedan som textutgifvare (i förening med sin
landsman J. L. Ussing), grammatikförfattare
och antikvitetsforskare, ja snart sagdt åt alla
håll visade väg och ledde forskningen. I historien
framträdde på 1850-talet som banbrytande Th.
Mommsen (d. 1903), grundlig kännare af romerska
rättsväsendet och forskare i urkunder och inskrifter.
I Bonn uppträdde med kraft och framgång den
ofvannämnde Fr. Ritschl (d. 1876) som ledare af en hel
skola af i historisk-etymologisk forskning arbetande
filologer, bland hvilka den förnämste blef
F. Bücheler (d. 1908), berömd som textutgifvare,
grammatiker och inskriftsgranskare, och
A. Fleckeisen egnade sig sedan åt tidskriftsutgifvande,
hvaremot H. Usener (d. 1905) småningom
riktade sin verksamhet på mytologi samt äldre
kultur- och religionshistoria i allmänhet. En högst
betydande verksamhet, bringande i dagen allramest
i och för grekiskan, utöfvade professorn i Berlin
U. v. Wilamowitz-Moellendorff (f. 1848). Han egnade
sig ock åt bearbetningar af de handskrifter för
urkunder och skriftställare, som mot slutet af
1800-talet erhöllos i Egypten, de s. k. papyri,
om hvilka engelska lärde, särskildt Grenfell och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
