- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1353-1354

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

latinet redan på den tid, då det var inskränkt till
Rom och dess närmaste omgifningar. Så företedde
t. ex. det praenestinska latinet, såsom af
inskrifter och litteraturställen framgår, vissa
egendomligheter. Språket på landsbygden (sermo
rusticus)
skilde sig i någon mån från språket
i Rom (sermo urbanus). En ytterligare dialektisk
differentiering blef efter all sannolikhet följden
af latinets utbredning. Under den republikanska
tidens senare århundraden och början af kejsartiden
lade Rom successivt under sitt välde Italien
och hela medelhafsområdet i vidsträckt mening. I
sammanhang härmed blefvo de underkufvade ländernas
folk, med undantag af de grekisktalande, småningom
romaniserade: deras egna språk undanträngdes, och
de antogo romersk kultur och latinskt språk. De
vid latinets utbredning förnämligast verksamma
faktorerna voro: dess ställning såsom det officiella
språket, förvaltningens, rättens och härens språk,
hvarvid är att märka, att i hären äfven tjänade
kontingenter från de underlydande folken; anläggning
af kolonier, upprättande af skolor, längre fram äfven
kristendomens förkunnande på latinskt tungomål och
kyrkans inflytande. Man kan säga, att latinet vid
början af vår tidräkning var det härskande språket
i hela Italien, äfven om oskiskan och etruskiskan
fortlefde in i kejsartiden och grekiskan bibehöll
sig i södra Italien. Ett vittnesbörd om provinsernas
tidiga genomsyrande af romersk bildning ligger i det
bekanta förhållandet, att provinsialer snart nog
började spela en framträdande roll i den romerska
litteraturen: i 1:a årh. e. Kr. spanjorer, hvilka
dock i allmänhet hade sin verksamhet förlagd
hufvudsakligen till Rom, i 2:a årh. afrikaner,
senare galler. Att latinets spridning öfver en
betydlig del af Europa och norra Afrika och dess
upptagande i en mängd icke-romerska, delvis med
romarna alldeles obesläktade folks mun skulle i trots
af det nivellerande inflytande, som länge utgick från
Rom, framkalla lokala skiljaktigheter, synes ligga
i sakens natur, och antydningar i denna riktning
förekomma ju också hos romerska författare. Dock
har man i de särskilda landsdelarnas litteratur
och inskrifter icke i nämnvärdare mån kunnat påvisa
dylika dialektskillnader. Den en tid af flera forskare
omfattade hypotesen, att vissa egendomligheter i de
afrikanske skriftställarnas språk, "den afrikanska
svulsten" (Africitas, tumor africus), framträdande
bl. a. hos Appuleius och Tertullianus, skulle
vara att förklara som en dialektisk företeelse,
har befunnits hvila på otillräckliga grunder. Å
andra sidan finner antagandet af dialektsplittring
stöd i de på skilda håll ur det latinska folkspråket
utvecklade romanska språken. De mångfaldiga olikheter,
som dessa språk förete sinsemellan, återgå säkerligen
delvis på differenser, som förefunnits redan i det
till grund liggande folkspråket, något som man också
i vissa bestämda fall ansett sig kunna konstatera.

Under medeltiden fortfor latinet alltjämt att
användas som kyrkans och statens, vetenskapens och den
högre bildningens språk, och en omfattande latinsk
litteratur uppstod. De nyare språken, de romanska
såväl som de germanska, erhöllo först småningom en
sådan utbildning, att de lämpade sig för litterär
användning. Medeltidslatinet har blifvit illa
beryktadt för sin barbarism, framträdande bl. a. i
den frihet, hvarmed ord, ordförbindelser och
konstruktioner upptogos ur de romanska eller
germanska folkspråken. Just genom denna frihet
blef emellertid medeltidslatinet ett bekvämt medel
för det internationella tankeutbytet. För öfrigt
saknades ej heller under medeltiden författare, som
kunde skrifva tadelfritt eller till och med vackert
latin. Med renässansen framträdde krafvet på en sträng
anslutning till de klassiska mönstren. Härigenom
vann naturligtvis språket betydligt i renhet och
elegans, men om något slags utveckling af detsamma
kan ej längre vara tal: såsom ofta framhållits,
blef det nu i fullaste mening ett dödt språk. Under
den nyare tiden gjorde sig de nationella språken
alltmera gällande, men latinet fortfor länge att
användas på vissa områden, särskildt vid politiska
och diplomatiska förhandlingar och inom den lärda
och vetenskapliga världen.[1] Ännu i dag är det den
katolska kyrkans språk, och som undervisningsämne i
högre skolor och vid universiteten intar det alltjämt
hos de flesta kulturfolk en framstående plats (om
latinets användning under medeltiden och nyare tiden
se vidare Latinska litteraturen).

Inflytanden från främmande språk. Oafsedt den ofvan
berörda dialektiska differentiering, som väl blef
en följd däraf, att vissa besegrade folk öfvertogo
de romerske segervinnarnas språk, har latinet äfven
på annat sätt rönt inflytande från åtskilliga språk,
med hvilka det kommit i närmare beröring. Särskildt
har den latinska ordskatten riktats genom lån från
olika håll. Ett ej obetydligt antal ord synes redan
tidigt ha upptagits från de närbesläktade italiska
folkens språk (oskiskan, umbriskan o. s. v.). Ofvan
(sp. 1346) är antydt, att latinska ord med f i
inljud (t. ex. rufus "röd") genom sin form visa på
sådant ursprung. Detsamma gäller enligt den vanliga
uppfattningen om bos "oxe". Ordets indoeuropeiska
grundform synes ha varit *gu̯ō(u)s: af gu̯ borde
i latinet regelrätt blifvit v, medan däremot i
oskisk-umbriskan gu̯ öfvergick till b, liksom qu till
p. Att äfven etruskiskan öfvat inflytande på latinet,
kan synas märkvärdigt, då etruskiskan hvarken är ett
italiskt eller ens ett indoeuropeiskt språk (jfr
Italiens fornspråk, sp. 1077). Etruskerna trädde
emellertid i intim beröring med romarna på en tid,
då den etruskiska kulturen ännu var öfverlägsen den
romerska (i 6:e årh. f. Kr. inträngde de t. o. m
i Latium och Rom), hvaraf förklaras, att de kommo
att påverka romarna såväl i allmänt kulturellt som i
språkligt afseende. I fråga om namnsystemet har detta
påvisats af W. Schulze i hans monumentala verk "Zur
geschichte lateinischer eigennamen" (1904). Själfva
namnet Roma är enligt honom eg. ett etruskiskt
gentil-namn. Med namnmaterialet inkommo väl äfven
vissa etruskiska afledningsändelser, jfr t. ex. det
af Laberius använda levenna "af medfödt lättsinne",
som visar den etruskiska ändeisen -enna lagd till
ett latinskt adjektiv. Vissa enstaka latinska ord,
som t. ex. atrium "sal", histrio "skådespelare",
äro enligt uppgifter hos romerska författare af
etruskiskt ursprung. På etruskiskt inflytande har man
också återfört aspirationen i ord som t. ex. pulcher
"vacker" äfvensom den begynnelsebetoning, som vi ha


[1] "Dedh latinische
språket är vthi Europa, emellan
souveraine stater, dedh brukeligaste och lijka som
ett allment tungemåhl", heter det i 1661 års svenska
kansliordning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0713.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free