- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
3-4

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lee, William - Lee, Arthur - Lee, Henry - Lee, Robert Edward - Lee, Fitzhugh - Lee ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sedan i Frankrike och uppgjorde 1778 i Aachen med
en holländsk köpman de Neufville ett utkast till
nederländsk-amerikanskt handelsfördrag. En kopia
däraf, 1780 påträffad hos Henry Laurens (se d. o.),
gaf engelska regeringen förevändning till dess
krigsförklaring mot Holland s. å. L. återvände hem
1784. Hans Letters ha utgifvits af W. C. Ford (1891).

3. Arthur L., de föregåendes yngste broder,
diplomat, f. 20 dec. 1740, d. 12 dec. 1792, idkade
medicinska studier i Edinburgh, var därefter en tid
läkare i Williamsburg i Virginia, återvände till
England 1766 för juridiska studier och var 1770-76
advokat i London, där han stod i liflig förbindelse
med Wilkes, Burke och andra oppositionspolitiker
samt i anonyma broschyrer förfäktade
koloniernas sak. Han blef 1775 hemlig politisk
agent åt kongressens utrikesutskott, begaf sig våren
1776 till Paris och inledde där förhandlingar med
utrikesministern Vergennes. I okt. s. å. utsågs
L. jämte Franklin och S. Deane till underhandlare
med Frankrike om vänskaps- och handelstraktat och
undertecknade en sådan i febr. 1778. Han sökte
äfven, utan framgång, inleda förhandlingar i
Madrid och Berlin, men återkallades, bl. a.
till följd af misshällighet med Franklin,
1779 och var 1782-85 delegerad för Virginia
vid kontinentala kongressen samt 1784-89 medlem af
dess finansförvaltning (board of treasury). Jfr en
släktapologetisk biografi öfver L. af R. H. Lee (2
bd, 1829) och C. H. Lee, "A vindication of Arthur L."
(1894).

4. Henry L., de föregåendes kusins son, krigare,
f. 29 jan. 1756, d. 25 mars 1818, utmärkte sig
under oafhängighetskriget som öfverdådigt tapper och
synnerligen skicklig kavalleriledare med smeknamnet
"Light Horse Harry", blef 1780 öfverstelöjtnant
och inlade stora förtjänster om fälttåget i Nord-
och Syd-Carolina 1781, särskildt under slaget
vid Eutaw springs. 1786-88 var han delegerad
vid kontinentala kongressen, verkade 1788 för
unionsförfattningens antagande i Virginias
författningskonvent, var 1792-95 guvernör i
Virginia och 1799-1801 en af dess representanter i
kongressen. I ett minnestal öfver Washington 1799
uttalade L. om denne det ryktbara omdömet "den
förste i krig, den förste i fred och den förste i
sina landsmäns hjärtan". Han utgaf 1812 de
värdefulla krigshistoriska memoarerna Memoirs of the
war in the southern department of the United States

(3:e uppl., med biografi öfver L. af R. E. Lee, 1869).

5. Robert Edward L., den föregåendes son,
högste befälhafvare öfver de konfedererade
staternas stridskrafter under inbördeskriget
1861-65, f. 19 jan. 1807 i Stratford, Virginia,
d. 12 okt. 1870 i Lexington, Virginia, inträdde
1829 som officer i ingenjörkåren, utmärkte sig som
dennas befälhafvare under kriget med Mexico
(1845-48), särskildt vid eröfringen af Vera Cruz,
och belönades därför med öfverstes grad. Han var
1852-55 föreståndare för militärakademien i Westpoint
och anförde 1859 de trupper, som sändes mot fanatikern
George Brown (se d. o.) vid dennes angrepp
på Harper’s Ferry. Vid inbördeskrigets utbrott
erbjöds honom befälet öfver nordstaternas arméer,
men han ansåg plikten bjuda, att han ej öfvergaf sin
stat, Virginia, hvarför han vid underrättelsen
om dess utträde ur Unionen tog afsked ur unionsarmén
(april 1861). L. blef i maj s. å. befälhafvare
öfver Virginias trupper och utnämndes af Jefferson Davis till
general samt erhöll våren 1862 högsta befälet öfver
de konfedererades samtliga stridskrafter. Om L:s
verksamhet på denna oerhördt svåra post se närmare
Nordamerikanska inbördeskriget. Hans första stora
framgång var försvaret af sydstatshufvudstaden
Richmond mot Mc Clellan under "sjudagars-slaget"
i juni 1862. Sedan planerade han den stora
diversionen norrut, som gaf Richmond lättnad
från nya anfall och ledde till flera segrar öfver
nordstatsgeneralen Pope (bl. a. vid Bull Run, 29
aug.) och en invasion i Maryland, hvilken dock måste
upphöra efter det oafgjorda slaget vid Antietam
(sept.). Ett nytt nordstatsanfall, af Burnside,
mot Richmond tillbakaslog L. vid Fredericksburg (13
dec.), och under 1863 års fälttåg gjorde han efter
segern öfver Hooker vid Chancellorsville (2-3 maj)
en ny invasion i Maryland och Pennsylvania, hejdad
genom det förlustrika slaget vid Gettysburg (3 juli)
mot general Meade, hvilket nödgade L. att skyndsamt
retirera till Virginia. Där gjorde han hela året
1864 tappert motstånd mot de i antal öfverlägsna
nordstatsarméer, som under Grant framryckte mot
Richmond, hvilken stad L. af politiska skäl tvangs
att hålla långt efter det att hans fältherreblick
sagt honom, att en reträtt söderut vore från
militär synpunkt nödvändig. Till sist tvangs han 2
apr. 1865 att utrymma Richmond och sökte sedan med
spillrorna af sin här förena sig med den söderifrån
af Sherman tillbakaträngde general Johnston, men han
upphanns af Grant och nödgades af brist på lifsmedel
och ammunition att kapitulera vid Appomattox (9
april). L. hade under kriget gett glänsande prof
på det "offensiva försvarets" möjligheter i strid
mot en öfverlägsen fiende, men man har mot hans i
öfrigt så beundransvärda krigföring anmärkt, att han
gaf sina underbefälhafvare väl stor handlingsfrihet
och själf ej alltid nog energiskt fullföljde vunna
framgångar. Efter krigets slut blef L. i aug. 1865
president för militärskolan Washington college i
Lexington (nu "Washington and Lee university"), där
han verkade till sin död. Plikttrohet och redbarhet
voro de mest utmärkande dragen i den store fältherrens
personliga skaplynne. Han utgaf 1869 (med biografi)
en ny uppl. af sin faders krigshistoriska memoarer
(se L. 4). Statyer öfver L. äro resta i Richmond och
New Orleans. - Jfr biografier öfver L. af J. E. Cooke
(1871), E. A. Pollard (s. å.), A. L. Long (1886),
Fitzhugh Lee (1894), H. A. White (1897), W. P. Trent
(1899), R. A. Broek (1904) och G. M. Adam (1905)
samt R. E. Lee, "Recollections of letters of general
R. E. L." (1904).

6. Fitzhugh L., den föregåendes brorson, militär och
politiker, f. 19 nov. 1835 i Clermont, Virginia, d. 28
april 1905 i Washington, blef 1856 kavalleriofficer,
deltog på sydstaternas sida i inbördeskriget och
avancerade 1862 till brigadgeneral

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free