- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1357-1358

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska språket

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och umbriska) alfabetet för f har en egen typ; v
(= konsonantiskt u) betecknades med samma typ (V)
som vokaliskt u, liksom I tjänade som tecken för både
konsonantiskt och vokaliskt i. För k-ljud funnos
i det grekiska moderalfabetet två tecken: Κ (kappa)
och Ϙ (se Koppa), hvilket senare brukades framför de
"dunkla" vokalerna o, u; g-ljud betecknades med C
(en rundad form af Γ, gamma). På latinsk botten
inträdde den märkvärdiga förskjutningen, att C
användes som tecken ej blott för g-, utan också
för k-ljud. Med tiden blef C t. o. m. den normala
beteckningen för det senare, i det att Ϙ (koppa)
småningom inskränktes till ställningen framför
konsonantiskt u och K bibehölls blott i vissa ord
framför följande a. Att, som några forskare påstått,
C-typen i sin nya funktion urspr. skulle ha brukats
blott framför e, i, där k-ljudet kan antagas
ha haft ungefär samma uttal som k i ty. kennen,
kind,
är ej bevisadt. I betraktande af etruskiskans
okänslighet för skillnaden mellan tenues och medier
(det etruskiska alfabetet känner blott tenues) ha
andra i användningen af C som tecken för k-ljud med
större skäl spårat etruskiskt inflytande. En tid
bortåt begagnades alltså i latinet C som gemensamt
tecken för k- och g-ljud, men då man efter hand
fann detta olägligt, skaffade man sig genom en lätt
differentiering af C-typen ett särskildt tecken för
g-ljudet: G. C bibehöll sig dock med ljudvärdet g i
några förkortningar af förnamn (sigler): C. = Gaius,
Cn. = Gnaeus.
Den nya g-typen insattes i alfabetet i
7:e rummet, alltså på zetas plats. Det sistnämnda hade
nämligen genom rhotacismen (öfvergången af intervokalt
lent s till r, se sp. 1348) blifvit öfverflödigt
och aflägsnats ur alfabetet (att det från början –
förmodligen under formen I – funnits där, har man
på otillräckliga grunder betviflat). Ifrågavarande
alfabetreform genomfördes i 4:e eller 3:e
årh. f. Kr. I det skick, som det latinska alfabetet
därigenom erhållit, bibehöll det sig till slutet
af den republikanska tiden. Då upptogos ur det
grekiska normalalfabetet typerna Υ (υ) Ζ (ζ), som
användes för att i grekiska ord beteckna motsvarande
grekiska ljud. Förut hade grek. v återgifvits med V
(u)
och ζ med ss, resp. i början af ord s. De nya
tecknen placerades i slutet af bokstafsraden, efter
X. Sedan dessa s. k. litterae graecae (jfr fr. y
grec
) ej utan kamp vunnit inträde i det latinska
alfabetet, omfattade detta 23 bokstäfver. Försök,
som från åtskilliga håll, bl. a. af den lärde kejsar
Ciaudius, gjordes att ytterligare utöka det, ledde
ej till åsyftadt resultat. Ang. det latinska sättet
att benämna bokstäfverna, hvars olikhet med det
grekiska alltjämt afspeglar sig i beteckningarna
abc (abece) och alfabet, hänvisas till W. Schulzes
afhandling "Die lateinischen buchstabennamen"
(i "Sitzungsberichte der Königl. preussischen
Akademie der wissenschaften", 1904). Beträffande
ortografien är att märka, att dubbel konsonant i
äldsta tid skrefs med enkel bokstaf. Införandet af
den sedan vanliga dubbelskrifningen tillägges Ennius,
hvilken, liksom flera af de äldre romerske skalderna,
tillika var grammatiker. Mindre framgång hade skalden
Accius’ försök att införa dubbelskrifning af vokal
till betecknande af vokallängd. Som tecken för i, men
äfven för andra ändamål användes från den sullanska
tiden ett långt I (i longa). Som medel att utmärka
vokallängd tjänade också, i synnerhet i
början af kejsartiden, den s. k. apex, hvars
vanligaste form är ’; detta beteckningssätt har
upptagits äfven i andra språk, såsom forniriskan
och fornisländskan. Den latinska skriftens vanliga
riktning är äfven på äldre inskrifter från vänster
till höger; på Manios- och Duenosinskriften löper den
dock i motsatt riktning, och på foruminskriften
(se sp. 1348) är den ordnad "oxvändningsvis"
(bustrofedón), d. v. s. hvarannan rad går från höger
till vänster och hvarannan från vänster till höger.

Det latinska uttalet är oss väl ej i detalj, men
dock i väsentliga punkter bekant. Vår kännedom därom
grundar sig i synnerhet på utsagor af de romerske
grammatikerna, transkriptioner af latinska ord i
grekiskan och latinska lånords gestaltning i andra
språk. Som säkert kan bl. a. betraktas, att under
den republikanska tiden och början af kejsartiden
i bildadt språk 1. ae, oe uttalades som diftonger,
2. t i förbindelsen ti framför vokal som t, ej som ts,
3. c framför e, i som guttural (väl ungefär lika med
ty. k i kennen, kind) ej som tj, tsch eller ts, s;
motsvarande gäller om uttalet af g framför e, i.

Litt.: Utom några redan i det föregående anförda
arbeten kunna nämnas: Skutsch, "Die lateinische
sprache" (i "Die kultur der gegenwart", utg. af
Hinneberg, I, afd. VIII, 2:a uppl. 1907), Kretschmer,
"Die lateinische sprache" (i "Einleitung in die
altertumswissenschaft", utg. af Gercke och Norden, I,
s. 172 ff., 1910), Stolz, "Geschichte der lateinischen
sprache" (1910), Weise, "Charakteristik der
lateinischen sprache" (4:e uppl. 1909). – Grammatik:
Redan romarna själfva gjorde sitt språk till
föremål för grammatiskt studium. Bevarade äro från
den republikanska tiden böckerna 5–10 af Varros "De
lingua Latina" och en omfattande grammatisk litteratur
från kejsartiden, sammanställd hos Keil, "Grammatici
latini". Under medeltiden stod grammatiken trots
enstaka framsteg i det hela på en låg ståndpunkt,
men höjde sig under renässansen. På 1800-talet gjorde
den jämförande indoeuropeiska språkforskningens
uppblomstring och Ritschls undersökningar på
det äldre latinets område epok särskildt hvad
ljud- och formlära angår. Af nyare sammanfattande
arbeten i latinsk grammatik kunna nämnas: Lindsay,
"The latin language" (1894), Sommer, "Handbuch
der lateinischen laut- und formenlehre" (1902),
"Lateinische grammatik" (i "Handbuch der klassischen
altertumswissenschaft", utg. af I. v. Müller,
II, 2:a afd., 4:e uppl., 1910, ljud- och formlära
af Stolz, syntax och stilistik af Schmalz), Blase
m. fl., "Historische grammatik der lateinischen
sprache" (utg. af Landgraf, ej ännu fullbordad),
Neue-Wagener, "Formenlehre der lateinischen sprache"
(3:e uppl. 1892–1905), Draeger, "Historische syntax
der lateinischen sprache" (2:a uppl. 1878–81). Under
fortlöpande jämförelse med andra indoeuropeiska språk
äro såväl ljud- och formlära som syntax behandlade af
Brugmann och Delbrück i "Grundriss der vergleichenden
grammatik der indogermanischen sprachen" (hvaraf 2:a
uppl. är under utgifning) och af Brugmann i "Kurze
vergleichende grammatik der indogermanischen sprachen"
(1902–04). Vägledande på vulgärspråkets område
äro: Schuchardt, "Der vokalismus des vulgärlateins"
(1866–68), Zauner, "Romanische sprachwissenschaft"
(2:a uppl., 1905),

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:37 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0715.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free