- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska /
1495-1496

(1911) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leding l. Ledung - Ledingslame l. Ledungslame - Leditannsyra. Se Ledum - Ledkapsel. Se Led 1 - Ledkolonn. Se Led 3 - Ledmotiv - Ledmöss. Se Ledgångssjukdomar - Lednice. Se Eisgrub - Ledningsförmåga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mälaren, ja t. o. m. Närke voro ledingsskyldiga.
I Västergötland och det inre af Småland var
däremot ledingsordningen icke införd. Tämligen säkert
är, att ledingsskyldigheten i olika delar af det
vidsträckta område, där den sålunda rådde enligt de
tämligen sena källorna, införts vid olika tider och
under högst olika historiska förhållanden. På
Gottland t. ex. infördes ledingen vid midten af
1100-talet (och omreglerades 1285), Upplands och
Östergötlands ”rod” (se Roslagen) intogo i vissa
afseenden en särställning, och öfver hufvud taget voro
bestämmelserna om ledingen mycket olika i olika
landsdelar. Ledingsskyldigheten utgick sålunda än
efter härad eller hundare, än efter särskildt bildade
senare enheter skeppslag eller snäckolag. Det är
icke blott i fråga om härad och hundare, som
enheterna inom ledingsordningen sammanfalla med
de judiciella; äfven skepps- eller snäckolagen
uppträda flerstädes som tingslag. Dessa enheter
utrustade hvar och en ett visst antal skepp: t. ex.
hvart hundare i Uppland 4 och hvart skeppslag
troligen 1 skepp l. ”snäcka”. Stundom
uppträder skeppslaget som underindelning af hundaret.
Enheter af lägre storleksordning, men af synnerlig
vikt uppstodo genom underindelningen i hamnor
(se Hamna). Ledingsordningen ålade icke blott,
att skepp och manskap skulle ställas, utan
meddelade äfven föreskrifter om, att skeppen skulle
förses med proviant (skipvist) och manskapet med vissa
vapen, t. ex. enligt Södermannalagen sköld och
svärd, spjut och järnhatt samt pansare och båge med
3 tolfter pilar. Hvarje år egde konungen rätt att i
viss ordning bjuda ut leding. Af källorna synes
framgå, att vissa stormän inom ledingsordningen
intagit en framskjuten ställning: den storman, som
ensam förmår utrusta ett ledingsskepp, åtnjuter
enligt vissa lagstadganden särskilda förmåner. Redan
inom ledingsordningen märkas alltså begynnelserna
till bildningen af en adel.

Under senare delen af 1200-talet råkade ledingen
i förfall som ordning för rikets hufvudsakliga
stridsmakt. Detta berodde dels därpå, att
Sverige med en sådan flottordning icke kunde utveckla
sina fartygstyper så, som detta fordrades med hänsyn
till skeppsbyggnadskonstens framsteg i utlandet,
dels äfven därpå, att den tunga ryttartruppen
utvecklades till det förnämsta vapenslaget.
Ledingsordningens upplösning framträder hufvudsakligen på
två sätt: det världsliga och andliga frälset vinner
frihet från ledingsskyldigheten, och de öfrige
ledingsskyldige kallas endast i undantagsfall till krigstjänst
samt få i stället i aflösning erlägga en skatt,
ledingslame (se d. o.). Sista gången en ledingsflotta
utbjudits från det egentliga Sverige var 1429.
Efter ledingsväsendets förfall följer för Sverige en
lång tid af vanmakt till sjöss, som varar, till dess
Gustaf Vasa utför det storverket att göra slut på detta
olyckliga tillstånd genom att bygga en stark flotta.

Litt.: Schlyter, ”Sveriges gamla lagar”, I–XIII
(1827–77), Styffe, ”Bidrag till Skandinaviens
hist. ur utländska arkiv”, I–V (1859–84) och
”Skandinavien under unionstiden” (3:e uppl., 1911),
H. Hildebrand, ”Sveriges medeltid”, I (1879 f.),
E. Hildebrand, ”Svenska statsförf:s historiska
utveckling” (1896), och Tunberg, ”De äldsta världsliga
privilegierna i Sverige” (i ”Hist. tidskr.”,
1907).
K. G. Wn.

Ledingslame l. Ledungslame (fsv. leþungslami),
d. v. s. ledingsaflösning, kallades i äldre tider
en skatt, som folket erlade till konungen de år, då
denne icke bjöd ut leding (se d. o.). Då
ledingsordningen under medeltiden förföll, så att leding icke
vidare utbjöds, blef ledingslamen en stående skatt,
som långt fram i tiden upptogs i jordeböckerna som
ingående i jordeboksräntan. Själfva namnet ledingslame
blef emellertid i vissa landskap, t. ex.
Uppland, undanträngdt af benämningen skipvist, hvilket
ord tydligen ligger till grund för den beteckning
”skepestapeningar”, hvarmed 1500-talets jordeböcker
från ifrågavarande landskap utmärka den gamla
ur ledingsaflösningen härstammande skatten. Litt.:
se under Leding samt Bergfalk, ”Om svenska
jordens beskattning” (1832 f.) och ”Undervisning
om rikets ränta af år 1530–33” (i ”Hist. handl.
utg. af Samf. för utg. af handskr. rör. Skandinaviens
hist.”, bd 11).
K. G. Wn.

Leditannsyra. Se Ledum.

Ledkapsel, anat. Se Led 1.

Ledkolonn, krigsv. Se Led 3.

Ledmotiv (ty. leitmotiv), mus., ett sådant flera
gånger återkommande motiv, som genom rytmiskt,
harmoniskt eller melodiskt utpräglad fysionomi söker
karakterisera och hvarje gång för minnet återföra en
betydelsefull situation, en personlighet, en naturmakt
eller ett begrepp. Ledmotiv voro ingalunda, alldeles
främmande ens för den tidigaste operadiktningen
(särskildt Monteverdi) och den klassiska musiken, dock
uppträda de först på 1800-talet med mera bestämdhet
och tydligare afsikt i operan, särskildt med Webers
”Friskytten” och ”Euryanthe”, i programsymfonicn
med Berlioz’ ”Sinfonie fantastique”, i balladen
med K. Löwe. Efter dessa är det hufvudsakligen
Wagner, som upptagit och utvecklat ledmotivet samt
upphöjt det till princip för formgifningen
och bärare af den musikaliska karakteristiken,
i början (”Flygande holländaren”, ”Lohengrin”)
med mera diskret poetisk användning och verkan,
senare (”Nibelungen”) med ett mångfaldigande och en
ymnighet, som medfört ett nytt slags musikdramatisk
teknik. Ledmotivens verkan på sinnet och minnet
är grundad på lagen om idéassociation. Som
musikaliska enhetspunkter kunna de åstadkomma
afrundning och länka åhörarens uppmärksamhet på
det helas andliga sammanhang. Å andra sidan har det
visat sig, att sträfvandet efter ledmotivssymbolik
kan belasta tonverken med ansenligt spetsfundiga
och svårfattliga anspelningar. Jfr A. Lindgren,
”Om ledmotiv” (i ”Musikaliska studier”, 1896).
A. L. (E. F-t.)

Ledmöss. Se Ledgångssjukdomar.

Lednice [-nitse], tjech. Se Eisgrub.

Ledningsförmåga, fys., kropparnas förmåga att
leda eller genomsläppa elektricitet och värme,
a) Elektrisk ledningsförmåga. Den elektriska
ledningsförmågans omvända värde kallas elektriskt
ledninrjsmotståiid (se Elektriskt motstånd). Förmågan
att genomsläppa elektricitet finnes i mycket
olika grad hos olika kroppar. Metallerna leda
bäst, därnäst elektrolyterna (se d. o.) och sämst
gaserna. Elektriska ledningsmotståndet beror utom på
kroppens natur på dess dimensioner. En kort och grof
tråd utöfvar ett mindre motstånd än en lång och smal
tråd af samma ämne. Därför bör all jämförelse mellan
olika kroppar i afseende på led-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:43:13 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbo/0784.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free