Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 1397-1398 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lauridsen, Peter - Laurids Jonssön - Laurie, André - Laurier, sir Wilfrid - Laurin, kem - Laurin, Luaran l. Luarin, hjälte i forntyskt epos - Laurin, svensk släkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

inspektör vid en sådan skola. Han har utgifvit
Jens Munk’s Navigatio septentrionalis, 1883, med
en inledning om Munks lefnad och verksamhet, och
författat Vitus Bering og de russiske opdagelsesrejser
1725-43 (1885), Nordfrisernes indvandring i
Sönderjylland (1892), Vort folks sydgrænse (1893),
Dansk og tysk bygningsskik i Sönderjylland (1895) och
Gamle danske landsbyformer (1896), hvari han utredt
viktiga national- och kulturhistoriska spörsmål. Af
rent historisk art äro Holstein-Gottorp og krönen 1658
(1904) och Slesvig og kronen 1660-71 (1906); Mellem
slagene 1849-50 (1900) och Da Sönderjylland vaagnede
I (1909, omfattande åren 1830-38) behandla den
nationella kampen i Slesvig. E. Ebg.

Laurids Jonssön, dansk adelsman, d. 6 apr. 1340,
hade en framstående ställning under Erik Menveds sista år (alltsedan
1315) och blef drots 1320 kort efter Kristofer II
:s val till konung, men snart aflägsnad. Han var
1325 en af upphofsmännen till upproret mot konungen
och den slesvigske hertig Valdemars upphöjelse till
konung. I belöning fick han Langeland, hvaröfver han
härskade som nästan själfständig furste till sin död.
E. Ebg.

Laurie [], André, pseudonym. Se
Grousset, P.

Laurier [], sir Wilfrid, kanadensisk
statsman, f. 20 nov. 1841 i S:t Lin, prov. Quebec,
af franska romersk-katolska föräldrar, blef
1864 praktiserande advokat i Montreal, flyttade

därifrån till Athabasca, där han vid sidan af sin
advokatverksamhet utgaf tidningen "Le défricheur",
valdes 1871 till medlem af Quebecs provinslegislatur
och fick 1874 säte i de kanadensiska koloniernas
förbundsparlament. Han tillhörde det liberala partiet,
uppträdde i parlamentet till försvar för den bekante
halfindianske upprors-makaren Kiel och dennes kamrater
i den s. k. Red-river-resningen samt blef 1877 medlem
af den liberala ministären, med hvilken han 1878
af gick. L. vann småningom, genom redbarhet, stor
vältalighet och förmåga att för gemensamma syften
sammanföra engelska och franska folkelement, allt
större inflytande inom det liberala partiet och blef
1887 dess erkände ledare (efter E. Blake). L. hade
vid början af sin politiska bana hyllat en
moderat protektionistisk uppfattning, men fördes
under sin opposition mot de konservatives strängt
protektionistiska politik till en allt bestämdare
frihandelsåskådning samt ifrade särskildt under
sitt första valfälttåg (1891) emot de konservative
för obegränsad ömsesidighet i tullförhållandena med
Förenta staterna (med återställande af den tullfria
införsel af lifsmedel från Canada till Förenta
staterna, som egt rum under ett 1854 ingånget och
1866 upphäfdt ömsesidighetsfördrag). Liberalerna
besegrades 1891, men segrade vid 1896 års val,
som förde L. och hans parti till regeringsmakten
(juli s. å.) efter sir Charles Tuppers konservativa
ministär. Sedan dess har L. oafbrutet varit
premiärminister, den förste fransk-kanadensiske
politiker, som innehaft detta ämbete sedan de
kanadensiska koloniernas federativa förening
1867. Sin lojalitet mot riket och sin påverkan af
tidens riksenhets-sträfvanden visade L. bl. a. genom
att genomdrifva betydande preferensförmåner åt till
Canada införda engelska varor, genom kanadensiska
truppers afsändande till moderlandets hjälp i det
sydafrikanska kriget samt genom energiskt främjande
af bättre järnvägsförbindelser genom Canada från
Atlantiska till Stilla oceanen. Den raska ekonomiska
utvecklingen af de nordvästra territorierna
(numera provinserna Alberta och Saskatchewan)
kännetecknar äfven L:s långa maktperiod i Canadas
politik. Vid sina besök i England vid drottning
Viktorias sextioårsjubileum 1897 och vid flera
kolonial- och rikskonferenser har L. uppträdt
som en öfvertygad anhängare af riksenheten, dock på
sista tiden under allt starkare framträdande månhet
om Canadas såväl politiska som ekonomiska autonomi,
hvarför han trots sin principiella "rikspolitik"
blifvit en af de farligaste motståndarna till den
Chamberlainska "imperialismen" med dess kraf på
intim tullpolitisk samverkan mellan moderlandet och
kolonierna mot konkurrens utifrån. Särskildt har
detta framträdt i det nya ömsesidighetsaftal (med
många tullnedsättningår och borttagande bl. a. af
tull på lifsmedel och flera viktiga råmaterial) hans
ministär 1911 afslöt med Förenta staterna och som
framlades till valmännens bekräftande vid samma års
allmänna val till Canadas parlament. L. - som redan
börjar hyllas som "Canadas store gamle man" - erhöll
1897 knightvärdighet. Jfr H. Moreau, "Sir W. L.,
premier ministre du Canada" (1902), J. S. Willison,
"Sir Wilfrid L. and the liberal party" (2 bd, 1903),
och L. 0. David, "L. et son temps" (1905). En samling
af L:s politiska tal 1871-90 utgafs 1890 af U. Barthe.
V. S-g.

Laurin, kem. Se Laurinsyra.

Laurin, Luaran l. Luarin (månhända "den svekfulle"),
dvärgakonungen i Tyrolen, är hjälten i ett forntyskt
litet epos, "Der rosengarten" (l. "Laurin")
från 1200-talet. Däri förknippas L:s saga med den
väldige germankonungen Didrik af Bern, som besegrar
L. och tar hans trolldomsgördel. En medelhögtysk
affattning af sagan uppger sig vara af Heinrich
von Ofterdingen. En. senare, poetiskt värdelös
fortsättning handlar om L:s frände Walberan, som
också kämpar med Didrik. Ännu i dag är dikten om
L. en både i Tyskland (nyhty. öfv. bl. a. i "Reclams
universalbibliotek") och Danmark ("Dværgekongen L.",
tr. i många uppl.) läst folkbok. Den har varit föremål
för vetenskaplig behandling af t. ex. Müllenhof
(1886) och Holz (1897).

Laurin, en vidt utgrenad svensk släkt, härstammande
från Lars Olofsson, som inkom till Sverige 1575 och
dog 1606 i Söderköping som kronofogde. Hans barn skrefvo
sig Laurinus (af släktens icke prästerliga
medlemmar förkortadt till Laurin). Lars Olofssons
äldre son, Johan L. (f. 1574 i Skottland, d. 1673
som öfverste), adlades 1647 med namnet Lagergren
(ätten fortlefver); adlade blefvo likaledes Lars
Olofssons yngre son Laurentius Laurinus’ (se L. 1)
sonsöner Johan L. (f. 1643, d. 1698, barnlös,
som öfverste), adlad 1678 med bibehållandet af namnet,
samt Magnus L. (f. 1666, d. 1736 som regeringsråd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>