- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
29-30

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leflô ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klädd af bukhinnan, utom på fälten H och V , i
porten, på de med p utmärkta strimmorna och i en
dylik sagittalt gående på öfre ytan. Lefverns yta har
i friskt tillstånd ett marmoreradt utseende i gult
och brunt, hvilket beror på blodkärlens anordning
i dess massa. Denna bildas af celler, ordnade i
sammanhängande strängar eller plattor, mellan de
finaste gallgångarna och kapillärer ur portådern
samt lefvervenen med däri äfven ingående lefverartär
och lymfkärl, allt sammanhållet af en ringa mängd
bindväf. Artären när väfnaderna; portådern för från
tarmkanalen till organet de ämnen, ur hvilka cellerna
bereda galla och andra ämnen. Gallan bortföres genom
gallgångarna antingen direkt till tarmen eller efter
en tids förvaring i gäll-blåsan. Det förändrade blod,
som återstår, går genom lefvervenerna till hålådern;
andra ämnen upptagas och bortföras af lymfkärlen. Vid
den betydliga omsättningsprocessen i lefvern utvecklas
en stor mängd värme. Om sjukdomar i lefvern se
nästa art.

2. Jämförande anat. Måhända motsvarar den blindsäck,
som hos lansettfisken (se d. o.) utgår framåt
och osymmetriskt från tarmkanalens främre del,
lefvern hos de högre ryggradsdjuren, hvilka
alla ega detta organ. Lefvern anpassar sig till
kroppsformen, är i allmänhet relativt större hos
de lägre ryggradsdjuren än hos de högre och ofta
större hos kött- än hos gräsätare. F. ö. förete
lefverns form och flikar mycket stora växlingar
hos olika djur; dock torde den kunna härledas
från en tvåflikig grundform. Portådern torde vid
lefverns uppdelning i flikar spela en ledande
roll, dess grenar bestämma organets uppdelning. I
allmänhet finnas två utförsgångar. Gallblåsan kan
uppfattas som en ensidig utbukt-ning af den ena
utförsgången. Gallblåsan saknas ofta (hjortar,
kameldjur, elefanter, hvakljur, hästar m. m.).
1. G. v. D.* 2. L-e.

Lefversjukdomar, med. Lefverns rätta läge i
högra hypokondriet kan rubbas dels genom medfödd
lägeförändring, såsom vid situs inversus, då den
bytt plats med mjälten och ligger på vänster sida,
eller vid medfödt bråck i diafragma, då den kan ligga
i högra lungsäcken, dels genom förvar f vad lag e
förändring, såsom då den tryckes nedåt i buken genom
exsudat i lungsäcken och andra lungsjukdomar eller
uppåt genom tumörer i buken, bukvattusot o. d. -
Rörlig 1. vandrande, d. v. s. djupt nedsjunken i
bukhålan, blir lefvern, liksom mjälten (dock ej så
ofta), hos äldre kvinnor med slappa bukbetäckningar
och förslappning af de ligament, som hålla upp
lefvern. - Formförändring erhåller lefvern dels genom
sjukdomar, som verka hypertrofi (förstoring) eller
atrofi (minskning), dels genom det farliga bruket
hos fruntimmer att begagna hårdt tillsnörda kläder
(snörlif och kjortelband), då s. k. "snörlefver"
uppstår genom en horisontal snörfåra eller
inknipning, under hvilken lefvercellerna försvinna
och ersättas af bind-väfssvålar. - Blodstockning
(hyperemi) i lefvern uppstår antingen passivt,
genom hindradt afflöde genom lefvervencrna, eller
aktivt, genom kongestion, ökadt blodtillflöde genom
portalvenerna. Det förra inträffar i synnerhet vid
hinder för blodcirkulationen genom hjärtat (valvelfel)
eller lungorna, det senare efter hvarje riklig måltid
och i många infektionssjukdomar. Vid den passiva
hyperemien blir lefvern i genomskärning lik muskot
och kallas därför cyanotisk

muskotnötlefver. Genom blodöfverfyllnad förstoras
lefvern, och patienten känner fullhet, tyngd, stundom
värk i lefvcrtrakten, utstrålande i högra axeln och
armen. - Inflammation förekommer såväl på lefverns
yta, i dess serösa beklädnad (perihepatitis), som i
dess parenkym (hepatilis). Den förra är än orsakad af
den senare, än stående i samband med en inflammation
af hela bukhinnan (peritonitis], än själfständig,
såsom vid "snörlefver", trauma och syfilis. Den
kroniska perihepatiten förlöper, utan själfständiga
symtom, mera smygande; den akuta däremot,
med de vanliga symtomen af bukhinneinflammation,
fross-skakning, feber, smärta, ömhet och svårighet att
andas och liknar f. ö. mycket en pleurit i angränsande
delar af lungsäcken.

Den inflammatoriska processen inom själfva lefvern
kan uppdelas i två former: inflammationer i själfva
lefverparenkymet (lefvercellerna) ocn inflammationer i
den bindväfssubstans, som finns i lefvern. Ehuruväl
det förstnämnda slagets inflammation kan sägas
förekomma mycket ofta vid allehanda förgiftningar af
organismen såväl med bakteriegifter som med andra
gifter, orsakar den dock sällan någon utpräglad
sjukdomsbild annat än vid den s. k. akuta gula
lefver-atrofien och vid den akuta fosforförgiftningen.

Den akida gula lefveratrofien är en mycket sällsynt
sjukdom, hvars etiologi ännu är okänd, men som
sannolikt är af toxisk natur. Den träffar oftare
kvinnor än män, icke sällan kvinnor i graviditet,
och medför under mycket häftiga symtom (gulsot,
yrsel, medvetslöshet) inom några eller högst 14
dagar döden. Lefvern visar sig efter patientens död
saffrans-gul, slapp och betydlig minskad. Under fullt
liknande symtom kan den akuta fosforförgiftningen
förlöpa i de fall, där den icke verkar nästan
omedelbart dödande. De leverinflammationer åter,
som ha sitt säte inom lefverbindväfvcn eller inom
lefverns stödjesubstans, kunna vara antingen akuta
eller kroniska. De akuta bero på bakterieinfektioner
och medföra vanligen varbildningar inom lefvern
(lefver-abscess). De hos oss oftast förekommande
multipla lefverabscesssrna äro vanligen orsakade
af infektioner från gallvägarna (vid gallsten,
variga gallblåse-inflammationer). Den sto-ra,
mera enstaka lefverabs-cessen är däremot en i
tropikerna, särskildt bland dit inflyttade européer,
ganska vanlig sjukdom. Primär lefvcrabscess kan
visserligen förekomma efter trauma o. d., men
till det öfvervägande antalet äro dylika fall
sekundära efter infektioner inom någon del’ af
portakretsloppet, såsom inom mage, tarmar, pankreas,
mjälte samt inom de kvinnliga genitalorganen. De
vanligaste primära sjukdomarna äro i dessa fall
dysenterieri eller rödsoten, spec. den form, som
orsakas af s. k. amebor, blindtarmsinflammationer
samt mag- och tarmsår, om dessa senare framkallats
eller af någon anledning blifvit infekterade af
bakterier. Lefverabscessens symtom och förlopp äro
väsentligen beroende på dess storlek och, om den
öppnar sig, på stället för varets genombrott. En liten
abscess kan inkapslas, resorberas, förvandlas till
en ostig, kalkig, ärrig massa och därigenom alldeles
oskadliggöras. Genombrottet kan ske efter föregående
sammanväx-niug med bukväggen genom huden och bilda en
fistel, som sedan kan läkas. Gynnsamma genombrott
kunna ske äfven genom mage, tarmar, pleurasäck
och lunga. Farligast är ett direkt genombrott till
bukhålan, då en hastigt dödande peritonit vanligen
inträffar. Äfven



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free