Print (PDF) - On this page / på denna sida - Laurentius Andreæ - Laurentius Giustiniani. Se Laurentius den helige - Laurentius Jonæ - Laurentius Nicolai. 1. Se Tungel, L. N. - Laurentius Nicolai. 2. Se Laurentius Norvegus - Laurentius Norvegus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkopolitiska problemet, liksom konungen af öfvertygelse slöt sig till den lutherska tron; traditionen berättar, att det var L., som gjorde konungen bekant med Olaus Petri. Efter riksdagen gjordes L. till konungens "sekreterare", hvilken ställning kan betecknas som första ansatsen till en verklig statsminister i Sverige. Med klok människokännedom lät L. alltid konungen framträda som den bestämmande, men man spårar dock "mäster Lars" bakom nästan alla kyrkopolitiska företag af betydenhet. Hans inflytande visar sig redan i den om personlig kännedom om kurian vittnande säkerhet, med hvilken förhandlingarna med Rom slutfördes våren 1524, hvarigenom Sverige tidigare än något annat land afbröt förbindelsen med påfvedömet. Likaledes har väl L. vid herredagen i Vadstena 1524 uppsatt den märkliga regeringspropositionen, den första i sitt slag bevarade, där åt konungen ges en regeringsmakt, som redan gick utöfver medeltidens. I en berömd skrifvelse våren 1524 till munkarna i Vadstena utvecklade ock L. å konungens vägnar helt det protestantiska kyrkobegreppet och drog däraf de ekonomiska konsekvenserna om statens rätt att beskatta kyrkan; i detta bref rekommenderar han likaledes officiellt studiet af Luthers skrifter. 1524 fick han ock som bevis på konungens förtroende den viktiga ärkedjäkneplatsen i Uppsala jämte den i Strängnäs, säte i rådet och inkomsterna från Virmo pastorat i Finland. I kampen mot biskop Brask, ärkebiskopen, munkväsendet och hela katolska kyrkosystcmet 1524-27 skymtar L. bakom konungen som den försiktigt, men energiskt dirigerande; nu spåras ock den redan i ofvannämnda bref uttalade sträfvan att ej radikalt omstörta, utan så långt möjligt bevara kontinuiteten med det förflutna och att ej alldeles efter tyskt mönster utlämna kyrkan åt konungen i st. f. åt påfven. Därom vittnar riksdagen i Västerås 1527, hvarmed L:s största triumfer började. 1528 genomdref han den biskopsvigning, genom hvilken "successio apostolica" bevarades åt svenska kyrkan. Från detta år är ock hans enda med säkerhet kända tryckta skrift, Een kort undervisning om troona och godha gerningar (1528), hvilken enkelt utvecklar den lutherska ståndpunkten. Som ärkedjäkne i ärkestiftet presiderade han vid kyrkomötet i Örebro 1529, hvilket bildade den kyrkliga kompletteringen till Västerås riksdag; säkert har han här jämte Olaus Petri ledt besluten, hvilkas kloka moderation framkallade oro bland de radikalare protestanterna i Stockholm, men ock uppror af den gamla kyrkans anhängare, Örebromötet betecknar glanspunkten i L:s kyrkopolitiska verksamhet. Redan 1530 visar sig en misstämning mellan honom och konung Gustaf, hvilken senare i känslan af sin makt började tendera åt landsherrligt regemente öfver kyrkan enligt tysk förebild. Gustaf hade föga lust att öfverflytta ärkebiskopsämbetet på luthersk mark, men L. segrade genom att få valet och utnämningen till stånd, äfven om han själf blef förbigången. Men 1531 måste han lämna sekreterarsysslan och ledningen af kyrkopolitiken, om han ock stod kvar i riksrådet. Han synes ock ha visat själfrådighet och ömtålighet om sin makt liksom i konungens ögon väl stor ekonomisk månhet. Klyftan vidgades under 1530-talet, särskildt sedan utlänningarna Pyhy och Norman 1539 fått konungens öra. Med den förre synes L. ha kommit i direkt konflikt; efter det stormiga kyrkomötet i Uppsala 1539, där reformatorerna sökte rädda den svenska kyrkans nationella egenart och frihet, anklagades de nyårsaftonen s. å. för högförräderi (se närmare Olaus Petri), och 2 jan. 1540 dömdes L. och Olaus Petri att med svärd afrättas. Konungen, som väl ej afsett annat än att bryta reformatorernas inflytande, benådade dem snart, men L. fick köpa sin frihet med nästan hela sin förmögenhet, som gick till kungliga skattkammaren. Sedan lefde han i tillbakadragenhet i Strängnäs (1541 synes han a.f konungen ha anlitats som bisittare i en domstol), äfven efter döden föremål för hårda omdömen af den konung, hvars kyrkopolitik han under de svåraste åren med lysande framgång ledt. 1893 präglade Svenska akad. en medalj till hans minne. Jfr K. H. Rundgren, "Minne af L." i Sv. akad:s handlingar 1886; O. Ahnfelt, "Om kanslern L. A." (i "Hist. tidskr.", 1896) och litt, till Laurentius Petri. Hj. H-t. Laurentius Giustiniani [djo-]. Se Laurentius den helige. Laurentius Jonae (latinisering af Lars Johansson), psalmdiktare, dog som förste pastor i Härnösand 1597. Hans psalmer i original och öfv. utgåfvos 1619 under titeln Någre psalmer, andelige wijsor och lofsonger. Psalmerna 324 och 67 i Sv. psalmboken af 1819, den förra troligen original, utgöra bearbetningar efter L. B- R-g. Laurentius Nicolai (latinisering af Lars Nilsson). 1. Se Tungel, L. N. - 2. Se Laurentius Norvegus. Laurentius Norvegus ("Lars den norske") 1. Laurentius Nicolai (Laurits Nielssen), vanligen kallad Klosterlasse, jesuit, f. 1538 i Norge, d. 1622 i Vilna, studerade vid flera katolska högskolor, bl. a. i Louvain, och inträdde 1564 i jesuitorden. Lärd, vältalig och smidig, fanns han af katolska kyrkans ledare särdeles lämplig att användas vid de sedan 1570 fortgående försöken att genomföra en kyrklig reaktion i Sverige. I april 1576 anlände han till Stockholm, där han sedan i fyra år verkade enligt föreskrifter af kardinal Hosius, fördöljande, så godt sig göra lät, sin egenskap af katolik och jesuit. Under sommaren 1576 började han föreläsa vid det af konung Johan tillskapade teol. kollegiet i det forna gråmunkeklostret å Riddarholmen (däraf binamnet "Klosterlasse"). Han bedref i djupaste hemlighet energisk omvändelseverksamhet bland eleverna; redan sommaren 1577 sändes de förste konvertiterna till jesuitiska undervisningsanstalter i utlandet. Samtidigt hade han understödt konungens liturgiska reformsträfvanden, och i jan. 1577 uppträdde han offentligt och disputerade med de till Stockholm kallade Uppsala-professorerna. 1 nov. 1577 höll han i Uppsala, under ett besök i konungens följe, en offentlig predikan om helgonens åkallan och deras förböner. Denna predikan föranledde en motskrift från universitetets teologer, hvilken stegrade konungens förbittring mot universitetet. Men sedan det blifvit klart för Johan III, att påfven aldrig skulle lämna sitt medgifvande till hans förmedlingsplaner, miste "Klosterlässe" konungens gunst samt blef, efter ett mot ofvannämnda kollegium riktadt folkupplopp, våren 1580 förvisad till Drottningholm, hvarefter han i aug. s. å. lämnade riket. - Då Gustaf II Adolf 1621 eröfrade Riga, var L. en af de jesuiter, som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
