- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1351-1352

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

assibileringsprocess, hvars resultat plägar betecknas
med tsi, si, s (det äldsta exemplet är Crescentsianus
från 2:a årh. e. Kr.). Motsvarande utveckling af ci̯
inträdde först senare. Den från 2:a årh. e. Kr. ofta
förekommande förväxlingen af ti̯ och ci̯ (nuncius
för nuntius o. s. v.) torde bero på dialektisk
öfvergång af ti̯ till ci̯. di̯ och gi̯ synas i allmänhet
ha sammanflutit med i̯, hvilket liksom blifvit
spirantiskt. c framför de palatala vokalerna
e, i undergick palatalisering och assibilering:
utvecklingens resultat har t. ex. i italienskan
blifvit č- (tje-), i franskan s-ljud (it. cento,
fr. cent). Processen faller i en jämförelsevis
sen tid (dateringen växlar mellan 3:e och 6:e
årh.). Den analoga utvecklingen af g framför e,
i
synes ha börjat tidigare. Accenten bibehöll sin
exspiratoriska karaktär och i allmänhet äfven
sin plats i ordet. Dock inträdde i sistnämnda
afseende vissa förskjutningar: accenten ryckte fram
på penultima i ord med vokalföljden ie, io, eo i
antepenultima och penultima (af íe blef i̯é o. s. v.,
pari̯étem af paríetem), likaså i ord med kort vokal
framför muta cum liquida (jfr t. ex. it. intéro af
intégrum, fr. couleuvre af colúbra); sammansatta
verbalformer togo gärna i öfverensstämmelse med
motsvarande enkla accenten på rotstafvelsen (jfr
t. ex. it. riceve, fr. reçoit af recípit, it. dimora,
fr. demeure af demórat). I sammanhang med de gamla
kvantitetsskillnadernas utplånande började versen
byggas på accent i st. f. kvantitet, hvilket särskildt
framträder i den kristliga poesien. Deklinationernas
antal sjönk från 5 till 3, i det att 4:e deklinationen
efter hand uppgick i 2:a (ansatser härtill förekomma
redan under den arkaiska tiden) och 5:e i 1:a eller
3:e. Kasusböjningen reducerades till ett minimum. Dels
gjorde sig nämligen tendensen till s. k. analytiskt
uttryckssätt (omskrifning med preposition) allt
starkare gällande, dels inträdde genom bortfall af
slutande m och kvantitetsskillnadernas försvinnande
i vissa fall formell öfverensstämmelse mellan olika
kasus, hvilket åter i andra fall gaf anledning till
analogisk sammansmältning. Vid den vulgärlatinska
periodens slut kvarstodo i allmänhet blott 2 kasus:
en nominativ och en allmän kasus obliquus, men äfven
dessa hade delvis samma form. Neutra öfvergingo i
stor utsträckning till maskulina, så särskildt i 2:a
deklinationen (fatus för fatum "öde", vinus för vinum
o. s. v.). Å andra sidan framgingo ur gamla neutrala
pluralformer på -a, använda i kollektiv betydelse,
feminina singularer efter 1:a dekl. (gaudia
sing. = it. gioja, fr. joie; fr. feuille af
*folia o. s. v.). I komparationsgradernas bruk
inträdde förvirring: komparativus inkräktade på
positivus’ och superlativus’ område, superlativus
på positivus’. De organiska formerna ersattes
ofta med omskrifningar, i konkurrensen mellan
dessa segrade slutligen den med magis eller
plus. Ur räkneordet unus utvecklade sig den
s. k. obestämda artikeln, ur demonstrativpronomina,
i synnerhet ille, den bestämda (i båda fallen
förekomma spår af betydelseförsvagningen
redan hos Plautus). Betydelseskillnaden mellan
demonstrativpronomina is, hic, iste, ille utplånades,
och i konkurrens med dem trädde äfven ipse. För öfrigt
kom is småningom ur bruk, likaså slutligen hic; ille,
ipse
inträdde äfven i st. f. idem. Till uttryckande
af en starkare hänvisning tjänade sammansättningar
med demonstrativa adverb som ecce eller kombinationer
af flera pronomina, t. ex. iste ipse, iste ille
o. s. v. På konjugationens område gjorde sig
liksom på deklinationens den analytiska tendensen
gällande. Så användes för futurum flera omskrifningar,
af hvilka den med infinitivus och habeo "har" till
sist blef förhärskande. Den redan i det arkaiska
och klassiska latinet förekommande omskrifningen
med habeo (teneo) och part. perf. pass. lefde upp
och utträngde slutligen det enkla perfektum såsom
uttryck för fullbordad handling; i st. f. perfektum
i ingressiv betydelse användes återigen ofta coepi
"började" med infinitivus. I passivum inträngde
typen amatus sum för amor "jag älskas", eller
passivum ersattes med reflexiva uttryck eller
aktiva konstruktioner. För öfrigt kunna följande
företeelser förtjäna ett omnämnande: imperfektum
konjunktiv utträngdes af pluskvamperfektum, supinum
-um och delvis gerundium och gerundivum veko
för infinitivus. Ablativ af gerundium användes med
förkärlek som ekvivalent till participium presens,
gerundivum med esse erhöll (från 3:e årh. e. Kr.) rent
tcmporal betydelse (legendus est = legetur "skall
läsas", legendum esse = lectum iri). Beträffande
prepositionerna kan erinras om den redan förut
antydda alltmer tilltagande tendensen att använda
prepositionsuttryck i st. f. vissa kasus (t. ex. de
för genitivus, ad för dativus, ett konstruktionssätt,
som möter oss redan hos Plautus), vidare om den af
flera orsaker framkallade stora osäkerheten i afseende
på kasusrektionen. I fråga om konjunktionernas bruk
kan t. ex. påpekas, att satser inledda med quod,
quia, quoniam
ofta inträdde i st. f. konstruktionen
ack. med inf. (scio quod, dico quod förekommer
redan hos Plautus och Cato), att si blef vanligt som
frågeord och att äfven icke-enklitiskt ne och aut
så användes, slutligen att adverb och adverbiella
uttryck ofta erhöllo konjunktionen betydelse (statim
= statim ut, mox = mox ut, ex eo = ex quo).
En
anmärkningsvärd företeelse på ordbildningens område
är förkärleken för diminutiv och frekventativ. Sedan
afledningarnas speciella betydelse afnötts,
inträdde de ofta i st. f. motsvarande primitiver,
t. ex. auricula, oricula (fr. oreille) för auris
"öra", cantare (fr. chanter) för canere "sjunga"
o. s. v. Dessutom kan hänvisas på den talrika
skaran af sammansatta adverb och prepositioner
abante (fr. avant), inante (jfr it. innanzi),
depost (jfr fr. depuis) o. s. v. Slutligen företer
folkspråket många olikheter med litteraturspråket
i fråga om ordbetydelser och ordförråd. Somliga ord
visa i det förra en betydelse, som icke förekommer
eller åtminstone ej är vanlig i det senare, jfr
t. ex. focus "eld", replicare "replikera", habet
"det finnes", fr. il y a. Många i litteraturspråket
vanliga ord undanträngdes i folkspråket, t. ex. os
af bucca, magnus af grandis, ferre af portare. Å
andra sidan uppträda i folkspråket ord, som äro
främmande för litteraturspråket, särskildt lånord,
såsom camba, gamba (fr. jambe) af grek. καμπή
(kampé), barca af grek. βᾶρις (bāris), cata =
grek. κατά (katá). – Såsom af några antydningar i det
föregående framgår, möta oss åtskilliga i senlatinet
vanliga språkföreteelser redan här och där i den
arkaiska litteraturen, särskildt hos Plautus. Utan
tvifvel beror detta, åtminstone delvis, därpå, att
folkspråket, ehuru i flera afseenden underkastadt
starka förändringar, dock troget bevarat vissa drag,
som redan på ett tidigt stadium voro för detsamma
utmärkande.

Lokala skiljaktigheter förefunnos inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0712.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free