- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
21-22

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leflô ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Månadsblad",
1879), Om 1607 års upplaga af Uplandslagen (i
Uppsala univ:s årsskr., 1880), Undersökning om
de germanska, i synnerhet nordiska formerna af
adjektivet hög
(i "Arkiv f. nord. filologi", 1883),
Bidrag till tolkningen av Tunestenens runinskrift
(i "Uppsalastudier tillegn. S. Bugge", 1892), Om
de östskandinaviska folknamnen hos Jordanes
(i
"Svenska landsmålen", bd 13, 1894), Den gottländska
Taksteinar-sägnen
(1903 och 1905), hans för tolkningen
af lönnrunor särskildt viktiga, skarpsinniga
Bidrag till tolkningen af Rökstensinskriflen (i
"Nord. studier, tillegnade A. Noreen", 1904), Några
svenska "talande vapen"
(i "Personhist. tidskrift",
1903-04), Om Sveriges integritet (1905), Latinska
medeltidsinskrifter på vers från Gotland
(1908), Till
700-årsminnet af slaget vid Lena
(i "Forn-vännen",
1908-09), Det evigt grönskande trädet vid Uppsala
hednatämpel
(i "Svenska landsmålen", 1911) och En
kärleksvisa i Ans saga bogsveigis
(i "Studier i
nordisk filologi", s. å.). L. har vidare skrifvit
en mängd uppsatser och artiklar i tidskrifter
och tidningar om fonetik, germansk och nordisk
grammatik, runkunskap, fornsvensk laghistoria,
genealogi och heraldik, rättstafningsreformer
och medeltidslatinsk vers, vittnande om mångsidig
lärdom, själfständighet och skarpsinne. L. invaldes
1908 i Vitt. hist. o. ant. akad. samt i Vet. och
vitt. samhället i Göteborg.

7. Anne Charlotte L., hertiginna af Cajanello,
den föregåendes syster, författarinna, f. 1 okt. 1849
i Stockholm, d. 21 okt. 1892 i Neapel, försökte
sig i konfirmationsåldern på att skrifva en stor
prästgårdsroman, som blef ofullbordad, och 1869 utgafs
under märket Carlot den välvilligt mottagna
novellsamlingen Händelsevis. Hon trädde 1872 i
äktenskap med v. häradshöfdingen G. Edgren. Under de
följande åtta åren fick hon, fortfarande fullständigt
anonym, på Dramatiska teatern uppförda åtskilliga
skådespel, som väckte rätt mycken uppmärksamhet
genom sin naturliga, osökta ton och ett personligen
kändt idéinnehåll: Skådespelerskan (1873; tr. 1883),

illustration placeholder
Porträtt av Anne Charlotte Leffler


Pastorsadjunkten (1876; tr. s. å.), Under toffeln
(s. å.) och Elfvan (1880; tr. 1883). Gemensamt för
dessa kan sägas vara, att konflikten uppkommer genom
en begåfvad personlighets sträfvan att lösgöra sig ur
förhållanden, som hämma dess fria utveckling, och de
sluta alla med resignation. I jämförelse med hennes
noveller göra likväl dessa dramer ett chargeradt
och ansträngdt intryck. Efter en tid af grundligare
själfstudier framträdde fru L. 1882 under eget namn
som mognad författarinna med novellsamlingen Ur
lifvet
, som hastigt gjorde henne känd i Sverige och
utom dess gränser. 1883 utgaf hon en andra samling
"Ur lifvet", som på många håll väckte anstöt genom
den realistiska novellen Aurore Bunge. Ehuru fru
L. endast ville skildra och gärna lämnade konflikterna
olösta, äflades man att i henne se en
tendensförfattarinna, i synnerhet med anledning af
det ur verkligheten gripna skådespelet Sanna qvinnor
(1883), som verkade omdanande på opinionen i fråga om
den gifta kvinnans eganderätt; det uppfördes tills.
med hennes lustspel En räddande engel i hvilket
mycket allvar var inmängdt. En utländsk resa 1884
vidgade hennes blick för de sociala frågorna och
framkallade det bjärt färgade tendensdramat Hur
man gör godt
(1885), en protest mot samhällets
missförhållanden. Nya lifsintryck afspeglades
lifligt i romanen En sommarsaga (1886; utgörande
4:e bandet af "Ur lifvet"), som behandlade problemet,
hur den utvecklade nutidskvinnan skall kunna bevara
sin personlighet och individuella lifsgärning
på det erotiska området. I samarbete med Sonja
Kovalevski skref hon 1887 dubbeldramat Kampen för
lyckan
, som blef ett förfeladt experiment. Efter
en 1888 företagen resa uti Italien upplöste hon
1889 sitt äktenskap och vigdes 1890 i Rom med
hertigen af Cajanello, professor i matematik
vid Neapels universitet. Den i 3:e delen af "Ur
lifvet" ingående berättelsen Kvinnlighet och erotik
(s. å.) utgör en hänförd lofsång öfver kärleken och
inleder det senare skedet af hennes författarskap,
då känslan började göra sig starkt gällande
vid sidan af analysen. 1891 skref hon komedierna
Familjelycka och Den kärleken! (utgifna 1892 tills.
med den dramatiska situationen Moster Malvina
under titeln "Tre komedier"), 1892 en biografi öfver
Sonja Kovalevski
samt sagospelet Sanningens vägar,
en omklädnad för djärfva moderna tankar. Efter hennes
död utgåfvos 1893 Efterlemnade skrifter (2 bd, det
förra innehållande bl. a. "Sanningens vägar", det
senare utgörande 5:e bandet af "Ur lifvet"). Flera
af hennes arbeten finnas öfversatta till norska,
danska, finska, ryska, tyska, engelska, holländska,
italienska, bulgariska och kroatiska. Fru L. skildrade
medel- och öfverklass, särskildt i hufvudstaden,
med nykter, käck och kunskapsrik realism i enkel,
lugn och flärdfri framställningskonst. Hennes
iakttagelseförmåga och objektivitet satte henne i
stånd att ge vederhäftiga samhällsbilder, hvilka af
hennes lifliga samhällsintressen fingo en bestämd
social bakgrund. Kritisk och högtbegåfvad, saknade
hon egentligen framför allt den lyriska underströmmen,
stämningen. Bland de mest karakteristiska af hennes
smärre noveller äro den humoristiskt känsliga
Gusten får pastoratet och den societets- och
karaktärstecknande En bal i societeten. Vänfast och
i besittning af stor konversationsförmåga, bildade
hon en litterär salong i Stockholm. Jfr Ellen Key,
"A. Ch. L." (1893), samt uppsatser af E. Alkman
(i "Svensk tidskrift" 1892 och "Dagny" 1893),
Laura Marholm, "Kvinnor" (1895), och G. Brandes,
"Samlede værker", III. 2. G-g N. 3. G. H-r. 4. (E.
H. T.) 5. (I. F.) 6. Lll.* 7. (R-n B.)

Leflo [loflå], Adolphe Charles Emmanuel, fransk
general och diplomat, f. 1804 i dep. Finistère,
d. 1887 nära Morlaix, inträdde 1825 i franska
armén, kom 1831 till Algeriet, utmärkte sig under
striderna mot araberna, blef 1844 öfverste och i
juli 1848 brigadgeneral. I sept. s. å. valdes han
af dep. Finistère till medlem af konstituerande
nationalförsamlingen, där han slöt sig till
högern. Han invaldes 1849 i lagstiftande
nationalförsamlingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free