- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
47-48

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leges ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

47

Legitimitet-Legnone

48

samt försök att uppsätta grefven af Chambord på
Frankrikes tron. Den andra franska republikens
misslyckande, Napoleon III:s statskupp och de fel och
olyckor, hvilka utmärkte slutet af hans välde, bidrogo
emellertid att höja legitimisternas aktier hos det
franska folket. De bref och manifest, hvilka grefven
af Chambord vid flera tillfällen under loppet af
dessa år utfärdade, ingåfvo visserligen betänkligheter
genom sina fordringar på upprätthållande af påfvens
världsliga makt, men voro likväl egnade att väcka
sympati genom sin ridderliga och värdiga ton. Det
olyckliga sätt, hvarpå först Napoleon III och
därefter den tredje republiken fört kriget mot
Tyskland, gjorde, att vid de allmänna valen till
nationalförsamlingen 8 febr. 1871 legitimisterna
vunno flera platser än något annat parti. Hoppet om
det legitima konungadömets återupprättande syntes då
nära att förverkligas. Efter 40 års frånviro gjorde
grefven af Chambord ett kort besök i Frankrike, där
han från slottet Chambord 5 juli 1871 utfärdade en
proklamation, hvari han antog titeln af konung Henrik
V. I denna proklamation erkände han den allmänna
rösträtten och det konstitutionella styrelsesättet
med två kamrar, men förkastade den trefärgade
fanan, revolutionens och det moderna Frankrikes
segertecken. "Fransmän", skref han, "Henrik V
kan icke öfverge Henrik IV:s hvita fana." Under
de närmast följande två åren utfärdade han flera
liknande bref och manifest. Emellertid lyckades
legitimisterna i nationalförsamlingen med tillhjälp
af orlcanisterna och bonapartisterna störta Thiers’
republikanska regering och göra den monarkiskt sinnade
marskalk Mac Mahon till republikens president (24
maj 1873). För att med nationalförsamlingens bistånd
kunna uppsätta grefven af Chambord på Frankrikes tron
var det i främsta rummet nödvändigt att åstadkomma
en försoning och förening, en "fusion", mellan
Icgitimister och orleanister, mellan den äldre
och den yngre bourbonska linjen. En sådan "fusion"
hade redan 1849 och följande år varit på tal, men då
strandat på konung Ludvig Filips motstånd. Grefven af
Paris. Ludvig Filips sonson, visade sig emellertid
mer tillmötesgående och aflade 5 aug. 1873 ett
högtidligt besök hos grefven af Chambord i Frohsdorf,
hvarvid han uttryckligen erkände den äldre bourbonska
linjens rätt till Frankrikes krona. "Fusionen" var
därigenom ett fullbordadt faktum. I sept. s. å. sände
"fusionisterna", såsom de till ett parti förenade
legitimisterna och orleanisterna kallades, två ombud
till Frohsdorf för att inhämta underrättelse om den
tillämnade konungens åsikter rörande den kyrkliga
frågan, konstitutionen och trikoloren. Grefven af
Chambord förklarade då, att han trots sina katolska
sympatier icke skulle bryta freden med Italien
(som beröfvat påfven hans världsliga makt) och att
han önskade regera efter 1814 års konstitutionella
författning med vissa ändringar, såsom införandet af
allmän rösträtt och decentralisa-tion, hvarom han
skulle besluta i samråd med nationalförsamlingen;
därjämte hoppades han, att nationalförsamlingen
skulle samtycka till att trikoloren ersattes med den
hvita fanan. I en fusionsförsamling i Versailles 25
sept. s. å. förklarade de liberale orleanisterna,
att de voro missnöjda med grefvens af Chambord
nyssnämnda förklaringar och att de fordrade ett
bestämdt erkännande af trikoloren, innan de kunde
samtycka till hans åtenippsättande på tro-

nen. För inledande af nya underhandlingar med
grefven af Chambord tillsatte fusionisterna i okt. s
å. ett niomannautskott, hvilket afsände Chcsnelong
och tre andra förtroendemän till Salzburg för att
underrätta grcfven af Chambord, att den allmänna
meningen i Frankrike fordrade trikolorens bibehållande
m. m. Grcfven förklarade då, att han afstod från att
fanan ändrades före hans återkallande, men att han,
sedan han tillträdt regeringen, ämnade förelägga
deputeradekammaren ett förslag till frågans lösning,
som han åtog sig att genomdrifva. Vid sin återkomst
från Salzburg meddelade Chcsnelong och hans tre
kolleger för niomannautskottet ChamboTds sväfvande
förklaring, men i den form, att grefven samtyckt till
att bibehålla trikoloren, tills deputeradekammaren
gåfve sitt bifall till dess ändrande. Fusionisternas
glädje öfver denna förmenta eftergift från "konungens"
sida var utomordentlig, och man rustade sig på allvar
att för nationalförsamlingen, som hade ferier,
men åter skulle sammanträda 5 nov., föreslå det
legitima konungadömets återupprättande, med "Henrik V"
(grefven af Chambord) som konung och grefven af Paris
som tronföljare. Då kom som ett åskslag ett bref från
grefven af Chambord 27 okt. 1873 till Chesnelong,
hvari han förklarade, att han aldrig skulle samtycka
till att bli "revolutionens legitime konung" och att
han aldrig skulle förneka den hvita fanan. Detta bref,
som 30 okt. offentliggjordes i tidningen "Union",
krossade för alltid legitimisternas förhoppningar
att uppsätta "Henrik V" på hans förfäders tron,
ty det var uppenbart, att hvarken folket eller
armén någonsin skulle samtycka till trikolorens
utbytande mot den hvita fanan. Det legitimistiska
partiets inflytande har sedan dess varit i ständigt
aftagande. Sedan grefven af Chambord aflidit
(24 aug. 1883), började själfva partinamnet
Icgitimister småningom komma ur bruk. I stället
användes numera vanligen partmamnet roja-lister.
E. W.

Legitimitet, Legitimitetsprincipen. Se Legitim.

L’église réformée francaise fleglirs refårme
frä-sä’s], fr. Se Franska reformerta församlingen.

Legnago [lenjägå], befäst distriktshuvudstad uti
italienska prov. Verona, vid högra stranden
af Adige, bildar med Verona, Mantua. och
Peschiera den s. k. fästningsfyrkanten. L:s
befästningar, en-ceinte och några framskjutna
verk, äro emellertid tämligen värdelösa och komma
sannolikt att inom kort slopas. 2,767 inv. (1901;
som kommun 14,529 inv.). Tillverkning af olja,
socker och siden. Risodling. 26 mars 1799
ledo fransmännen under Sché-rer ett nederlag
där mot österrikarna, anförda af Kray.
(J. F. N. L. W:son M.)

Legnano [lenjänå], stad i italienska prov. Milano,
vid floden Olona, n. v. om Milano. 9,647 inv. (1901;
som kommun 12,002 inv.). Liflig bomulls-och
silkesindtistri. Stor maskinverkstad. Platsen är
historiskt bekant genom de lombardiska städernas
seger där öfver kejsar Fredrik I Barbarossa 29 maj
1176. Jfr F. Giiterbock, "Zur kontroverse iiber die
schlacht bei L." (i "Historische vierteljar-schrift",
1911). En minnesvård restes på slagfältet 1876.
(J- F. N.)

Legnone [lenjåne], M ön t e, berg i
Bergamasker-alperna, ö. om Comosjön. 2,610 m
J. F. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free