Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leflô ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rudimentära blad (
rudimentära blad (Fronclosae). Bladen äro ofta af
olika utseende (se Jungermanniacese); de könsorganen
omgifvande bladen, involu-k r a l b l a d e n (se
fig., 6 i), ha äfven ofta ett annat utseende än de
öfriga. De thallösa formernas bål har stundom en
komplicerad byggnad (se M a r-
jämn och slät; den bakre och undre (se fig.) visar
åtskilliga fördelningar. Högra delen eller loben
(H, H’} är störst och tjockast; den vänstra (F, V’}
är i alla dimensioner mindre. Mellan båda ligger
ett rektangulärt fält, Spigelius’ lob (L. S), som är
vertikalt fårad af motliggande ryggkotpclare. Mellan
detta
Typer af lefvermossor. 1-4, Marchantia polymorpha:
l lianplanta, ö groddknoppskål; 2 anteridieställning,
a anteridier, t thallus, r rhizoider; 3 honplanta;
4 arkegonställning, sedd underifrån. - 5 Anthoceros
Icevis, sp sporogon, c centralpelare. - 6 Plagiochila
uspienioides, s sporogon, i involukralblad. - 7 elater
och sporer af
en lefvermossa.
c h an t i a). Anteridierna (2 a) sitta hos de bladiga
formerna i bladvecken, hos de öfriga på ryggsidan af
bålen, arkegonen (4) sitta vanligen i stamspetscn
hos de bladiga, på bålens ryggsida hos de thallösa
formerna. Sporogonet (5 sp, 6 s] saknar mössa och
oftast äfven centralpelare (5 c), men innehåller
ofta elaterer (7), långa, hygroskopiska trådar,
som sammanhålla spormassan. Förökning på vegetativ
väg sker ofta genom på bladen sittande särskilda
grodd-celler eller genom i skål- eller flaskliknande
organ (l b) bildade groddkorn. Lefvermossorna indelas
i 3 serier: Marchantiales (fam. Riccincece och
Marchan-tiacecz; l-å) med bål och rundad kapsel,
Anthoce-rotales (fam. Anthocerotacece; 5) med
bål och skid-lik kapsel, som har centralpelare,
och Jungermannia-les (fam. Jungermanniacece;
6) med bladig stam. De förekomma i synnerhet på
fuktiga och skuggiga ställen, i Sverige finnas
omkr. 150 ärtor, fördelade på 43 släkten.
G. L-m.
Lefvern (lat. hepar 1. jecur). 1. Anat., den körtel,
som bl. a. bereder och afsöndrar gallan. Den är den
största af alla mera solida körtlar i människokroppen,
Människans lefver, sedd bakifrån och något nedifrån.
omkr. 30 cm. transversalt, 18 cm. sagittalt och 6
cm. yertikalt, samt väger O,s-2 kg. Lefvern är belägen
i bukhålan, upp mot mellangärdet, hvars hv älf ning
är formad efter dess öfre-främre yta. Denna yta är
fält och högra loben framgår nedre hålådern (v.c.i),
delvis insänkt i lefverns substans, hvars venblod
den upptager genom de framom och på sidorna liggande,
i fig. icke synliga lefvervenerna. Nedom dessa (L.S
och v.c.i) går en smal, men tämligen djup fåra (P),
lefverporten (porta hepatis), i hvilken synas på rad
efter hvarandra från vänster mot höger ändarna af
den af skurna lefverartären, portådern och gallans
utförsgång (ductus choledochus). I en grop på gränsen
mot högra loben ligger gallblåsan (g.bl.), hvars
småningom afsmalnande ände bakåt (skenbart uppåt)
öfvergår i nämnda gallgång (se G a 11 b l å s a,
Gallgång och P o r t å d e r). På gränsen mot vänstra
loben går i en med gallblåsan parallell grop en
sträng (l.t), hvilken med en krökning fortsattes
upp i f.d.v., rester hufvudsakligen af kärl,
som under fosterlifvet förde moderkakans blod till
fostret. Mellan båda dessa fåror (för gallblåsan och
l.t) ligger en platt fyrsidig lefverlob (L.Q), hvilken
i följd med figurens öfriga nedre kontur bildar
lefverns främre skarpa kant. I denna kant framträder
äfven gallblåsans kul-formiga ända eller botten. -
Lefvern är egentligen icke mjuk, men plastisk, så
att den af alla grann-organen tager intryck, som
den behåller. Så har redan nämnts en ränna (på L.S)
såsom märke af ryggradens framsida. Vidare finnas hos
fullvuxna på högra loben längst fram ett märke (i.c)
af grof-tar-men, midt under ett stort (i.r) af högra
njuren, där bakom ett mindre (i.s.r) af tillhörande
bi-njure. Vänstra loben bär icke blott tydliga märken
af magsäcken, utan har fått hela sin form bestämd af
läget mellan denna och mellangärdet. Ursprungligen
lika stor som den högra, minskas den, först då
ventrikeln vänder sig mot densamma, och sedan
ytterligare, alltefter som denna utspännes af föda,
tills den slutligen, åt sido- och bak-kanten, får
den tunna skifform, som fig. utvisar, men som vid
t.o ofvan magsäckens öfre krök ännu är tjock; i.g är
intrycket af själfva säcken, c visar märket af den
förbistrykande matstrupen. Samma förhållande visar
sig vid tryck af annan art. Så är t. ex. en vanlig
följd af åtsittande kläder, att lefvern nedpressas,
så att den får sin största utsträckning på höjden och
tvärs öfver förstöres i ett bälte, som fått namnet
"kjortelmärket". - Lefvern är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
