- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1449-1450

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxränna - Laxsjö. 1. Socken - Laxsjö. 2. Kronopark - Laxsjön - Laxsläktet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

laxtrappan. Äfven en sådan
ränna brukar benämnas laxränna.

F. T–m.

Laxsjö. 1. Socken i Jämtlands län, Lits
tingslag. Areal omkr. 1,000 kvkm. 1,062
inv. (1910). Annex till Föllinge, Härnösands stift,
Jämtlands norra kontrakt.

2. Kronopark i Grangärde socken, Väster-Dalarnas
revir, Kopparbergs län. bildad genom inköp på grund af
k. br. 23 jan. 1899 och 4 juli 1902. Areal 2,129 har.

2. M–g.

Laxsjön, insjö i Vedbo härad på Dal, 75 m. ö. h.,
mottager vid Billingsfors afloppet från Lelången
och Stora Le, vid Skåpafors sågverk vattnet från
Svärdlången samt Östra och Västra Silen och i
v. Stenebyån, som bildar aflopp för Ivägs-, Gran-,
Torr- och Vångsjöarna. Hela denna vattensamling
afrinner genom Upperudsälfven till Vänern. Sjön, som är
ovanligt rik på naturskönhet, tillhör Dalslands kanalled.

Laxsläktet, Salmo Artedi, zool., utgör typen
för laxfamiljen (se d. o.) och karakteriseras,
i den omfattning detsamma numera vanligen tagcs,
genom väl utvecklad tandbeväpning såväl i käkarna
som på plogbenet, gombenen och tungan, men saknar
tänder på vingbenen. Blindtarmlika bihang finnas
i mängd. Fjällen äro tämligen små och analfenan
kort. Hithörande arter ha delats i två grupper
eller undersläkten, egentliga laxar, Salmones, och
rödingar, Salvelini, af hvilka de förra ha tänder
på plogbenets såväl främre som bakre del eller,
om tänderna vid högre ålder bortfallit på bakre
delen, en upphöjning längs denna, de senare åter
sakna tänder på bakre delen af plogbenet och ha
denna, urholkad af en fåra. - "Det finnes", säger
Gtinther, "ingen annan grupp bland fiskarna, som
erbjuder så många svårigheter för fiskkännaren
med afseende på artbegränsningen och vissa
punkter i deras lefnadshistoria som arterna af
detta släkte". Hithörande former variera nämligen
betydligt till såväl kroppsform som färgteckning
efter olika ålder och kön, hvartill kommer, att
åtskilliga arter sinsemellan bilda bastarder Af
Valenciennes (i "Histoires des poissons") delades
laxsläktet (i sin här tagna omfattning) i tre släkten:
Salmo, Fario och Salar, efter tandbeväpningen på
plogbenet. Denna visade sig emellertid vara alltför
varierande efter fiskens ålder för att kunna tjäna
som släktkaraktär. Ohållbarheten af nyssnämnda
släktindelning uppvisades af flera, bl. a. von
Siebold ("Die siisswasser-fische von Mitteleuropa"),
som delade släktet i två släkten: Trutta och Salmo,
motsvarande de ofvan-nämnda två grupperna. Af många
bland senare forskare har emellertid släktet fått
behålla sin här angifna omfattning. Nyare amerikanska
författare uppdela laxar och rödingar i 4 släkten,
nämligen Salmo, Oncorhynchus, Chrislivomer och
Salvelinus. Rörande art-begränsningen härska
fortfarande mycken osäkerhet och skiljaktiga
meningar, dels beroende på olika uppfattning af
själfva artbegreppet, dels till följd af of vannämnd
a orsaker. Å ena sidan anses flertalet af de olika
laxformerna böra betraktas som arter, medan man å
andra sidan vill reducera dessa många former som
varieteter under ett fåtal arter. Den förra åsikten
hyllas af Gunther, och af de svenske zoologerna har
Nilsson uttalat liknande åsikter. Däremot ha nyare
skandinaviska zoologer anslutit sig till den senare uppfattningen,
eller laxformernas sammanförande under några få arter. Medan
Nilsson i "Skandinaviens fauna" antog sex arter af
de "egentliga laxarna", sammanslås dessa af senare
forskare till blott två arter: salar och trutta
(eller eriox). Samma uppfattning har uttalats äfven
af senasto engelska författare, t. ex. Day ("The
fishes of Great Britain and Ircland"), som hänför de
engelska laxformerna till tre arter: salar, Initia
och alpinus, eller desamma, som förekomma äfven i
Sverige. F. A. Smitt upptar . i sitt stora arbete om
Skandinaviens fiskar (1892, 95) dessa båda laxformer
som varieteter af samma art.

illustration placeholder
Fig. 1. Blanklax, Salmo salar, hanne.

Blanklaxen l. hafslaxen. Salmo salar
L. (fig. 1), skiljer sig från nästföljande art
eller varietet därigenom, att antalet (18–22) gälräfständer
(de broskartade utskotten) på främsta gälbågen är
större än hos denna. Bredden mellan ögonen är större
än stjärtens minsta höjd, hvilken sistnämnda är mindre
i förhållande till hufvudet, och öfverkäksbenet är
kortare än hos laxöringen (Smitt; Vet. akad:s förh.,
1882). Mellan f ettfenan och sidolinjen räknas i sned
riktning omkr. 11 rader fjäll (Day). Stjärtfenan
är merendels mera klufven eller månfonnigt
utringad. Som sötvattensform af blanklaxen räknas
den ena af de i Vänern förekommande laxformerna,
S. salar venernensis Smittj som aldrig kommer ut
till hafvet. Laxen når en ganska betydlig storlek,
dock olika i olika älfvar. Så är dess medelvikt i de
stora Norr-landsälfvarna betydligt större än i de på
västkusten utfallande. Laxar på 17 kg. äro där icke så
ovanliga och anträffas årligen, medan så stora laxar
i sydligare älfvar äro ganska sällsynta. Medelvikten
af do norra älfvarnas laxar är omkr. 8 kg., af
de senares knappt mera. än hälften. Större laxar,
af 24-25 kg. vikt, äro sällsynta. Den största med
säkerhet kända lax var en hona om 37,6 kg. (83
eng. skalp.), som 1821 fanns hos en laxhandlare
vid Bondstreet i London. Några andra stora laxar på
omkr. 30–33 kg. uppgåfvos äfven vara anträffade i
England. Angående dess i stora laxars längd saknas
uppgift. En lax om 18 kg. var enl. Nilsson l,i
m. lång samt 32 cm. hög. Då laxen vistas i hafvet
och vårtiden eller försommaren nyligen uppkommit i
älf varna, har han den bekanta silfverhvita färgen,
med några x-formiga, svarta fläckar på sidorna,
dock högst få under sidolinjen. Mot lektiden
försvinner denna blanka färg; huden förtjockas,
blir mörk på ryggsidan och får rödaktiga eller
annorlunda färgade stora fläckar på kroppssidorna,
buken och gällocken, s. k. grålax, en benämning,
som ofta ges äfven åt den med talrika svarta fläckar
försedda, större laxöringen. Hannen får vid lektiden
en lång, broskartad kroklik förlängning af underkäken,
passande in i en motsvarande fördjupning i öfverkäken
och kallas därför äfven kroklax (fr. bécard). Vid
denna tid är laxen mager, och dess kött har förlorat
"blanklaxens" röda färg. Magerheten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:16:00 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0761.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free