Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxdoelasaga - Laxdraggarn - Laxenburg - Laxera - Laxerande fräspulver - Laxerfisken - Laxerolja - Laxestörjen - Laxfamiljen - Laxfiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sagan, men deras tidsföljd är våldsamt
omkastad, och anakronismer förekomma rikligt;
författaren skildrar t. ex. dräkter och rustningar
i öfverensstämmelse med sin samtid, ej med sagans
tid. Äfven i andra stycken förekomma ovederhäftiga
uppgifter rikligt. I högre grad än de flesta
andra islänningasagor förtjänar Laxdoelasagan
namnet historisk roman; men sedd som sådan står
den mycket högt. – Ett påhäng från vida senare
tid (början af 1300-talet) är Bollaþáttr, som i
handskrifterna bildar sagans slut. Dess historiska
värde är ännu mindre än den egentliga sagans. L. är
utgifven bl. a. af K. Kålund (1896) i "Altnordische
sagabibliothek" och af Valdimar Asmundarson
(1895). R. N-g.
Laxdraggarn, fisk. Se Fiskredskap, sp. 450.
Laxenburg, köping i Nedre Österrike, 15
km. s. om Wien, med kejserligt lustslott,
som dock utmärkes hvarken genom byggnadsstil
eller storlek. Omväxlande med Schönbrunn är det
kejsarfamiljens sommarresidens. Parken, som består af
17 af Schwechat bildade öar, är en af de vackraste i
Europa. I densamma ligger en af Frans I 1801 i gotisk
stil uppförd borg, Franzensburg, som innehåller en
mängd fornsaker och konstföremål m. m.
(J. F. N.)
Laxera (af lat. laxare, lösa), medelst afförande
medel (laxermedel, laxativ) åstadkomma tunnflytande
uttömningar genom stolgången. Se Afförande medel. Jfr
Katharsis, Lavemang och Purgera.
Laxerande fräspulver, farm. med. Se Fräspulver,
sp. 52.
Laxerfisken, Maena vulgaris (Sparus maena),
zool., hör till en uteslutande i hafvet – den
är allmän i Medelhafvet – lefvande familj af
de taggfeniga fiskarna. Kroppen är långdragen,
smal; som mellankäksbenen äro rörliga och starkt
förlängda bakåt, eger djuret förmågan att långt
skjuta fram munnen; tänderna äro mycket små och
finnas äfven på plogbenet. Fiskens längd är 15–20
cm. Den var känd redan under forntiden; köttet
uppges vara föga smakligt. Se Fiskgift.
L-e.
Laxerolja, farm. Se Ricinolja.
Laxestörjen, zool. Se Glansfisken.
Laxfamiljen, Salmonidæ, zool., en i flera
hänseenden, ej minst från ekonomisk synpunkt,
märkvärdig och viktig familj. Laxfiskarna räknas
till de mjukfeniga fiskarnas ordning och utmärkas
bl. a. genom en liten hudflik, eller s. k. fettfena,
bakom ryggfenan. De ha vanligen många blindtarmlika
bihang till magsäcken och en stor, enkel simblåsa
samt sakna skäggtömmar. Romkornen lossna vid mognaden
och falla, då äggledarna äro förkrympta eller saknas,
lösa ned i bukhålan, hvarifrån de vid leken aflägsnas
genom analöppningen. Laxfamiljen är utmärkande för
den norra och tempererade zonen. De flesta arterna
äro vandringsfiskar, som tillhöra såväl salt som
sött vatten. Några få äro djupvattensfiskar, bland
hvilka må nämnas släktet Bathylagus, som upptäcktes
under "Challengers" expedition (1872–76) i Atlantiska
oceanen på ända till öfver 3,600 m. djup. Förutom
laxsläktet (Salmo) höra hit siksläktet (Coregonus),
harrsläktet (Thymallus), norssläktet
(Osmerus), loddesläktet (Mallotus) m. fl.
R. L.*
Laxfiske. Bland färskvattensfiskar äro arterna
af laxsläktet i flertalet civiliserade länder de
mest värderade. Laxfisket (under hvilket vi här sammanfatta
fiske efter den egentliga laxen, Salmo salar, och dess
samsläktingar) intar därför i ekonomiskt afseende i
norra och mellersta Europa samt i Amerikas nordliga
delar främsta rummet, då fråga är om sötvattensfiske
eller om fångst af fiskar, som lefde dels i sött,
dels i salt vatten. – De sydligaste laxfloderna i
Europa torde vara de i Atlanten utfallande spanska
floderna, om hvilkas laxfiske närmare uppgifter likväl
saknas. De i Medelhafvet och Svarta hafvet utfallande
floderna sakna lax, hvilken ej synes trifvas i
dessa haf. Den "lax", som förekommer i kaspiska
hafsområdet, har visats vara närmast besläktad med
laxöringen. Floderna på Frankrikes västra och norra
kuster äro i allmänhet laxförande, och i de större,
såsom Garonne, Dordogne och Loire, skall laxfisket
vara ganska betydligt. Laxen går ganska långt upp i
dessa floder, så t. ex. i Loires biflod Allier ända
upp i Auvergne. Af öfriga laxfloder på europeiska
kontinenten är Rhen den ojämförligt största. Lax
kan i Rhen gå upp ända till Schaffhausen samt i
bifloden Aar ända till Bern, men största fångsten
göres naturligtvis vid utloppen i Holland. Där är
årliga fångsten högst betydlig, såsom bevis hvarpå
kan anföras, att på Hollands största fiskmarknad,
Kralingsche Veer, antalet försålda laxar uppgått till
något öfver 40,000 st. i medeltal och i goda år till
närmare 80,000 st. 1910 utgjorde dock motsvarande
antal blott 21,546 st. Om storleken af laxfångsten i
hela Rhen föreligga inga uppgifter. I floderna Ems,
Weser, Elbe och Oder går laxen visserligen fortfarande
ganska högt upp, i den sistnämnda t. ex. långt in
i Schlesien, men i ingen af dessa floder finnes
numer laxfiske af större betydelse. I Weichsel går
lax in i Galizien; någon uttömmande statistik öfver
laxfisket i denna flod är ej heller tillgänglig. För
de ryska floderna Düna, Luga m. fl. föreligger icke
heller någon laxfiskestatistik. Finland har flera
rika laxälfvar, såsom Vuoksen, Kymmene-, Kumo-,
Ule-, Ijo- och Kemi älfvar, hvilka till följd af
landets ringa höjning af naturen äro för laxen
tillgängliga under större delen af sitt lopp än
de svenska älfvarna. I Vuoksen, Kymmene- och Ule
älfvar fiskades 1909 33,857 kg. lax och i hafvet
utanför Finlands kuster 1908 120,625 kg. Liksom i de
flesta svenska Östersjöälfvarna har laxfisket äfven
i de finska älfvarna under 1900-talet gått tillbaka
i oroväckande grad (jfr nedanstående tabeller). I
jämförelse med t. ex. Storbritanniens laxfiske är det
svenska ej synnerligen betydande. Antalet laxälfvar
öfverstiger i Sverige knappast 40. Afkastningen af våra
laxfisken, ehuru ej fullständigt känd, uppgick i förra
delen af 1880-talet årligen till 600 à 700 tusen kr. I
jämförelse med kontinentens och de storbritanniska
floderna äro de svenska mera stupande, och laxens
framkomst hindras därför mer af naturen i de senare
genom vattenfall. I 36 svenska vattendrag, bland
hvilka alla, som ega egentlig betydelse för laxfisket,
ingå, kunde laxen på 1880-talet utan naturhinder
framtränga omkr. 3,900 km. sammanlagdt eller
inemot hälften af nämnda älfvars sammanlagda längd,
men på grund af senare tidens dammanläggningar och
föroreningar från industriella verk m. m. är den i
själfva verket af laxen besökta sträckan betydligt
mindre, sannolikt knappast 3,000 km. Förhållandena
hos oss äro emellertid i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
