Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentius Petri, den äldre, f. 1499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess grundåskådning fasthöll L. genom alla
skiften och fick före sin död se den segra i
1571 års kyrkoordning. Redan 1532 företog han en
visitationsresa till Norrland, och han bidrog mest
att låta reformationen genomsyra folklifvet. I
en skrift Om vigvatten (1538) bekämpade han
på ett folkligt och kraftigt språk den magiska
uppfattningen i katolicismens religiositet. I
den stora krisen 1539 ff. visade han en med klok
undfallenhet parad seghet. Redan 1539 fick han en
våldsam skrapa af Gustaf, med den bekanta orättvisa
beskyllningen: "I viljen gärna klippa fåren och
nyttja ullen". Svårast blef hans ställning,
när han af konungen insattes i den domstol,
som fällde dödsdomen öfver hans broder Olaus,
hvilken dom äfven L. måste underteckna. Vanligen
anföres detta som ett bevis på, att han saknat
verklig karaktärsstyrka; men det behöfver ej
vara så (Lundström), och säkert använde han sitt
inflytande att hindra domens verkställande. Under
den ultratyska regimen synes han f. ö. försiktigt ha
undvikit tillspetsade konflikter, funnit sig i Normans
ställning som kyrkans främste ledare, gladt sig åt
de lutherska ordningar, som Norman dock införde,
och i säker visshet om den svenska åskådningens
slutliga seger egnat sig själf mest åt litterärt
arbete. Främst står bibelöfversättningen 1541, för
hvilken han stod i spetsen. S. å. utkommo reviderade
upplagor af handboken och mässan; denna revision,
som underlättade den lutherska liturgiens seger, är
säkerligen främst L:s verk, om ock utformad med stöd
af Normans insikt (Ahnfelt). 1542 skref han en (först
1587 i Wittenberg tryckt) ej obetydande utveckling
af lutherska trosläran: Dialogus om then förwandling
som medh Messone skedde; denna synes vara uppslaget
till Sveriges rikes dialogiska stridslitteratur.
Med 1550-talet och Normans död 1553 framträdde L:s
inflytande och verksamhet i ökadt mått. Redan 1549
inhämtades hans råd om Sveriges ställning till Karl V
och Augsburgerinterim. De s. k. Vadstena artiklar 1553
(utg. af O. Ahnfelt i "Bidrag till sv. kyrkans hist.",
1895) äro ett kyrkolagsförslag, som visar, att Normans
åskådning börjat vika för L:s; sannolikt ha de utgått
från ärkebiskopen själf, som här återfick ledningen
öfver Götalandskapen (de hade förut varit underlagda
Normans superintendentur). Om han 1553 hållit en stor
visitationsresa genom riket, är ovisst, fast han synes
fått befogenhet därtill. 1555 utgaf han en vidlyftig
Postilla i 2 dlr; måhända har man honom att tacka
äfven för psalmboken af 1553; och 1559 fullbordade
han den Svenska krönika (tr. i "Scriptores rerum
suecicarum medii ævi", II), som han begynt för att
på Gustafs önskan ge en mera konungavänlig och mera
dansk- och katolikhatande historia än brodern Olaus’,
hvilken han f. ö. för senare tiden ofta ordagrant
afskref. Huruvida L. i denna krönika af hänsyn till
konungen prutat på sin verkliga öfvertygelse, är
svårt att bedöma. 1559 fullbordade L. ock en med
stor talang; gjord öfv. af ’Thüringenreformatorn
Justus Menius’ 1528 författade "Occonomia christiana"
(utgifven först af H. Lundström i "Skrifter utg. af
Sv. litt. sällsk.", 1897); och han gjorde flera fria
bearbetningar från tyskan, t. ex. "Emoot dryckenskap",
vår första svenska nykterhetsskrift. När Gustaf
Vasa 1552 ville gifta sig med sin aflidna gemåls
systerdotter, Katarina Stenbock, ogillade L. bestämdt
detta såsom äktenskap i förbjudet led och kunde trots
utförliga förhandlingar ej förmås att uppge sin
ståndpunkt eller förrätta vigseln; däremot krönte
han den nya drottningen. Han samlade själf de många
akterna i saken (utg. af Ahnfelt i "Bidrag till
sv. kyrkans hist.", 1895). Om hans anseende vittnar
bl. a., att han 1557 användes som ledare af en stor
fredsbeskickning till Ryssland, hvilken 21 febr. ankom
till Moskva och 2 april afslöt en fred på 40 år. Om
L:s äfventyr under färden och hans disputation med
ryske patriarken voro många historier i svang.
Under Erik XIV:s regering växte L:s verksamhet och
inflytande ytterligare. Hans predikan vid Eriks
kröning 1561 var en motsvarighet till brodern
Olaus’ berömda kröningspredikan af 1528, äfven om
den ej i manlig kraft och kyrkopolitisk beydelse
kan täfla med broderns. Snart fick L. fullt upp
att göra i striden mot Beurreus och kalvinismen;
en rad skrifter af ärkebiskopen såg dagen; bland
dessa kunna nämnas Om någor stycker wårs Herras Jesu
Christi nattward anrörandes, en dialog, vittnande
om hyperluthersk realism och annalkande skolastik,
den väl skrifna Om kyrkio stadgar och ceremonier
(1566; tr. i Wittenberg 1587), där lutherska
kyrkans friare och rikare ordningar försvaras,
några om stor teologisk lärdom’och klarhet vittnande
teser om nådavalet och den fria viljan (i Ahnfelts
"Bidrag till sv. kyrkans hist.", 1894) samt den
lilla goda Hypotyposes, behandlande predikan och
prästens öfriga förrättningar. Likaså ingrep L. i
den likvoristiska striden mot vinets ersättande med
vatten i nattvarden. Under dessa strider var det,
som genom L. svenska kyrkan för första gången
uttryckligen betecknades som luthersk. Dessa
strider sköto ock fram den svenske ärkebiskopen
till en allt mera markerad ledarställning inom
kyrkan, liksom dennes själfmedvetande och vana
vid själfbestämmelserätt växte; häri ligger från
en sida sedt L:s stora historiska betydelse. Han
arbetade ock sedan 1540-talet oaflåtligt på att
få kyrkan i dess egendomliga svensk-lutherska
episkopala form tryggad genom lag. Sannolikt genom
att bygga vidare på ett 1546 på herredagen i Arboga
af biskoparna framlagdt förslag till "ordinantz"
genom utnyttjande af 1553 års Vadstenaartiklar och den
mecklenburgska kyrkoordningen af 1552 fick han färdiet
ett kyrkoordningsförslag 1561 (utg. af O. Ahnfelt
1893), hvilket framlades vid ett möte i Stockholm
1562. Det sanktionerades visserligen ej, men kom sedan
att utgöra den väsentliga beståndsdelen i 1571 års
kyrkoordning. Den kloka måttfullheten, som förenade
kyrkofrihet med nationell kungalydnad, men undvek
både katolsk vidskepelse och radikal ceremonihatande
protestantism, och det varma intresset för svensk
bildning, som talade i denna 1571 års kyrkoordning
(bl. a. finnes här Sveriges första skolordning),
gjorde den till ett hållbart enhetsband för vår
kyrka under mer än ett århundrade. L. gjorde
sig ock förtjänt om den rent religiös-sedliga
pånyttfödelsen, dels genom det personliga föredömet
af apostolisk enkelhet och rena seder, dels genom
flitig själasörjar- och predikoverksamhet (äfven
om han som predikant ej var så folklig som Olaus),
dels ock genom sin psalmdiktning; i den af honom
1567 utgifna psalmboken lär mer än en tredjedel
af psalmerna vara författad af honom själf. För
det svenska språket hade han ock varmt intresse;
i kyrkoordningen inskärper han betydelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
