- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
73-74

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lehmann ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

Lehn-Le Houx

74

ådagalade han mycken duglighet och bidrog särskildt
till utvecklingen af Norges kommunikationsväsen. Tack
vare hans energiska initiativ segrade regeringen
i den stora tvistefrågan om Mjösens reglering. 28
sept. 1907 afgick han som statsråd och har sedan
dess varit affärsman och börskommissarie i Bergen.
K. V. II.

Lehn, danskt baroni på Fyn, Svendborgs amt, omfattar
5 hufvudgårdar, hvaribland Hvidkilde (se d. o.),
med tillhörande jord inalles 1,056 har, 1,254
har skog och l*/4 mill. kr. fideikommisskapital,
upprättades 1781 af konferensrådet P. A. Lehn. Det
öfvergick vid hans död (1804) till dotterdottern
och innehafves sedan 1904 af hennes dotterdotter,
änkegrefvinnan A. Ahlefela Laurvig Lehn (f. 1857).
E. Ebg.

Lehnberg, Magnus, vältalare, biskop, f. 22 maj 1758
i Södra Vi socken, Kalmar län, nära Vim-merby, d. 9
dec. 1808 i Linköping, inskrefs 1776 som student i
Uppsala, men måste af medellöshet offra sin mesta
tid på information, tills han 1785 prästvigdes och
kallades till komministersadjunkt vid Storkyrkan i
Stockholm. Sedan han af Svenska akad. utmärkts två
gånger med stora priset för Äreminne öfver Uiryer Jarl
(1787) och Äreminne öfver riksrådet och riksamiralen
Carl Carlson Gyllenhjelm (1788), hvilka skrifter
hälsades med förtjusning och syntes vida öfvergå
allt hvad svensk vältalighet dittills frambragt,
invaldes han 1789 i Svenska akademien, och därefter
gingo befordringarna hastigt: han blef 1789 pastor
i Kungsholms församling med prebende, 1790 i Sånga’
och Ska, 1792 öfverhof-predikant hos änkedrottning
Sofia Magdalena, 1800 teol. doktor och 1802 konungens
Öfverhofpredikant. S. å. utnämndes han till kyrkoherde
i Jakobs och Johannes’ församling och 1805 till
biskop i Linköping. L:s två äreminnen bragte honom
med ens till ryktbarhet. Hans samtid höll före, att
"med honom föddes svenska vältaligheten fullvuxen" och
att icke på någon tid eller hos något folk en större
mästare i lyftad prosastil funnits, öfvcrdriften i
detta omdöme förklaras lätt däraf, att L. verkligen
åstadkommit mästerstycken .inom äreminnet, ett
vit-terhetsslag, som uppbars af 1700-talets smak
och känslodaning. Numera är det ensidigt loftalande
äreminnet, med sin oafbrutet högstämda ton, sedan
länge föråldradt och ur stånd att uppväcka någon
hänförelse. Vid läsningen af L:s nämnda alster
måste man emellertid egna erkännande åt den goda
kompositionen, de osökta öfvergångarna, den nyktra,
oväldiga uppfattningen, de träffande karakteristikerna
af personer, tilldragelser och tillstånd, omväxlingen
och måttfullheten i anbringandet af retoriska
effekter, det fina örat för ordens och periodernas
rytm samt ett för sin tid ovanligt rent, från
gallicismer fritt språk. Förkärleken för mångledade
meningar, med hopande af försatser, breder dock en
viss tyngd öfver stilen. En ljus och fast tillit

till kulturens välsignelser ger tonen åt
betraktelser-j na. Äreminnet öfver Birger Jarl
företer större jämnhet och helgjutenhet än det öfver
Gyllenhjelm. Det senare röjer en sträfvan efter
teatralisk effekt, men har äfven partier af dels
gripande, dels kraftigt målande vältalighet. Mindre
betydande är L:s inträdestal i Svenska akademien,
öfver grefve Mattias von Hermanson (1790). - I en mera
egentlig art af talekonst, predikantens, utöfvade
L. ett ovanligt inflytande på sin samtid. Många
predikanter bildade sig efter honom. Då han höll
sina predikningar, var kyrkan alltid öfverfall af
åhörare, icke minst ur de eljest tvifvelsjuka högsta
kretsarna. L:s fängslande framsägningskonst jämte den
mildhet och värdighet, som präglade hela hans väsen,
gjorde nog sitt till. Hufvudsaken var dock, att han
förkunnade religionen efter den tidens smak. Han är
den förnämste representanten för neologien inom den
andliga vältaligheten i Sverige. Blid och ljus,
vill han lyfta själarna genom framhållandet af
Försynens kärlek och nåd. Fogligt och varligt
söker han öfvertyga åhörarna om kristendomens
företräden och den lycka, som dygdens utöfvande
skänker. I dogmatiskt hänseende är han oklar. För det
genom Kristus historiskt gifna i motsats till det
hvarje människa medfödda har han icke tillräcklig
blick. Den ädla språkformen öfverskyler delvis det
torftiga innehållet. Hos L:s efterapare finner man
mästarens fel, ej hans förtjänster. - L:s predikningar
utgåfvos i 3 bd 1809-13 (4:e uppl. i 2 bd, 1827).
E. F-t.»

Lehninska profetian (lat. Valicinium lehninense),
en efter gammal uppgift af munken Hermann i
cisterciensklostret Lehnin (i nuv. preussiska
reg.-omr. Potsdam; upphäfdt 1542) omkr. 1300 på 100
leoninska verser författa! profetia, innehållande
en klagan öfver Askaniornas utslocknande och
Hohen-zollrarnas tronbestigning samt en karakteristik
af den senare släktens regenter allt intill elfte
led. Numera är man tämligen ense om ai’; tillskrifva
profetian en förfalskning af den undan den store
kurfurstens åtgärder mot det lutherska prästerskapet
1666 afvikne A. Frome, som i Prag 1668 öfvergick
till katolska kyrkan och för att hämnas sammansatte
profetian Jfr Hilgenfeld, "Die lehninsche weissagung"
(1875), Sabell, "Litteratur der soge-nannten
lehninschen weissagung" (1879), Schnei-der, "tJber
die handschriften des Vaticinium lehninense" (1890),
Kampers, "Die lehninsche weissagung uber das haus
Hohenzollern" (1897).

Le Houx [b ö], Jean, fransk-skald, f. inemot
midten af 1500-talet i Vire i Normandie, d. 1616,
till yrket advokat, har länge gällt som förste
ut-gifvåren af den i samma bygd födde, lJ/2
årh. äldre folkskalden Olivier Bassclins visor, vaux
de Vire. Dessa skulle L. ha med lätt hand föryngrat
samt tillfogat åtskilliga befryndade sånger ur
egen fatabur. Emellertid ha några forskare, främst
A. Gaste, med stöd af L.s originalmanuskript samt
yttre och inre kriterier i själfva visorna, ådagalagt,
att dessa "vaudevirer", som hittills tillskrifvits
Oliv. Bassclin, måste till största delen återbördas
till L. Bland vaudeviresångamas äldre generationer
hado Basselin blifvit den folkkäraste; den siste i
deras rad var L. Dennes oreflekterade och glädtiga
visor äro uteslutande af rent backantisk art; de
diktades för vänners muntra lag, hvarest

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free