- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
89-90

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leicester ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

munsterherre. De många titlarna vittna om svågern
konung Gustafs förtroende. Också var han oupphörligt
sysselsatt för dennes räkning. 1542–43 var han
medlem af den beskickning till Frankrike, som
afslöt den första förbundstraktaten mellan detta
land och Sverige. Under de följande åren utförde
han en mängd uppdrag för konungens räkning i olika
delar af landet. Sedan han 1549 erhållit Jönköpings
stad jämte flera närliggande härad i för-läning,
synes hans verksamhet för några år blifvit mera fast
förlagd till denna trakt. Mot slutet af Gustaf Vasas
regering börjar för honom en period med diplomatiska
uppdrag. 1557 var han ett af de svenska sändebud,
som afslöto freden med Ryssland i Moskva, 1559
skickades han till England för att underhandla om
giftermål mellan hertig Erik och drottning Elisabet,
1562 deltog han, som vid Eriks kröning 1561 fått
friherrlig värdighet, i en beskickning till Danmark,
hvilken förorsakades af tvisterna mellan de nordiska
rikena, och 1563 af-färdades han med flera herrar
till Hessen för att afsluta underhandlingarna om Erik
XlV:s giftermål med prinsessan Kristina. På bortresan
blefvo emellertid sändebuden fängslade i Danmark, där
Sten Eriksson kvarhölls till 1565. Efter hemkomsten
blef han i likhet med de andre stormännen f öromål
för konungens misstankar. Liksom flera andra herrar,
fängslades han å Svartsjö i maj 1567 och undgick att
falla ett offer vid "Sturemorden" i Uppsala (24 maj
s. å.) endast till följd af riksprofossen Peder Gadds
ovisshet, om han eller Sten Axelsson (Banér) vore den
"herr Sten", hvars lif konungen ville skona. Medan
Erik vistades på Svartsjö under senare delen af
1567, förde Sten Eriksson och några andra rådsherrar
regeringen i Stockholm. Vid hertigarna Johans och
Karls uppror 1568 slöt han sig genast till dessa, som
voro hans systersöner, och han var en af anförarna
för det krigsfolk, hvars insläppande i Stockholm
29 sept. s. å. omintetgjorde för konung Erik hvarje
möjlighet till vidare motstånd. Sten Eriksson blef
emellertid vid detta tillfälle stungen genom lifvet
af en bland konungen? drabanter och afled till följd
af såret 5 okt. 1568. Samma dag han dog lär han ha
erhållit löfte om greflig värdighet. Han var en stolt
och hetsig man. Om hans manhaftiga maka, "gref Ebba",
se Lilliehöök, Ebba.

5. Märta L., den föregåendes syster, f. enligt gängse
uppgift 24 dec. 1520, d. på Ste-geholm vid Västervik 1584
(ej 1583), blef 24 febr. (ej 23) 1538 gift med riksrådet
Svante Sture och framlefde vid sin makes sida många
lyckliga år, men blef under Erik XIV:s regering utsatt för
svåra pröfningar. Sonen Sten stupade i det sjöslag, som
1565 utkämpades mellan Bornholm och Rügen, och 2 år därefter
förlorade hon genom "Sturemorden" i Uppsala såväl sin man som
sönerna Nils och Erik. Ett slags förlikning ingicks väl sedan
mellan henne och konungen, hvilken som bot för mordet på Nils
betalade henne 1,000 löd. mark silfver. Endast
motvilligt gick hon dock in på denna förlikning. Då
hertigarna 1568 i Vadstena höjde upprorsfanan,
infann hon sig genast hos dem och förstärkte deras
krigskassa med de nämnda blodspenningarna. 1570
tillerkände också Johan III henne tacksamt Svante
Stures grefskap Stegeholm och Västervik med ökadt
område och vidsträckta privilegier. "Kung Märta",
som hon kallats, egde mycken stolthet och själsstyrka,
var sträng mot sina barn, hård mot sina underhafvande
och visade sig ganska mån om förökande af sin stora
rikedom. Om högsinthet talar den vänskap, h varm ed
hon synes ha omfattat Erik XIV:s dotter Sigrid.

6. Erik Abrahamsson L., riksråd, son af L. 2,
f. 1551 eller 1552 i Stockholm, d. 1616,
blef 1584 riksråd och lagman i Närke.
Den förföljelse, som Johan III lät öfvergå en
mängd riksråd för deras föreställningar (i Reval 1589)
mot Sigismunds hemresa, i hvilka äfven L. deltagit,
utsträcktes dock ej till denne, som sålunda förblef
riksråd. Då rådets ställning mellan Sigismund
och hertig Karl 1595 blef alltmera kritisk, sökte
han emellertid kort före Söderköpings riksdag hos
hertig Karl befrielse från rådsämbetet, men fick
afslag. Han deltog dock blott ytterst sällan i
rådslagen. Efter brytningen mellan hertig Karl och
rådet 1596 kvarstannade han visserligen i riket,
men bevistade ej Arboga riksdag och öfvergick under
inbördeskriget 1598 öppet till Sigismund. På grund
däraf ställdes han till rätta i Linköping 1600,
men benådades med fängelsestraff, sedan han bekant
sig brottslig och "fallit till bönen". Efter en tid
återfick han dock friheten och lefde därefter utan
offentlig tjänst. (Ofvanstående porträtt har förr
oriktigt gällt för att framställa L:s farfar och
namne, se L. 1.)

7. Axel Stensson L., grefve till Raseborg, son till L. 4,
riksråd, f. 1554 i Jönköping, d. på 1620-talet
i Tyskland, var en af sin tids våldsammaste och
egennyttigaste stormän samt ytterst ombytlig och
oberäknelig i sitt offentliga uppträdande. Till
en början stod han i gunst hos sin
kusin konung Johan, blef 1586 riksråd, erhöll
genom k. bref af 1585 och 1587 Raseborgs grefskap
och blef sistnämnda år ståthållare i Finland.
Men då han på mötet i Reval 1589 deltog i rådets
och adelns föreställningar mot Sigismunds hemresa,
ådrog han sig Johans onåd, som kom till fullständigt
utbrott, då Johan följande året fick kännedom
om att L. 1589 i Narva äfven medverkat till
en af det där samlade krigsbefälet uppsatt skrift
med dylik föreställning, hvilken skrift dock ej
blef framlämnad. Han miste nu sina ämbeten och sitt
grefskap, och ehuru hertig Karl medlade för honom,
erhöll han dock först på Johans dödsbädd dennes
förlåtelse. Under Johans tid ansågs hans förhållande
till hertig Karl t. o. m. så godt, att Johan under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0061.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free